Den sålda förstfödslorätten
En annan orsak till att Guds folk till stora delar gått på tomgång genom historien vad det gäller missionsuppdraget, finns i inställningen till Hjälparen, den helige Ande.
Den kristna kyrkan har gjort Esaus misstag igen, trots varningen i Hebr 12
Den unika, bärande, övervinnande kraften i urkristendomen kom genom den helige Ande.
Glädjen, kärleken, tålamodet, uthålligheten – allt var Andens frukt.
Tecknen och undren, som bekräftade evangeliet kom genom Andens kraft.
Överbevisningen i människors hjärtan, som gjorde att de trodde och tog emot, den var Andens verk, inte mänsklig övertalningsförmåga.
Detta var förutsagt redan i Sak 4 ”Inte genom någon människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom min Ande”.
Anden är omistlig för kristet liv och arbete
När Jesus uppenbarar sig för lärjungarna i Luk 24 ger han dem temporärt marschförbud. ” Gå ingenstans, gör ingenting utan den helige Ande”
I Apg 1 understryker han Andens betydelse för det arbete lärjungarna har framför sig. ”Anden ska ge er kraft att vara vittnen”.
1 Kor 4:19-20 konstaterar aposteln att Guds Rike ”inte består i ord, utan i kraft”.
Ord har vi människor ingen brist på, men utan kraft från Gud blir det ingen gudsrikesnärvaro av allt vårt fromma prat.
I Ef 1 beskrivs Anden som det sigill, den pant, som Guds folk har fått som bevis på att vi ska förlossas från den här världen, att Jesus ska komma för att hämta sin brud. Ur den synvinkeln är Anden att betrakta som den förlovningsring Herren har gett oss, och vill vi vara trogna vår himmelske brudgum, då vill det till att vi håller vara på trolovningsgåvan!
Tyvärr får man konstatera, att det ibland har varit si och så med den förbundstroheten.
I Ef 4 uppmanas vi att inte ”bedröva Anden”, genom att strida och skälla på varandra, och
i 1 Tess 5 uppmanas vi att inte utsläcka Anden genom att förakta de andliga nådegåvorna.
Det mest utbredda sättet att förakta de andliga gåvorna är att helt enkelt signalera, att man inte anser sig behöva dem.
Den signalen har Guds folk gett varje gång och i alla sammanhang, där man varken bett om gåvorna eller använt dem. Detta är att betrakta som rent nådesförakt, och sådant har i sin tur sin rot i rent högmod.
När Anden betraktas som ett hot, inte en hjälp
Både den kristna församlingen och de enskilda kristna är tänkta att vara bärare av Guds egen kraft och härlighet här i världen. Jesus säger att det ska ske större under genom dem som tror på honom än vad han själv gjorde här på jorden, och han knyter detta till Hjälparen, som ska komma. Joh 14
Ändå kan man alltså konstatera, att den helige Ande inte alltid har fått utrymme att utföra sitt verk.
Under långa perioder i kyrkohistorien har Anden i princip förvisats till trosbekännelsen, eller till rörelser ute i marginalen.
När Gud ändå har gett andliga väckelser, gett andeutgjutelser, har de ofta betraktats med misstänksamhet från den etablerade kyrkan, och rentav bekämpats.
De har nämligen inte kunnat kontrolleras av de religiösa makthavarna.
Den som är ledd av Anden är inte förutsägbar, och han lyder Gud mer än människor.
Om då människorna inte vill acceptera detta, utan vill att Anden ska blåsa dit de vill, hjälpa dem att få fart på sina egna väderkvarnar, då blir det problem!
De andliga förnyelserna har betraktats som ett hot mot det religiösa ledarskapet kanske framför allt de gånger, när ett nytt ledarskap har vuxit fram inom dem, som grundats på kallelse och nådegåva, inte på utbildning och vigning, och som fått sin auktoritet från Gud, inte från systemet. Dessa ledare har utmanat obibliska strukturer och läror, för där Andens gåvor vaknar finns det också profeter.
Priset för att undvika konfrontationer
Många av de tidiga väckelserörelserna hamnade dock inte i någon allvarligare konflikt med ”storkyrkan”.
Först bland dem kom ökenfäderna, redan under de första århundradena fanns det människor som drog sig undan från samhället för att satsa helt på att söka Gud, och också ofta samlade en liten skara lärjungar. Huvudfåran i kristenheten var tämligen ointresserad, men de fick nu hållas.
Sedan kom klostren, med samma linje av att dra sig undan från världen. Här hade huvudfåran kontrollen, eftersom klosterordnarnas grundare ställde sig under påven. Även om det fanns äkta andlighet inom klosterordnarna, körde man ändå så att säga med handbromsen på.
Påvekyrkans okristliga tillägg till den kristna tron gjorde att, trots de många exempel på en enorm personlig hängivenhet som finns hos enskilda klosterpersonligheter, Anden aldrig blev någon verklig kraftresurs i medeltidskyrkans arbete.
På 1100-talet kan vi nämna Franciscus av Assisi, som startade en slags Jesusrörelse, med både stark andlighet och starkt socialt engagemang. Även om hans livs föredöme kunde ses som ett ställningstagande mot etablissemanget, stod han ändå hela sitt liv under påvens överhöghet, och upplevdes därmed inte som något hot. Huvudfåran hade kontrollen över ledarna, och sedan också över den munkorden som bildades, även om den inte hade kontroll över det tidiga skeendet, och var den gången nöjd med det.
Inte heller franciskanerna blev mer än ännu en klosterorden efter de första femtio åren, det förefaller som om alla, som låter sig integreras i det religiösa systemet så, att man för att få sitta med vid bordet stillatigande accepterar sådant, som borde rensas ut ur Guds tempel, ganska snart förlorar sin första kärlek.
Vi ska återkomma till dem, som först tog konfrontationen med inflödet av främmande saker bland Guds folk, i ett kommande inlägg.