Ibland reagerar jag på det nutida utbudet av ledarskolningar i kristenheten.
Det finns förstås både bättre och sämre varianter i den kategorin också, precis som i alla andra, men det är just den här betoningen på ledarskap jag reagerar på, kanske i onödan, kanske jag är överkänslig, vad vet jag? Nånting är det, i alla fall, som får en varningsklocka att ringa.
När såg ni senast en kurs i tjänarskap annonserad?
Följande berättelse hörde jag för typ trettio år sedan, men den fastnade – jag hade aldrig hört något liknande förr, och inte senare heller.
En mycket förmögen man någonstans i Fjärran Östern, jag minns inte vilken stad det var, kom till tro på Jesus, när han i sällskap med en av sina vänner besökte ett kristet möte. Han blev så överlycklig och entusiastisk över sin nyfunna frälsning, att han följande dag stegade upp till församlingens pastor, med ett onekligen mycket generöst erbjudande.
”Jag blev frälst i går, och nu vill jag tjäna Gud! Jag vill ge er pengar, så att ni kan bygga ett sjukhus i församlingens regi! Ni får en miljon dollar till att börja med!”
Om det här hade hänt t ex i USA, hade man antagligen tagit emot pengarna, byggt sjukhuset, och satt upp en bronsplatta med donatorns namn ovanför porten. Men här, i denna församling, hände något annat.
”Kom igen på onsdag, så ska jag kalla hit de äldste i församlingen, och så får vi tala om saken”, sade pastorn.
På onsdag kom vår miljonär glad i hågen till mötet, fortfarande lika redo och villig att ge sin miljon.
”Du vill alltså tjäna Herren?” frågade äldstekårens talesman.
”Ja, jag är så lycklig, jag har fått bli en kristen, jag vill ge pengar!”
”Vi förstår” svarade den andre. ”Du vill alltså tjäna. En av dem, som brukar tjäna med att städa vår kyrka efter mötena har blivit svårt sjuk. Om du vill tjäna, får du stanna kvar efter gudstjänsten på söndag och hjälpa till med städningen!”
”Men, men, pengarna då, donationen…?”
”Den talar vi inte mer om nu. Du ville tjäna, och vi har talat om för dig var din tjänst behövs just nu!”
Den välskräddade socialgrupp ett-mannen hade kunnat gå sin väg i vredesmod.
Han hade kunnat söka upp en annan församling, där hans pengar hade rönt större uppskattning.
Men det gjorde han inte. Istället mötte han troget upp varje söndag i ett halvår och hjälpte till med städningen!
När ett halvår hade gått, kallades han till ett nytt möte med de äldste och pastorn.
”Nu har vi sett att du verkligen vill tjäna” sade de. ”Nu kan du få ge din miljon!”
Det finns gudstjänst vi väljer själva, och det finns tjänst vi får oss anvisad.
I den tjänst vi själva skulle vilja ha finns oftast också något som vi själva vill ha ut av vårt tjänanade, inte bara ett arbete för Herren och Hans församling.
Den tjänst vi får oss anvisad är korsmärkt – inte så tilltalande för gamle Adam alla gånger, inte alltid så glamorös, men välsignad!
Det finns också en (hypotetisk) berättelse om två änglar.
Den ene fick i uppdrag av Herren att sopa en gata, den andre att beskydda en planet.
Ingen av dem tyckte att han fått något förmer eller mindre än den andre – båda var helt nöjda med att göra det som för tillfället var Guds vilja för dem!
Och detta är alltid den mest värdefulla tjänst en ängel eller en människa kan utföra: att göra just det, som här och nu är den uppgift, som Gud har tilldelat mig!
Kloka ord! Angående ledarskap har jag och några andra reagerat på att man verkar söka den perfekte, starka ledaren som ska ta församlingen till nya nivåer, och kanske finns det sådana. Men man har också sett då nån ”helt vanlig” pastor genom att våga delegera får alla i församlingen engagerad och det blir ofta ett gott resultat då alla bidrar med nån del. I sig själv kan den delen te sig oväsentlig, men då alla bitarna pusslas ihop blir man överraskad över hur många olika gåvor det finns i en församling!
I och för sig är det en god sak, om man i församlingarna inser att det finns behov av ledarskap, det är ju inte den saken jag ifrågasätter.
Att ett sunt ledarskap kan bidra till att ”ta församlingen till nya nivåer”, som du uttrycker det – själv skulle jag kanske hellre säga ”leda församlingen vidare åt rätt håll” men det är kanske en smaksak – det har vi sett många gånger.
Problemet med drömmen om superpastor Johnson är att en del vill att han ska göra jobbet, så slipper man engagera sig själv desto mer, andra vill ha nån stark ledargestalt att underkasta sig, nån som ger order om hur det ska vara, och vad man ska tro, och vad som ska göras, så man slipper söka själv, tänka själv, pröva själv.
I ingetdera fallet kommer Kristi kropp i funktion.
De ”vanliga” pastorerna du nämner tycks i varje fall ha läst innantill i Ef 4, där det står att tjänstegåvornas uppgift är att göra övriga församlingsmedlemmar skickliga att göra det de i sin tur är kallade att tjäna med!