Varför vi inte lyssnar

Sommarens debatter har innehållit ett markant drag av oförmåga att lyssna till vad motparten säger – vilket inte är på något sätt nytt eller ovanligt, men fortsättningsvis lika destruktivt för kommunikationen som det alltid har varit. Så, vad är det då som gör oss så döva för vad andra, som är av annan åsikt, har att säga?

Första lektionen i konsten att inte lyssna: Låt det alltid vara viktigare för dig vem som säger en sak än vad det är som sägs! Då kan du vid behov acceptera en sak, som en av dig accepterad och godkänd person säger, och på samma gång anse det vara helt horribelt fel, om en av dig redan utdömd och avskriven typ skulle gå och säga samma sak!

Andra lektionen: Bestäm dig på förhand för att du och dina meningsfränder alltid har absolut, fullkomligt, och totalt rätt i allt vad ni säger! Sedan behöver du nämligen aldrig pröva det andra säger mot något annat än dina egna åsikter, och då har du naturligtvis i dina egna ögon alltid rätt! Detta är ett klassiska cirkelbevis, och sådana brukar i allmänhet fungera som väldigt effektiva öronproppar!

Tredje lektionen: Ha alltid den attityden, att de som tycker annorlunda än du, givetvis aldrig har en genomtänkt, välgrundad ståndpunkt, som baserar sig på fakta. Istället lider de av diverse personlighetsstörningar, är okunniga, samt allmänt illvilliga. Då kan du helt hoppa över det här med att diskutera sak, och i stället direkt övergå till att angripa person, vilket är betydligt enklare, eftersom det kräver betydligt mindre insikt i det som själva saken gäller!

Fjärde lektionen: Läs/lyssna alltid in något annat i det som sägs, än det som verkligen blev sagt! Då kan du själv välja vad du hör, och slipper således lyssna på något som skulle kunna tänkas rubba dina cirklar! Om man en gång har sin åsikt klar, då ska man inte låta sig störas av något så banalt som fakta och logiska resonemang!

Femte lektionen: Tillämpa alltid det som engelsmännen kallar ”guilt by association”, dvs, om den, som du talar med, på något sätt uttrycker sympati eller förståelse för någon av dem, som du redan har bannlyst, då ska du omedelbart dra den slutsatsen, att han också till alla delar tycker precis lika som den, som han på någon enstaka punkt sympatiserade med, och därmed med all säkerhet är lika bedrövlig eller ännu värre än denne! Såna typer behöver man ju inte lyssna på!

Om du omsorgsfullt tillämpar detta, då behöver du aldrig riskera att råka in i något så farligt och besvärligt som upprättad tvåvägskommunikation!

Sen var det frågan i rubriken, då. Varför bär vi oss åt på det här viset?

Det torde handla om högmod, rätt och slätt, den här storhetsvansinniga tron på att jag, stora Jag, naturligtvis alltid har rätt…

 

Taggar:
Publicerad i Undervisning