Jesus bygger alltså sin församling genom den typ av ledarskap som nämns i Efesierbrevets fjärde kapitel. Vilken roll spelar då de enskilda tjänstegåvorna i den processen?
Vi kan ta bilden från Ef 2, där Guds församling beskrivs som ett tempel som byggs upp av de enskilda kristna, och se vad de olika byggnadsarbetarna har för uppgift.
Vi börjar med evangelisten, för utan den tjänsten blir det dåligt med byggnadsmaterial!
Evangelisten bryter sten i stenbrottet. Finns ingen evangelist/evangelisation, då kommer det inte att finnas något råmaterial att börja bygga av. Och var är stenbrottet? Jo, det är naturligtvis världen vi lever i, den värld, som är i den ondes våld. Där finns människorna, som Jesus dog för att rädda!
När Jesus talar om att dödsrikets portar inte ska bli hans församling övermäktiga, handlar det inte bara om uppståndelsens dag! Det handlar också om ett församlingens angrepp mot den ondes rike, att genom evangelium få befria dem, som är andligen döda och förslavade under honom, så att de blir levande i Kristus och medborgare i Guds Rike!
Då blir människor de ”levande stenar” som 1 Petr 2 talar om!
Evangelisten har en särskild gåva att föra människor till Kristus, och att framlägga evangeliet klart och enkelt, med kraft och överbevisning. Han behöver ha en församling bakom sig, hans tjänst blir ett slag i luften om han fungerar som ensamvarg. Någon behöver ju ta hand om de människor han för till tro, och till det behövs de andra tjänsterna!
Men i sin egen tjänst kan han mycket väl ibland fungera ensam, även om grundmodellen, att Jesus sände ut sina lärjungar två och två, borde vara det vi fortfarande håller oss till! Filippus är den ende utpräglade evangelist som omtalas i Apostlagärningarna, och han gav sig ensam iväg till Samaria. Sedan behövdes det två apostlar att bygga församling av det material, som han ensam kom dragande med!
Han hade också ett påfallande enkelt budskap. Han ”predikade Kristus”, står det. Ingen invecklad dogmatik eller filosoferande hit och dit där, alltså!
Läs Apg 8, det är en trosstärkande berättelse om vad Gud kan göra genom en enda människa!
Evangelistens behov av förebedjare kan knappast överdrivas. Han står i främsta frontlinjen, med allt vad det innebär av motstånd från andra sidan.
I den andliga striden tillämpar ondskan samma taktik som vi fick lära oss i finska armén, nämligen att man ska skjuta ledaren först.
Knäpp honom, så blir de andra förvirrade, och får svårare att hålla samman och göra rätt saker…
Han behöver ha trons gåva, gärna också helbrägdagörelsens och kraftgärningarnas gåvor. Ofta fungerar evangelister också i kunskapens ord.
Det tycks inte vara Guds tanke att människor ska få uppleva befrielse och helande först tjugo år efter att de kommit till tro, sådant ska egentligen förmedlas redan genom evangelistens tjänst! Det var i varje fall vad som hände i Samaria, Apg 8.
Vi kan alltså med tillförsikt be för evangelisterna, att de ska få den kraftutrustning som hör till deras tjänst!
Församlingarna av idag har allt skäl att granska sina prioriteringar.
Folkkyrkan har präster, biskopar, kantorer, diakonissor, ungdomsledare och så vidare. Några evangelisttjänster finns överhuvudtaget inte inrättade. Det ska övriga tjänsteinnehavare sköta med vänster hand – om man nu inte rentav bara slår sig till ro med tanken att alla som är döpta vid några veckors ålder därmed också är kristna.
I bästa fall det kanske rentav kan bli litet evangelisation trots det systemet, om det råkar finnas någon utpräglad evangelist bland de anställda, någon som prioriterar ner det påtvingade och allmänt kontraproduktiva pappersvändande för att i stället göra det han brinner för.
Det riskerar han då att få mer skäll än tack för.
Frikyrkorna är inte mycket bättre. Förr fanns det evangelister både här och var, men hur många friförsamlingar har en evangelist avskild till tjänst idag? Vi slingrar oss med att säga, att evangelisationen är hela församlingens angelägenhet, och det är sant.
Men, handen på hjärtat, vad blir det av den, om inte ledaren finns där, han som brinner för saken, ber för den, uppmuntrar och stöder de andra, går före och visar genom eget exempel vad som ska göras, och hur det ska göras?
Evangelisten har, naturligtvis, sina begränsningar. Han är t ex sällan någon värst framstående bibellärare, men eftersom han är bra på det han gör, frestas vi ofta att sätta honom att göra annat än det som är hans kallelse, vilket genom åren har åstadkommit en del tokigheter!
Ungefär som att skicka en tyngdlyftare att springa maraton, eftersom han är så bra på att lyfta skrot…
Niilo Yli-Vainio, den kanske starkaste evangelisttjänstegåva vi har sett här i Finland, berättade själv att den fantastiska smörjelse, som han upplevde i sina möten, försvann när han gav sig till att hålla bibelstudier på dagarna. Sen kom den tillbaka till kvällen igen!
Inte var det för att Anden har något mot bibelstudier! Men det var inte det, som Gud hade kallat Niilo att göra!
Den andliga kraftutrustning, som vi brukar kalla ”smörjelse” är över oss för att Guds vilja, det han kallat oss till, ska förverkligas. Går vi utanför vår kallelse kommer inte Anden att hjälpa oss!
Jag läste en gång en beskrivning av ”superpastor Johnson”.
Han predikade bättre än andra, höll djupare bibelstudier, han evangeliserade effektivare, sjöng bättre, spelade bättre, vittnade bättre, och själavårdade bättre än någon annan.
Den som skrivit den beskrivningen menade, att det är såna pastorer församlingarna ofta önskar sig, utan att inse hur förödande detta är för både församling och herde!
Det är inte meningen att en ska kunna allt och göra allt.
Det strider mot hela tanken på församlingen som Kristi kropp, där var och en har sin speciella gåva och uppgift.
Amen! Tack Jesus och du med!