Guds folk i historien 14

Vi ska fortsätta att fundera på varför den första tidens missionsiver småningom stannade av.

I förra inlägget lyfte jag fram de kristnas okristliga attityd till judarna, och hur detta ledde till att roten och grenarna skildes åt.

 Nästa orsak kan vi rätt och slätt kalla för splittring. Där det först var splittring mellan rot och grenar kom det snart också splittring mellan grenar och grenar.

I vilken mån det ena gav det andra är väl inte så lätt att säga, men nog förefaller det troligt att där fanns ett samband!

Samma makter, som ville ha till stånd en brytning mellan rot och grenar, var naturligtvis också intresserade av att få till stånd ett inbördeskrig i kristenheten. Att ett rike, som kommer i strid med sig själv, inte kan bestå, det hade ju Jesus själv sagt, och den insikten var den onde mer än beredd att tillämpa till egen fördel.

Nu var det så, att Herren förvisso hade gett sitt folk vad vi behövde för att hålla samman.

I uppräkningen av ”fridens band” i Ef 4, de som ska hålla Guds folk samman, finns bland annat ”en tro”.

Det är avgörande viktigt att veta på vem man tror. (2 Tim 1:12)

Man kan i huvudsak definiera sin tro på två sätt: dels genom att säga klart vem man tror på, vad man tror, och dels genom att säga vad man inte tror på.

Båda dessa sidor behövs!

Har man inte klart för sig vem man tror på, vad man egentligen tror, då har man ingen stadig grund för sitt kristna liv, och kan man inte klart definiera vad man definitivt inte tror, då kan allt möjligt extra bråte smyga sig in vartefter!

Inte heller blir det så lätt att bevara förbundstroheten, om man inte har en grundläggande kännedom om förbundspartnern – vem han är, och vad han har gjort och gör.

Redan i ett mycket tidigt skede, samtidigt med att NT:s skrifter växte fram och långt innan de ännu var samlade till vårt Nya Testamente, hade man i urkyrkan en kort och klar bekännelse av vad vi som kristna tror.

Det var alltså inte så, som vi ibland tror, att först kom NT, sen formulerades trosbekännelsen utifrån det! Snarare då tvärtom – NT är ur en synvinkel att betrakta som en expanderad version av den ursprungliga trosbekännelsen, för NT:s skrifter fördjupar och förklarar den, och tar dessutom också upp många saker, som den inte säger något om, utan att någonsin motsäga den.

Det fanns bekännelse, tro, lära, och undervisning innan ett enda av apostlarnas brev hade skrivits.

När man läser om det uppenbart rika församlingslivet i Antiokia i Apg 13, där man hade många profeter och lärare, må man betänka, att den församlingen under den period, då man sände ut apostlarna på de första missionsresorna, bara hade tillgång till sju verser av vårt NT, alltså apostlamötets beslut om hur hedningarna skulle förhålla sig till Mose lag, det som vi har i Apg 15:23-29.

I övrigt var det GT, och den kristna bekännelsen till Fader, Son, och helig Ande, som man utgick från i undervisningen.

Det vi idag kallar ”den apostoliska trosbekännelsen” härstammar enligt en samstämmig urkristen tradition direkt från apostlarna själva, och får därmed samma auktoritet som deras brev i NT.

I både Ireneus´och Hippolytus´skrifter hänvisas till trosbekännelsen på detta sätt – den är enligt dessa bröder, som levde och verkade bara 100 år efter att den siste av de tolv apostlarna dog, något som funnits med ända från den kristna församlingens början!

Trosbekännelsen användes också som dopbekännelse i urkyrkan.

Den som inte hade fått undervisning om Fadern, Sonen och Anden i enlighet med det apostlarna lärde, och sedan bekände sig tro på den Gud som trosbekännelsen beskriver, kunde inte döpas och bli fullvärdiga medlemmar i församlingen.

Trosbekännelsen var också det som skilde vän från fiende.

Den, som bekände en annan tro än den apostoliska, betraktades helt enkelt inte som kristen!

I en situation, där man inte hade tillgång till NT, fungerade trosbekännelsen som grund för hela undervisningen i församlingen, man kunde med hjälp av den enkelt pröva, om det som sades var rätt.

Stämde förkunnelsen inte med trosbekännelsen, då var det bara att förkasta den.

Det var alltså inte möjligt att kasta fram privata bibeltolkningar, som inte stämde med bekännelsen, och få godkänt för det. Gudsbilden och frälsningsverket kunde inte förminskas och förvrängas hur som helst.

Den var kort, enkel, klar, och därmed möjlig för alla att memorera och sedan alltid ha med sig, precis som judarnas bekännelse var.

Där det gamla gudsfolket hade haft sin bekännelse, 5 Mos 6:4-5, den som Jesus citerar i Matt 22:37-38, den som enligt Jesus hela lagen och profeterna hängde på, där såg Gud till så att också Jesu lärjungar fick en klar och tydlig utgångspunkt!

”Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Och du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ, och av all din kraft!”

Det gamla Israels förbundstrohet hängde på den bekännelsen, att de bekände detta, och höll fast vid det.

På samma sätt hänger Kristi församlings förbundstrohet på att vi håller fast vid vår bekännelse!

”Jag tror på Gud Fader, den Allsmäktige, himlens och jordens Skapare.

Och på Jesus Kristus, Guds ende Son, vår Herre,

som blev avlad av den helige Ande,

föddes av jungfrun Maria,

led under Pontius Pilatus, korsfästes, dog och blev begraven,

steg ner till dödsriket, uppstod på tredje dagen från de döda,

steg upp till himlarna, sitter på Guds, den allsmäktige Faderns högra sida,

och skall komma därifrån för att döma levande och döda.

Och på den helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas gemenskap, syndernas förlåtelse, kroppens uppståndelse, och det eviga livet.”

Lägg ihop dessa båda bekännelser, så har vi både definition av vem vi tror på, och definiton av vad vår tro på honom innebär i form av relation och överlåtelse!

Nu är det så, att om Gud vill att vi ska ha något bra och nyttigt, då blir detta därmed något som den onde definitivt inte vill att vi ska ha – eller åtminstone vill han att vi inte ska förstå att sätta värde på det och använda det.

Den första stora splittringen i kristenheten, när kyrkan delades i en västromersk och en östromersk del år 1054 hade förvisso fler än en orsak, men en av de största var att man från västlig sida gick och gjorde ett tillägg till trosbekännelsen – inte den apostoliska, utan den nicénska, som kom till på 300-talet, och i sak säger detsamma som den apostoliska, men med fler detaljer.

Hellre än att godta det tillägget valde den östliga kyrkan att gå sin egen väg.

Märk väl, den ursprungliga, apostoliska bekännelsen var man fortfarande överens om, det var den senare tillkomna versionen, med dess formulering att den helige Ande utgår från både Fadern och Sonen, som man kom i strid om!

Det som Gud hade gett för att hålla oss samman kunde alltså bli en orsak till splittring, om man gick och började tumma på det.

Den andra stora splittringen, den som kom i reformationstiden på 1500-talet, orsakades till stor del av att man i långa tider inte tillämpat trosbekännelsen så som den tillämpades i urkyrkan.

Trosbekännelsen skulle ju nämligen inte bara användas för att definiera vad man trodde, utan också för att utesluta allt som stred mot den!

Den katolska kyrkan hade under århundradenas lopp byggt upp en tradition, som kommit att jämställas med både bibel och och trosbekännelse, och därmed öppnat dörren för allt möjligt religiöst bråte, som till många delar inte stämde med varken bibel eller trosbekännelse, samtidigt som man fortfarande nog bekände sig till trons ursprungliga grund.

Det räckte alltså inte med att bara bekänna vad man trodde på, man skulle också ha behövt avvisa allt det andra!

De medeltida reformatorernas målsättning var inte att splittra kyrkan, utan att röja ut all denna bråte och behålla det som verkligen var kristendom, men när detta visade sig vara omöjligt att få gehör för från Roms sida, blev splittringen åter en gång ett faktum.

I den vevan lade sig den protestantiska sidan till med en egen enormt expanderad trosregel, som går under namnet ”Bekännelseskrifterna”, sammansatt av en mängd strids- och försvarsskrifter från reformationstidens brytningar.

Denna tegelsten till bok, plus alla tolkningar av den som sedan kommit, har sedan har lett till ständiga teologiska strider, och bildandet av nya grupperingar, vilka alla nog gemensamt bekänner sin tro i enlighet med den ursprungliga apostoliska bekännelsen, men sedan inte kan komma överens om alla detaljer i de nyare tilläggen.

Ju mer man lägger till och plussar på, desto värre blir alltså splittringen. Vilket på intet sätt är oväntat, om det gick så från början, varför skulle det inte fortsätta på samma sätt?

För en kristen ska det i princip räcka med att ha trosbekännelsen, den enkla ursprungliga apostoliska versionen, och när man behöver mer detaljerad information är det sedan Bibeln som gäller.

Vi behöver inte vara överens om alla andra detaljer, tolka allt på samma sätt, för att kunna vara ett i Kristus, men när det är fråga om Gud, vem han är, och det han har gjort och kommer att göra till frälsning eller dom för oss människor, då måste vi vara överens. Annars är det inte kristendom längre.

Inom en del nyare väckelserörelser, och också till och med i enskilda församlingar, har man antingen formulerat egna bekännelser, då för att framhäva sina egna käpphästar, eller så har man fromt förklarat att ”vi behöver ingen annan trosbekännelse än Bibeln”. Vilket tyvärr i praktiken har resulterat i ett tämligen fritt fält för mer eller mindre exotiska läror och tolkningar.

Verkligheten borde vid det här laget ha korrigerat sådana funderingar, tycker man.

Om alla större splittringar i kristenhetens historia i grund och botten beror på att man inte har velat ödmjuka sig till att gemensamt hålla fast vid den enkla bekännelse apostlarna gav oss i arv, utan tillägg och ”förbättringar”, då borde vi kunna dra våra slutsatser vid det här laget!

Kan man tycka…