Guds folk i historien 13

Nu kommer vi in på frågan vad som gick snett.

Vad var det som fick de första århundradenas välsignelse att sina, missionen att stanna av?

Här tror jag att det första och allvarligaste svaret är den kristna kyrkans attityd till det judiska folket.

I romarriket var judendomen en av de godkända religionerna fram till 135 e Kr, när romarna, efter att ha slagit ner Bar Kochba-upproret i Judéen, slutligen fick nog av judarnas ständiga uppror, och förbjöd den.

Efter detta började ett av den kristna kyrkans största missgrepp genom tiderna.

Som det framgår av Apostlagärningarna, var de judiska religiösa ledarna ända från början motståndare till evangeliet. De ställde till med förföljelser och upplopp på plats efter plats, när apostlarna kom för att predika evangeliet..

När nu judarna förlorade sin priviligierade ställning, kom de och de kristna på samma nivå i förhållande till romarmakten, och då hände ännu inte så mycket, annat än att judarnas möjlighet att använda sig av de romerska myndigheterna mot de kristna försvann.

Men när sedan kristendomen först blev godkänd i romarriket i början av 300-talet, och sedan också blev statsreligion i slutet av samma århundrade, då blev rollerna ombytta!

Nu var det de kristna, som plötsligt hade en maktposition i samhället, och den använde de på olika sätt till att börja göra livet surt för judarna.

Istället för att förlåta och välsigna valde man alltså att börja hämnas alla gamla oförrätter.

Någon brist på varningar för ett sådant handlingssätt hade det inte varit.

Redan i 1 Mos 12 kommer beskedet att den som förbannar Abraham själv ska bli förbannad.

I Obadja varnas vi för att känna skadeglädje när det går illa för judarna.

Vilket innebär, att när kristenheten såg judarna fördrivna från sitt land och spridda över världen, då hade det varit dess uppgift att hjälpa flyktingarna, inte att göra ont värre!

I Rom 11 ges klara besked om att vi kristna ska respektera judarna.

Det gamla Israel är roten, kristenheten är en inympad gren.

En gren som blir fientlig mot roten, som bär den, och tar avstånd från den, vad har den att vänta sig?

I Rom 12 beordras vi att alltid lämna hämnden åt Herren genom att välsigna våra fiender och be för dem som förföljer oss.

 Allt detta var som bortblåst, när de kristna kom till världslig makt genom att gå i förbund med den romerska staten.

Här kommer för övrigt det första allvarliga förbundsbrottet.

Att gå i förbund med den världsliga makten på det sätt en statskyrka gör, är att dela sin lojalitet åt två håll. Från denna punkt var kyrkan maktkorrumperad.

Fiendskapen mot judarna var det andra.

Jesus är judarnas konung.

Fiendskap mot folket innebär fiendskap mot kungen.

De två sakerna kan inte skiljas åt.

Här upprepade sig historien från GT. Mika 2:7-9

Hur har då den kristna fiendskapen mot judarna tagit sig uttryck genom tiderna?

I huvudsak har den följt tre steg

Det första är att man har försökt tvinga judar att omvända sig till kristendomen med våld.

Här gav kristenheten den signalen, att ni har ingen rätt att existera som judar, ni måste bli kristna!

Det andra är att man, om de har vägrat att låta döpa sig och förkasta judendomen, har jagat bort dem och konfiskerat deras egendom.

Detta var då den världsliga maktens budskap till det judiska folket: ni har ingen rätt att leva här bland oss andra!

Det tredje är att man har rätt och slätt slagit ihjäl dem, ofta under ytterst råa omständigheter.

Det här drev sedan nazismen till sin spets: ni judar har ingen rätt att leva överhuvudtaget!

Men det var den kristna kyrkan, som initierade det första steget, och som inledde hatkampanjen, och därmed också öppnade för de två följande faserna. Hur skulle Gud kunna fortsätta att välsigna en kyrka, som spred ett sådant budskap, och gjorde sådana gärningar?

Under alla tre faserna har man spritt antijudisk hatpropaganda för at få övergreppen att se ut att vara nödvändiga, riktiga, och rentav av Gud sanktionerade.

Paradanklagelsen var att judarna är Kristusmördare, och ska straffas för det.

Sedan har de också grundlöst anklagats för att konspirera för världsherravälde, förgifta brunnar, sprida pest, slakta kristna barn, och vem vet vad allt.

Ett gott exempel på den slags propaganda som bedrevs finns i följande citat från en av de katolska kyrkofäderna, Johannes Chrysostomos, som levde på 300-talet, just under den tid då den kristna kyrkan började gå i förbund den världsliga makten:

”Judarnas synagoga är värre än en bordell, den är ett tillhåll för skurkar och en tillflykt för vilddjur, ett demontempel helgat åt avgudakulter, en tillflykt för stråtrövare och för dem som bedriver orgier och en håla för djävlar, en kriminell församling av judar, en mötesplats för Kristi mördare….”

Såna här läror ledde sedan fram till t ex det som hände i Spanien på 1400-talet.

Där fanns många judar, under den tid som muslimerna höll Spanien hade de haft det relativt bra där. Sedan jagade de kristna arméerna bort araberna, och Spanien blev katolskt.

Judarna ställdes småningom inför valet att antingen bli katoliker eller gå i landsflykt – givetvis utan att få ta något med sig. Vilket i princip var detsamma som en dödsdom.

Det var rätt många som valde att till det yttre bli kristna och stanna. Det fick de ångra.

Inkvisitionen startade nämligen en fruktansvärd förföljelse just mot dessa ”marranos”, omvända judar! De bevakades minutiöst, och vid minsta misstanke om att de inte förkastat varje spår av judiska seder, var det inkvisitonsdomstol och avrättning som väntade.

Omkring 30.000 judar fick sätta livet till i det här sammanhanget.

Det var alltså tvångsomvändelse eller landsflykt – och sedan dödsdom i vilket fall – som gällde.

Liknande saker hände över hela Europa, århundrade efter århundrade. En av de värsta tiderna för judarna kom under korstågstiden – korsfararna roade sig allmänt med att slå ihjäl judar på sin väg mot Jerusalem…

Luther, besviken över att judarna inte omvände sig under reformationen, vilket han i början hoppades på, och därför i det skedet också försökte räcka ut en hand till judarna, drog också till slut sitt strå till denna demoniska hatstack:

”För det första ska dras synagogor sättas i brand.

För det andra ska deras hem på samma sätt rivas ner och förstöras.

För det tredje ska de berövas sina böneböcker och Talmudböcker.

För det fjärde ska dras rabbiner vid dödshot förbjudas att undervisa mer.

För det femte, pass och reseförmåner ska bli absolut förbjudna för judar.

För det sjätte, de bör hindras från att ta ränta på lån.

För det sjunde, vi bör driva ut deras skurkaktigt lata ben ur deras kropp, låt de unga och starka förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett (alltså en uppmaning till att göra judarna till slavarbetare)

Att Hitler till slut tog livet av sex miljoner judar var bara den logiska skörden av den kyrkliga draksådden i Europa under 1600 år.

 Vad är det då som ligger bakom allt detta obegripliga vansinne?

Hur kunde den kristna kyrkan glömma bort allt vad kärlek, förlåtelse och barmhärtighet heter, när det blev fråga om judafolket?

Svaret på den frågan är andligt.

Den onde har alltid försökt utplåna judarna.

Han har också alltid gjort vad han kan för att få Guds folk att kränka eller helt bryta förbunden.

Och vad kunde smaka bättre för honom än att få till stånd ett inbördeskrig, där grenarna gör sitt bästa att förinta roten, eller åtminstone få den att förtvina så mycket som möjligt?

Då tar ju grenarna kål på sig själva på samma gång!

Detta var vad som hände i det som hände.

Liksom det gamla Israel lät sig luras att bryta förbundet, bryta mot Guds ord och lag, och därmed drog förbannelse över sig, så lät kristenheten sig luras.

Historien upprepade sig, med likartat resultat.

Fortfarande finns det en judehatets ande utsänd i världen, som har som uppgift att alltid och överallt framställa judarna i så dålig dager som möjligt, och sprida lögner och desinformation om dem – och att smyga in känslor av förakt, fientlighet och hat mot judarna i de kristnas tankar.

Det är rätt sällan vi har sett någon äkta andlig väckelse bland judehatande kristna.

Sånt tycks mest bara finnas bland dem, som erkänner Israel som den rot som bär oss…