I rätt många år nu har jag kastat ögon på Christian Jacqs böcker om den egyptiske faraon Ramses – historiska romaner har alltid intresserat mig, och alltsedan jag läste Mika Waltaris ”Sinuhe egyptiern” och Joan Grants ”Horisontens väktare” har jag haft en viss förkärlek för just den fornegyptiska miljön.
Vad det gäller böcker har jag dock den taktiken, att jag väntar ut dem tills de dyker upp på antikvariat och loppmarknader till ett pris jag har råd att betala, och det innebär att ibland väntar jag i åratal, och ibland väntar jag förgäves, och ingen skada är skedd i varkendera fallet, för den viktigaste boken har jag ju redan, och det i tio olika versioner! 
För en vecka sedan kom jag dock över hela Ramses-serien, alla fem böckerna prydligt ihopbuntade i hyllan på en loppmarknad, till det facila priset om fyra euro för hela paketet, så då slog jag till. Bar hem rovet i triumf, och läste mig till årets största läsbesvikelse. Hur i fridens dar denna smörja har sålt i såna upplagor kan jag inte begripa. Dialogerna är andefattiga, karaktärerna grunda och svartvita, och dessutom kunde jag konstatera att författaren haft en tämligen illa dold agenda med dessa böcker, nämligen att sabla ner monoteismen, ifrågasätta och förneka Bibelns berättelse om hebréernas situation i Egypten före uttåget, och händelserna i samband med att de lämnade Egypten, och höja hedendomen och de hedniska gudarna till skyarna på ett fullständigt okritiskt sätt.
Jag kan bara gratulera dem som inte kastat bort någon tid på att läsa ”Ramses” – och gratulera mig själv till att jag åtminstone är snabbläsare, så det gick inte alltför mycket tid till spillo för mig heller.