Mitt hem är min borg?

Det lär vara ett brittiskt uttryck från början, det här. ”Mitt hem är min borg”.

Fenomenet är dock ingalunda begränsat till de brittiska öarna! Vad det gäller eget hem och egen tomt är vi väl protektionister litet till mans! Jag minns ännu den man, som för typ tretti år förklarade för mig att en av hans huvudmotiv för att vilja bygga hus på egen tomt var att han då skulle ha rätt att köra bort alla obehöriga från sin näromgivning, och därmed få vara ifred för allt och alla…

Också för typ tretti år sedan brukade ett gäng ungdomar samlas hemma hos oss för att be, läsa Bibeln och prisa Gud. Bland annat brukade vi sjunga en sång som började ”Räck mig din hand”.  I den texten fanns bl a följande ord:

”Splittrad är vår stackars värld idag som aldrig förr, vi kryper in i våra skjul och stänger till vår dörr…”

Jag kom att tänka på det här när vi var samlade till bön i måndags, och under bönen fick klart för oss att vi har en i grunden onaturlig situation, om vi bjuder in människor till våra möten och gudstjänster, men inte till våra hem!

”Glöm inte att visa gästfrihet”, står det i Hebr 13. ”De gästfria kan få änglar till gäster, utan att veta om det!”

En av de vanligare hindren (det finns fler, naturligtvis), vad det gäller att bjuda in folk på en kaffekopp – eller varför inte på plättar med sylt – är att vi har en sån osannolik kravnivå på hur pyntat och städat och oklanderligt fint vi ska ha det innan vi kan tänka oss att släppa in någon, och vilken nivå på bjudningen det ska vara, innan vi tycker att det duger.

Vet du vad det här är? Det är högmod, rent högmod!

Det är önskan att visa upp en fin fasad, önskan att få glänsa med ett hem som ser mer ut som en utställningslokal än som ett hem! Det är önskan att få demonstrera hur lyckad man är!

Och detta står då i vägen för den naturligaste kontaktplats till andra människor vi har. Och hindrar oss från att lyda Skriftens enkla bud om att vara gästfria. Ett bud, som inte kräver några speciella nådegåvor eller hög visdom för att man ska kunna leva efter det.

Ska vi verkligen låta gamle Adams medfödda högfärd hindra oss från att, som Job säger, låta våra dörrar stå öppna mot gatan? Låta vår önskan att framstå som fina människor med perfekta hem förvandla våra hem till våra borgar, där vi kryper in och stänger dörren efter oss? Låta oss luras till att erbjuda människorna det bedrövliga surrogat för gästfrihet som ett ”Välkommen till kyrkan klockan elva på söndag” innebär?

Visst är vi bara alltför bra på att omtolka bibelord så att de ska passa oss bättre, men inte ens dagens kristenhet kan väl lyckas inbilla sig att Herren menar att ett gästfritt hem är detsamma som ett hem fritt från gäster!