Stororden

Hon var fast besluten att inte börja gråta, där hon stod och väntade på min reaktion, det syntes på det spända axlarna och det sammanbitna ansiktsuttrycket. Mötets avslutande lovsångstunds sista kör hade just klingat ut, och människorna hade börjat röra sig från sina platser, när hon kom fram till mig, och halvt i trots, halvt i förtvivlan nästan skrek åt mig: ”Just den där sången kan jag bara inte sjunga med i! Varför måste ni sjunga en sån där sång??”

Vi hade just sjungit kören ”O vad jag älskar Jesus” , och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, så jag frågade försiktigt vad det var i den sången, som störde henne så rysligt?

”Jag älskar ju inte Jesus!” svarade hon, och nu började tårarna rinna i alla fall. ”Om jag skulle sjunga med, då skulle jag ljuga, och Han skulle veta att jag ljuger, så då kan jag inte sjunga med!”

Min första tanke var, att det var ju åtminstone ärligt sagt! Men något – Någon – avhöll mig från att säga det, det kändes bara inte rätt. Så jag föreslog i stället att vi skulle gå en bit avsides från folksamlingen, och be en bön tillsammans, och det var hon med på.

Under den bönen kom Anden min svaghet till hjälp, och plötsligt visste jag vad jag skulle säga åt henne!

”Du säger att du inte älskar Jesus, men hur är det, längtar du efter Honom?” frågade jag. ”Vill du ha att göra med Honom, vill du bli bättre bekant med Honom?”

Jo, det kunde hon omedelbart bejaka av hjärtat! Det var till stor del just därför hon blivit så förtvivlad,när hon såg de andra så glatt sjunga med i sången, uppenbarligen så hängivna till Herren, så nära Honom…

”Ja, i så fall tror jag att Herren vill säga dig, att den man längtar efter, den älskar man!” svarade jag.”Om du inte älskade Honom, då skulle du inte längta efter Honom heller! Och sedan ska du veta, att du aldrig hade börjat längta efter Honom, om inte Han först hade älskat dig!”

Det var tyst en stund, och sedan sade hon med ett darrigt litet leende: ”Kanske jag nog kan sjunga med i den där sången nästa gång…”

Det här hände alltså för så länge sedan, typ förra årtusendet, att jag tycker det går att berätta – det kan ju finnas fler som brottas med samma problem, det problem som orsakas av att vi ofta använder de andliga ”stororden” så lättvindigt, och utan att alltid förklara vad som egentligen menas med dem.