Fundersam

Det finns ett och annat i det moderna samhället, som får mig att undra. Den så kallade subjektiva rätten till dagvård är en av dem.

Om jag har förstått saken rätt, så innebär detta att föräldrarna ska ha rätt till dagvårdsplats åt sina telningar oavsett om de själva är hemma eller på jobb om dagarna.

I dessa nedskärningarnas tider, när de, som ska försöka få statens och kommunernas slantar att räcka, funderar på vad som möjligen kan tummas på av alla de förmåner, som vi har vant oss vid och tar som självklara rättigheter, har också detta med rätt till dagvård i alla väder kommit upp.

Och protesterna har förstås inte låtit vänta på sig, vi har ju som bekant i allmänhet mycket lättare för tillvänjning än avvänjning vi människor, vad det gäller förmåner, åtminstone!

Ett vanligt argument är, att man ju inte kan söka jobb om man inte får ha barnet i dagvård.

Inte? Klart att det är enklare med både det ena och det andra, både jobbsök och Facebookuppdateringar och WoW, om man inte har en besvärlig, krävande, skrikande unge att släpa på (ursäkta att jag säger det andra bara tänker) men att man inte ”kan”?

Hur fick nån jobb innan den heltäckande dagvårdsförmånen kom, då?

Ett annat argument, som jag såg i nån tidning häromdan, föreföll mig ännu mer obegripligt.

Där framhöll man nämligen att det ju är frågan om barnets rätt till dagvård!

Vad? Hur vridet får det bli?

Barndagvårdskarusellen startade som bekant från industrins behov av arbetskraft. Det gällde att få så många kvinnor som möjligt på jobb, sådan är kapitalismen, oberoende av om vi talar privatkapitalism eller statskapitalism (läs kommunism) Och då måste det ju skapas förvaringsplatser för barnen.

Sen fortsatte det med föräldrarnas behov av möjligast hög levnadsstandard, som förstås krävde två inkomster per familj på sitt altare. Sådan är kapitalismen, för den är tvilling med materialismen.

Men i inget skede, varken förr eller nu, har ett- eller tvååringar, knappt ens treåringar, haft något behov av att rivas ur sängen på morgonen och skjutsas iväg till en decibelstark myrstack av andra barn, och några visserligen säkert välmenande och yrkeskunniga, men alltid för få barndagvårdare. Småttingarna vill vara med sina föräldrar, det är vad Gud har byggt in i systemet, och det ändrar vi inte på utan konsekvenser.

Börja då dimma till begreppen med att flumma om småbarns förmenta rätt till något de varken vill ha eller mår bra av? Nej, dra på trissor.

När ska nån börja tala om barnens rätt till sina föräldrar? Det vore mer i linje med naturens ordningar.