Jag fick tag på Tolkiens ”Sagan om Ringen” för kanske en tretti år sedan, och sen dess har jag läst den en gång till typ vartannat år.
Det är så med mig, att jag gärna återvänder till böcker som gett mig en läsupplevelse!
Det här har då medfört att jag minns en hel del av boken ifråga vid det här laget!
Varje gång jag är med någonstans, där man sjunger den omtyckta psalmen ”O salighet, o gåtfullhet”, kommer jag följaktligen att tänka på ett replikskifte från ”Sagan om ringen”.
”Ju längre ni är med, desto svårare blir det för er att dra er tillbaka, men ni är inte bundna av löften eller ed att följa honom längre än ni själva vill. Ni känner ännu inte era hjärtans ståndaktighet inför det, som väntar er på vägen!”, sade Elrond.
”Trolös är den, som tar farväl, när färden fylls av faror”, sade Gimli.
”Måhända”, sade Elrond, ”men den skall inte lova att vandra i mörkret, som ej anar nattens djup”.
”Dock kan ett svuret löfte stärka ett vacklande hjärta”, sade Gimli.
”Eller komma det att brista”, sade Elrond. ”Se inte för långt framåt!”
Jag har nämligen så väldigt svårt för den tredje versen i den Lidmanska psalmen: ”Jag svär dig trohet, ödmjukhet, och lydnad intill döden…”
Det osar Petrus, och hans stortaliga försäkringar om hur han ska gå både i döden och i fängelse med Jesus, lång väg om dessa ”svurna löften” i psalm 357 i psalmboken!
Det finns inte material i mig till att lova något sådant här, det har fyrtio år som kristen lärt mig med eftertryck.
Jag kan – åtminstone periodvis – vilja hållas stående, vilja vara både trogen, lydig och ödmjuk, men till att verkligen göra det jag vill räcker inga svurna löften från min sida!
Det är Herren, som ska hålla mig stående, om jag ska hållas på fötter.
Det är Han, som ska verka vilja och gärning i mig, om det ska bli någon överensstämmelse mellan det jag vill och det jag gör, åtminstone vad det gäller det som är rätt och gott inför Gud.
Det är som det står i Hosea 6, människans kärlek är lik morgonskyn, som hastigt försvinner.
Men Guds trofasthet, Guds goda vilja, och Guds helige Ande som Han har gett oss till Hjälpare i vår svaghet, de försvinner inte när solen går upp och det blir hett om öronen!
Jag är alltså mer på Tolkiens linje än på Sven Lidmans. Den som inte anar hur mörkt det kan bli, och inte känner sitt hjärtas ståndaktighet – eller brist på ståndaktighet – gör nog klokt i att lita mycket på Guds löften och väldigt litet på de egna!
Klokt skrivet av Tolkien. Jag brukar reagera på många moderna lovsånger där vi sjunger ut hur vi skall följa Gud av hela vårt hjärta osv. Jag tycker vår lovsång skall fokusera på Gud och inte vad jag skall göra för Gud.
Mycket bra sagt. En ”amatör” som jag tror ju lätt att en andefylld proffsförkunnare som du Ingmar har lätt för att ge löften om t ex trohet intill döden o alltid också lyckas infria dem utan problem, men också du är ju en människa som alla andra – fast man som sagt inte alltid tror det. Man väntar sig ju att kända förkunnare inte har de svagheter som andra har. Det FINNS nämligen förkunnare som uppmanar oss att svära trohet o också tycks mena att vi nog ska klara av att infria alla löften nu när vi har anden. En författare jag just läser sa att kännetecknet på en ärlig kristen är man man ”inte kan vara Herren förutan” just eftersom man inte håller måttet.
Tyvärr är det väl så att frestelsen att försöka ge sken av att vara en större och mer helgjuten gudsman än man egentligen är, den växer när ens omgivning börjar betrakta en som en ”andefylld proffsförkunnare”. Och då blir det lätt så att man börjar både lova saker, och också uppmana andra att lova saker och uttala saker, som det inte riktigt finns täckning för i ens liv.
Det hjälper litet grann att komma ihåg att det inte är den som ger sig själv ett gott betyg, som håller provet, inte heller den som får gott betyg av andra människor.
Till slut är det bara ett omdöme som betyder något.
Det är Herren som sitter till doms över oss var och en.
Och inför honom finns det bara en enda möjlighet att bestå provet, och det är att vandra i ljuset, hur mycket än gamle Adam skulle vilja ta sin ynkedom med sig och fly in bakom buskar och fikonlöv.