Alla de olika aspekterna på andligt ledarskap, alla tjänstegåvorna, allt från familjefäder och bönegruppsledare till apostlar, har herdeskap som grundton. Den andlige ledaren är inte officer i Guds armé, han – eller hon – är herde!
Det börjar bli rätt slitet, det här uttrycket ”gör som Gud, bli människa”, men det är inte mindre sant för det!
Medmänsklighet står högt i kurs i Guds Rike, medan präster och leviter, som inte har tid att se de slagna. inte får några stilpoäng av Jesus!
Det är lätt att göra misstaget att vara så upptagen med att försöka vara andlig att man glömmer bort att vara mänsklig.
Detta är ett sätt så gott som något annat att småningom övergå från att vara en andlig ledare till att bli en religiös dito.
Något sådant som ”omänsklig andlighet” har vi inget behov av! Det är alltid bra att minnas, att det var de människor i Jesu samtid, som satsat allra hårdast på sin helighet och fromhet, som blev omänskliga nog att stå och håna en korsfäst medmänniska, och gotta sig åt hans plågor.
Vad herdeuppgiften i praktiken innebär finns beskrivet i Hes 34:16. De förlorade ska uppsökas, de vilsegångna föras tillbaka, de sårade ska förbindas, och de svaga styrkas…
Varje ledartjänst, vilken nivå vi än talar om, ska innehålla ett element av herdetjänst, annars är det fel någonstans!
Om vi ser på de fem tjänstegåvorna, som nämns i Efesierbrevets fjärde kapitel, så kan man utifrån den här tanken beskriva den funktion Herren har tilltänkt dem så här:
Evangelisten är herden som söker de förlorade, och för dem hem.
Läraren är herden som leder fåren till goda betesmarker, bort från det onda och ohälsosamma. Mänskan lever som bekant inte bara av bröd, utan också av varje ord som utgår ur Guds mun!
Herden är den utpräglade del av herdetjänsten som tröstar och stöder, helar och upprättar, och som leder folket till gröna ängar och vilans vatten. Han söker också upp de vilsegångna.
Profeten är den vägledande herden, den som bär visionen och ser längre än de andra, och han är den försvarande herden, som ställer sig mot vargarna som angriper fåren.
Aposteln sträcker sig ut över många lokalhjordar, för att det ska bli en hjord och en herde, och för att också de lokala herdarna ska ha någon som vårdar sig om dem. Han för också samman ensamma får till nya hjordar.
Efesierbrevet brukar kallas församlingsbyggarbrevet. Det är nästan mer än sant, för det handlar faktiskt både om byggandet, ledarskapet, församlingsordningen, auktoriteten, underordnandet, och om den andliga striden!
Dessa ledartjänster, som vi ibland kallar tjänstegåvor, är till för att församlingen ska bli det den är tänkt att vara, och hjorden kommer sällan längre än herdarna. Enskilda kristna kan söka sig vidare trots ett felaktigt ledarskap, men då får vi se upp, så att den onde inte sår in ogräsfrön, som leder till att församlingen splittras.
En parentes: grundregeln i den situationen är att man aldrig i övermod ska marschera ut från sin församling för att starta något nytt.
Blir man utkastad för att man i ödmjukhet har velat följa och lyda Jesus, då är man fri att gå.
Det kan också gå så illa, att den församling, som man tillhör, avfaller så totalt, att man inte längre för sitt samvetes skull kan vara kvar och med sitt medlemskap ge bifall till det som händer. Då går man med sorg i hjärtat, och med nöd för dem som blir kvar.
Är det däremot förakt och upproriskhet som driver en till utmarsch, då sårar man Kristi kropp med sitt tilltag!
Observera att ledarskapet enligt Ef. 4 är en gåva som Jesus ger till församlingen. De fem tjänstegåvorna gavs efter himmelsfärden. Detta handlar alltså inte om de tjänster Jesus tillsatte medan han var här på jorden, alltså de tolv apostlar han väljer i evangeliernas berättelse. Dessa är unika, och deras tjänst är unik. De förmedlade tron, läran, evangeliet till församlingen, och det är sedan gjort en gång för alla.
Alla som kommer efter dem, också de som har en apostels tjänst, sådan som den beskrivs här i fortsättningen, har bara att hålla sig till det, som redan är givet och skrivet!
Paulus kom in som en bland de unika apostlarna, som efter Judas´ förräderi var elva, därför att han kallades direkt av Jesus till sin apostlatjänst, utan att någon människa var inblandad, och sedan också fick undervisning direkt av Herren själv, precis som de elva hade fått. Gal 1
I tjänstegåvorna ger Jesus sig själv tillbaka till församlingen. Genom dem utför den helige Ande en stor del av sitt verk i församlingen.
Jesus själv är det perfekta exemplet på alla dessa tjänster!
Han är Herden, som i sig innefattar allt det andra. Om någon är en rätt ledare, då är det Kristus i den människan som gör honom till det han är.
Där alla fem tjänsterna fungerar, där kan Jesu tjänst på jorden fortsätta helt och fullt. Det finns inget att förändra eller förbättra i Jesu tjänst!
Och vi behöver dessa ledare, som Jesus ger oss från himlen.
I dag är uppskattningen av ledarna låg. Vi tror att vi klarar oss ändå. Det är totalt fel. Genom Skriften ser vi hur Gud nästan aldrig handlar med sitt folk förrän han gett dem ledare!
Gud hjälper sitt folk genom att ge oss rätta ledare. Om folket inte förstår detta, då tar de inte emot de ledare Gud ger!
I världen av idag finns en ande av uppror och av auktoritetsförakt. Detta har smugit sig in i församlingen så till den grad, att den vanligaste attityden vi nuförtiden har till våra ledare är ett ”Vem är han att tala om för mig vad jag ska göra?”
När Jesus sade sitt farväl till judarna när han red in i Jerusalem, sade han att de inte skulle få se honom igen förrän de var beredda att säga ”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn”. Inte förrän de var beredda att hedra honom skulle de få se honom!
Till det ledarskap han i evangelierna håller på att undervisa och utrusta säger han ”Den som tar emot er tar emot mig”. Det tål att tänka på!
Vi kan inte samtidigt vanhedra de ledare Gud ger, och hedra honom själv.
(Det är också så, och har alltid varit så, att de som kommer i sitt eget namn, de självutnämnda, har blivit bättre mottagna av Guds folk än de som kommer sända av Jesus)
Jesus bygger alltså sin församling genom den typ av ledarskap som nämns i Efesierbrevets fjärde kapitel. Vilken roll spelar de då, var och en, i den processen? Nästa gång…
Jag lyssnade igår på undervisning gällande ledarskap. Han sa att om man tar sig ett ledarskap så är det ”mitt” och jag måste hålla i det på nåt sätt. Men om ett visst ledarskap blir mig givet, så är det inte mitt och då kan jag inte förlora det heller. Det var ju inte mitt från början heller.
Jo, det här med att börja uppfatta någon position av något slag som ”sin”, det har med sig revirbevakning, konkurrenstänkande, tävlan kristna emellan, och allt möjligt annat ont.
Jesu exempel visar att man från ledarställning när som helst ska vara beredd att gå till positionen att vara den som tvättar de andras fötter, alltså betjänar medsyskonen med de allra enklaste och simplaste uppgifter.
Den som menar sig ha ett så högt kall att han är för stor för att t ex diska kaffekoppar vid behov, har nog glömt den sanning du förmedlar i din kommentar…