Frikyrkligheten i historien
Vad menar vi med ordet ”frikyrka”?
Vi har ju många olika frikyrkosamfund idag, och vi definierar dem ofta genom att ställa dem i motsats till statskyrkor eller folkkyrkor.
I ett bibliskt perspektiv finner man dock, att de renodlade frikyrkorna är få i dagens läge.
De flesta frikyrkor har både organisationsmässiga och andra drag som är lånade från de stora gamla kyrkosamfunden, vilka i sin tur har lånat dem från världen.
Vilket nu i sig inte har hindrat Gud från att verka i och genom dem, men som ändå har sin betydelse att att läga märke till, när vi börjar se på frikyrkans plats i den kristna kyrkans historia!
”I begynnelsen var frikyrkan”
De första kristna församlingarna var friförsamlingar i ordets ursprungliga bemärkelse.
De bestod av människor som frivilligt hade tagit emot och trott på evangeliet om Jesus, tagit emot den helige Ande, och lika frivilligt låtit döpa sig. Apg 2, Apg 10, Rom 10:17
Där det inte fanns människor, som tagit emot evangeliet i personlig tro och omvändelse, där fanns det heller inget som kallades kristen församling.
Det var alltså Guds nåd som möjliggjorde församlingen, och människors medvetna mottagande av den, som gav materialet för den.
Något sådant, som att kalla människor, som inte var personligt troende, för ”kristna” fanns inte.
Det var bara Jesu lärjungar, som bar det hedersnamnet. Apg 11:26
Vägen att bli medlem i församlingen gick via evangeliets predikan, omvändelse, tro och dop.
Alla källor vi har från den första kristna tiden är överens om detta.
Något annat sätt att bli en kristen fanns inte.
Medlemmarna i en urkristen församling blev undervisade och vägledda att gå in i ett nytt sätt att leva, som kännetecknades av att de vände sig bort från sina gamla hedniska sedvänjor, och tjänade den levande Guden på ett sätt som innebar att de ”bar frukt”, på det sätt som beskrivs t ex i Joh 15.
De blev kvar i församlingsgemenskapen, och växte till i sin tro genom det, som beskrivs i Apg 2:42, alltså apostlarnas undervisning, bön, nattvard, och gemenskap.
Bocken är en dålig trädgårdsmästare
Urförsamlingarna var inte bundna till statsmakten på något sätt. De lydde landets lagar, men de lydde Gud mer. De fick naturligtvis inga förmåner eller understöd från staten.
De första kristna höll en klar skiljelinje mellan församlingen och världen, så att någon sammanblandning mellan Guds Rike och världen, eller något beroendeförhållande till staten inte var tänkbart.
Apostlarna var väl medvetna, om hur det gått för det gamla Israel, när den världsliga makten fått kontroll över gudsdyrkan! Ett exempel på detta finns i 2 Kung 16, där prästen Uria låter bocken bli trädgårdsmästare genom att överlåta beslutanderätten i templet åt en avfällig kung.
Det har senare visat sig, hur förödande det har varit också för den kristna kyrkan, när man har gått ifrån denna princip. Det finns ingen stats- eller folkkyrka, som inte i någon mån har infiltrerats av värdens tankar och seder, och som skulle ha undgått att anpassa sig efter denna tidsålders väsende.
Det blir så, om man ger kejsaren det som Gud ska ha.
Ut, utanför lägret
En av orsakerna till att det alltid har funnits frikyrkliga rörelser – alltså grupper, som velat står fria från världens försök att komma in och styra och bestämma i den kristna församlingen – har varit just att man sett följderna av detta i den kyrka, som gått in i ett tätt förhållande till den världsliga makten, och velat komma bort från detta onaturliga förhållande.
Man har sett att Jesus funnits utanför det läger, som uppkommit genom denna oheliga symbios, och själva också velat gå ut dit där Herren är.
Av samma anledning har vi också i dag i Finland flera olika inomkyrkliga väckelserörelser inom den lutherska folkkyrkan, rörelser som har egen ekonomi, egna anställda, och självständig verksanhet, men dock fortfarande är medlemmar i kyrkan.
Här försöker man då följa principen ”i kyrkan, med kyrkan, men aldrig under kyrkan”, vilket dock i praktiken har visat sig svårt att förverkliga, åtminstone vad det gäller det sistnämnda… det är, inte helt oväntat, svårt att vara både i och inte i.
Självständiga församlingar
De urkristna församlingarna var också fria i den bemärkelsen, att varje lokalförsamling var självständig i förhållande till andra församlingar. Någon kyrklig överhet fanns inte, den kom först när det vi nu känner som biskopsvälde och påvedöme växte fram.
Istället hade man en stark andlig gemenskap.
Även om de kristna utgjorde små minoriteter på sin sin egen ort, visste de sig ändå ingå i ett större nätverk av kristna församlingar, som de betraktade som Kristi kropp, en helhet där de alla var delaktiga.
Kringresande profeter och lärare, och inte minst apostlarna, uppehöll kontakterna mellan församlingarna genom besök och brev, och därigenom hölls undervisningen enhetlig ifråga om grundsanningarna. Församlingarna underordnade sig det ledarskap Gud gav, och om de inte ville det, då var det ingen som tvingade dem med maktmedel. Underordnandet var frivilligt, och därigenom fanns den lokala självständigheten kvar.
Inget prästerskap, inga kyrkobyggnader
I lokalförsamlingen fanns inga präster.
Där fanns äldste, diakoner och församlingsföreståndare, som tjänade i olika uppgifter, och utövade ett ledarskap, men de hade ingen religiös särställning, lik den GT:s kultpräster hade haft, de stod på inget vis som något slags medlare mellan Herren och ”vanliga” kristna.
Alla troende var präster åt Gud och Kristus!1 Petr 2:4-10, Uppb 1:4-6
Kyrkobyggnader och altaren började finnas först ca 200 år efter församlingens födelse.
Så sent som i början av 200-talet besvarar en kristen ledare en hednisk fråga om varför de kristna inte har tempel eller altaren så här: ”Även om vi inte har tempel eller altaren, döljer vi dock inte vem vi tillber! Är det inte bättre att bygga ett tempel åt Honom i vår själ, och helga en plats åt Honom i våra hjärtan?”
Kyrkohistorien börjar alltså med fria församlingar
Här, i det första århundradet av församlingens historia, har vi alltså beskrivningen av vad som är en fri kyrka i ordets rätta bemärkelse.
Om vi följer frikyrkligheten genom historien, då följer vi hur kristna människor genom tiderna har sett den här urkristna mönsterbilden, och på olika sätt, och med olika betoningar, försökt gå tillbaka till den, och ofta fått betala ett högt pris för detta.
När allt detta är sagt, bör också påpekas, att Gud i sin stora generositet ändå har verkat, och fortsätter att verka i och genom hela den brokiga karta av olika kyrkor och samfund vi har idag i världen, i den utsträckning det alls är möjligt. Även om ett samfund seglar iväg på egen kurs och struntar i att navigera efter kurs Herren har anvisat, så gäller ändå fortfarande Guds löfte till enskilda kristna: ”Om någon hör min röst och öppnar för mig, då ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom.”