Dock har jag kunnat konstatera, att också hans öppna ställningstagande uppenbarligen har skapat en hel del frågetecken och förvirring! Jag har fått massor av frågor kring detta den senaste tiden. Den allmänna tonen har varit ett ”Men hur kan han, gå till Rom, där de har så många okristliga seder och bruk…

Ja, vad jag har för tankar om den saken har jag skrivit utförligt om här på sidan redan för åratal sedan, så det ser jag ingen anledning att upprepa. Hela den här Ekman-diskussionen har faktiskt fått mig in på ett annat tankespår, ett jag också varit inne på tidigare, och många gånger, nämligen: har vi nu så rent mjöl i påsen själva, vi som hör till den protestantiska delen av kristenheten?

Vi har lätt för att se dragen av avgudadyrkan i kulten kring Maria och helgonen, men ser vi de avgudar vi har på närmare håll? Nu kommer jag att göra som det står i Rom 15:15, och skriva ganska djärvt, så den som inte vill reta upp sig på mig kan lämpligen sluta läsa här!

Jag minns från den tid när Kyrkpressen-bloggen var igång, att inlägg som behandlade vissa ämnen alltid fick massor av kommentarer och sidvisningar. T ex sådana, som handlade om homosexualitet, var givna vinnare i diskussionsstatistiken.

Där fanns också en bloggare, som skrev ett otal inlägg om de kristnas okristliga sätt att förhålla sig till pengar och egendom. Det var sällan någon överhuvudtaget kommenterade de inläggen, och de få som gjorde det verkade vara i försvarsposition. Det föreföll som om alla skulle ha känt sig träffade, när det blev tal om dyrkan av den stora avguden Mammon.

Jag samtalade en gång med en broder i Herren, som berättade att han hittat det för hans del optimala sättet att förhålla sig till pengar. ”Först ger jag tionde” sade han. ”Det är ju Guds pengar från början, så behåller jag dem stjäl jag från Gud! Sen, när jag vill köpa något jag egentligen inte så där oundgängligen behöver, eller resa nånstans eller så, då kollar jag först om jag har pengar så att jag kan ge bort lika mycket som jag slösar på mig själv, och kan jag inte det får det vara!”

Vilket är en helt biblisk och kristlig inställning- det är ju Guds vilja att en utjämning ska ske! 2 Kor 8:13-15

Men hur många av dem, som med stort patos tar avstånd från påvekyrkans villfarelser, lever enligt kristlig ordning vad det gäller de egna pengarna, prylarna, nöjena, resorna? Man pekar med ett finger på någon annan, men tre fingrar pekar tillbaka på en själv!

Jag samtalade också en gång med en representant för en lokalavdelning av en kristen förening. Han beklagade sig över att de inte längre hade råd att hålla sig med någon anställd predikant.

”Hur många medlemmar har ni här?” frågade jag.

En hundratretti stycken” svarade han.

”Ni är väl medvetna om att det räcker med att femton människor med normala inkomster ger tionde? Det räcker till både lön och sociala avgifter för en heltidsanställd förkunnare”, svarade jag.

Då bytte han samtalsämne. Att ta sådana funderingar på allvar kunde ju inkräkta på ens planer att resa till södern två veckor per vinter, eller att byta en köksinredning, som det inte är något annat fel på än att den har tio år på nacken. Inte kan man börja ge bort de pengar man ”behöver” för att kunna byta bil vartannat år, eller för att betala amorteringar på ett hus med dubbelt mer bostadsyta än man egentligen behöver!

Ibland kan jag också nästan se rött när folk lägger ut texten om sina årliga vallfärder till lövhyddohögtider och påskfirande i Jerusalem, när jag vet att det finns Herrens tjänare, människor som brinner för att föra ut evangeliet här på hemmaplan, som mer eller mindre lever på svältgränsen, för att Guds folk inte vill begripa att arbetarna är värda sin lön!

Men inte kan man ju börja ge av de pengar man skulle satsa på egna religiösa upplevelser, nej, för all del!

Det är min allvarliga övertygelse, att Gud inte ser med större välbehag på vår mammonsdyrkan, vårt sätt att lägga beslag på tillgångar som tillhör Kristus, och planlöst konsumera dem för vårt eget nöje, njutning och bekvämlighet, än han ser på katolikernas mariakult.

När man ser på diskussionen och uttalandena om Ulf Ekman och hans färd mot Rom ser man än en gång hur lätt det är att engagera sig och uttala sig om något, som inte direkt griper in i ens eget sätt att leva och vara. Det är inte svårt att predika mot något som varken man själv eller det stora flertalet av ens åhörare har några egna problem med!

Men när udden vänds mot mina egna åsiktsfränder, eller rakt mot mig själv, när det blir fråga om att just jag skulle få lov att beräkna priset för att verkligen följa och lyda Herren, då blir det värre.

Minsta motståndets lag gäller. Vatten rinner neråt, och det tycks människor också göra. Resultatet blir ofta att vi gör det ena – tar ställning i de frågor som inte kostar annat än att de som är av annan åsikt blir arga – men underlåter det andra, alltså de ställningstaganden där det inte längre räcker med att bara säga eller skriva något, utan där det man säger också griper in i ens eget sätt att leva och handla.

Nu är det inte min mening att säga att frågan om vilket kyrkosamfund man väljer att tillhöra, eller frågan om vilken vägledning som ges i de här frågorna överhuvudtaget, är någon oviktig fråga. Jag är i sak överens med dem, som inte tycker att katolicismen är något bra alternativ för dem som tröttnat på liberalismen och urvattningen i de lutherska folkkyrkorna.

Det är just den här obalansen som stör mig. Varför har vi alltid så lätt att se flisan i andras ögon, medan bjälken i det egna ögat inte alls tycks störa – och inte ens får påtalas? Varför använder vi så gärna pekfingret, utan att lägga märke till de andra tre fingrarna?

Om det är så att vi nog gärna gör det ena, kritiserar andras avgudar, men helst underlåter det andra, att vända om från de egna, då träffar Jesu ord oss rakt på!

”Det ena borde ni göra, men inte underlåta det andra!” 

Dixi et salvavi animam meam.

Han klagade bittert över de dåliga ekonomiska beslut, som hade lett till att den väckelserörelse han tillhörde hade tvingats göra sig av med flera anställda arbetare. Jag lyssnade en stund, och sedan frågade jag: ”Hur många är ni i lokalavdelningen här?”

”Ja, kanske en hundratretti”, svarade han.

”Ni är väl medvetna om att det räcker med att femton människor med normala inkomster ger tionde för att man ska kunna avlöna en heltidsarbetare med sociala avgifter och allt?” sade jag.

Då bytte han samtalsämne.

I går stötte jag i olika samtal och kontakter i tre olika sammanhang på problemet med att pengarna inte räcker till nästan någonstans i församlingar och föreningar och förbund längre. Inte så att det slösas, inte så att man inte skulle vilja syssla med Herrens verk och sprida evangelium, utan så, att det helt enkelt inte kommer in några pengar!

(Personligen är jag osannolikt lyckligt lottad i det här avseendet, jag har aldrig under hela den tid jag rest och predikat på heltid behövt uppleva den situation där jag inte skulle ha haft mat på bordet, eller inte kunnat betala mina räkningar, och nu är jag ju pensionär, så det är inte i egen sak jag skriver det här!)

Senare igår, på kvällen, läste jag om hur det var när Nehemja kom tillbaka till Jerusalem efter att ha fått tjänstledigt av den persiske kungen.

”Jag fick också veta att man inte hade gett leviterna deras andel. Leviterna och sångarna hade därför återvänt var och en till sitt jordstycke i stället för att sköta sin tjänst. Jag förebrådde föreståndarna detta och sade: ”Varför har Guds hus blivit försummat?” Jag hämtade dem tillbaka och lät dem inställa sig på sina platser. Hela Juda förde fram sitt tionde av säd, vin och olja till förrådshusen.”

Nuläget är alltså en gammal historia som upprepar sig.

Uppenbarligen är det fortfarande så, att de nutida ”leviterna”, människor som har en kallelse att tjäna Herren i en uppgift som gör det svårt att samtidigt sköta ett vanligt, stadigvarande arbete, ändå tvingas ”gå tillbaka till sitt åkerstycke”, skaffa sig försörjning på vad sätt de kan, därför att de, som skulle ha sett till att de kunde sköta sin tjänst, inte har ”gett dem deras andel”.

Det är tid att hämta leviterna tillbaka, så att de kan sköta sin tjänst, och det är tid att öppna ögonen och se efter var de ”leviter” finns, som nu får lov att ”tjäna på egen sold”, när ingen är intresserad av att stöda deras arbete.

Förr eller senare kommer de att tvingas återvända till åkerstycket, de också, om inget händer!

Skörden är stor, men arbetarna är få, och de blir inte fler av att Guds folk handskas så som nu sker med de tillgångar Herren har anförtrott oss!

Är detta något som också är påbjudet i nya förbundets tid? Måste en kristen ge tionde, om han ska kunna förvänta sig någon Guds välsignelse över sin ekonomi?

De svar som idag ges inom kristenheten är tämligen, för att inte säga totalt, olika.

Man kan få höra allt, från ett stenhårt gammaltestamentligt fasthållande vid tionde under alla omständigheter, till ett totalt avståndstagande från allt vad regelbundet givande heter, då med hänvisande till att Mose lag inte gäller för det nya förbundets folk.

Jag tror att bästa sättet att nalkas den här frågan är att kolla hur Kristus, och senare hans av Kristi Ande ledda apostlar undervisar.

Gör man det kan man snabbt konstatera att Jesus nämner tionde summa en gång, då i ett strafftal till fariséerna ( Matt 23:23), medan apostlarnas skrifter inte gör det, annat i Hebréerbrevet, då i samband med tillbakablickar på gamla förbundets tid.

Det finns alltså inte några nytestamentliga texter, som direkt påbjuder just tiondegivande för de hednakristna.

Men både Jesus och hans apostlar talar om regelbundet givande som något självklart!

Och både Jesus och hans apostlar talar om girighet som något som utestänger människor från Guds Rike! (Matt 6:24 / Ef 5:5)

Och både Jesus och hans apostlar kopplar samman att ge med att få!

Frågan gäller alltså inte om en kristen ska ge av sina pengar till Herrens verk eller inte, frågan gäller när, av vad, och hur mycket.

Något slags tumregel är bra att ha, och där skulle jag vilja föreslå en syntes mellan GT och NT.

I GT gav man tio procent, det var vad Gud hade befallt, och det var Gud nöjd med, när så skedde.

När Jesus ser den fattiga änkan komma och ge allt vad hon ägde, hade han inga invändningar mot detta, tvärtom framhåller han henne som exempel på verkligt givande, i motsats till att bara låta några smulor av överflödet falla!

När den kristna församlingen startade gav man i början i Jerusalem också allt vad man hade – 100%.

Detta därför att man väntade Jesus tillbaka inom några veckor, typ.

Senare lugnade man ner sig, och insåg att man tydligen behövde fortsätta jordelivet och försörja sig som förr, vilket är den linje undervisningen i apostlarnas brev sedan följer.

Men det nytestamentliga givande ska tydligen befinna sig nånstans mellan 10 och 100%!

Vill vi slippa undan med att ge mindre än judarna gav under lagens tid, då kanske det är dags för litet självprövning: hur pass starkt grepp har Mammon egentligen om mig?

Älskar jag alla prylarna och lyxen, och uteätandet och nöjeskörandet, södernresorna och de onödiga bostadskvadratmetrarna mer än Gud?

Givandet är en bra måttstock på var man egentligen har sin skatt och sitt hjärta, och ur den synvinkeln ger vi mer för vår egen skull än för någon annans!

Vi går vidare, och söker svar på också de andra två frågorna ovan.

När ska jag ge, och av vad?

Vi får en viss handledning i 2 Kor 8 och 9. De två kapitlen kan rekommenderas som läsning för alla som funderar på de här sakerna!

Där får vi veta att man inte ska ge med olust och känna sig tvingad, Gud älskar en glad givare.

Detta innebär inte att man kan strunta i att ge om man inte har lust, och låta saken bero med det, utan det innebär att givandet inte är någon laggärning, som Gud är nöjd med oavsett med vilka motiv den görs, utan tjänar just till att ta fram vad som finns i våra hjärtan, så att vi kan slå in på omvändelsens väg vid behov!

Vi får också veta att det inte är meningen att jag ska ge så att jag själv lider brist, medan mottagarna har överflöd, Guds tanke är att en utjämning ska ske, så att alla får lika mycket.

Principen om att den som ger ska få framhålls – den som sår litet skördar litet, den som ger mycket skördar mycket – och går man till 1 Kor 16:1-2, där det talas om samma sak, framhålls vikten av att göra givandet till en regelbunden vana.

Hur ska man då överföra detta till vårt moderna samhälle?

För en löntagare går det tämligen enkelt.

Om man gör 10% till undre gräns för sitt givande, och sedan ökar på efter möjlighet och behag, då återstår bara frågan om man ska ge av bruttolön eller nettolön.

Jag har hört någon säga någon gång, att den som vill ha bruttovälsignelse ska ge av bruttolönen, och den som ger av nettolönen får bara nettovälsignelse,

Det låter ju slående, men börjar man syna det i sömmarna blir inte mycket begripligt kvar.

Var nånstans i Skriften står det något om brutto- och nettovälsignelser??

Själv frågade jag Herren, och fick följande svar: ”Du ska ge av de pengar som faktiskt kommer in på ditt konto, det vore statens sak att ge tionde av de pengar den tar i skatt!”

Så, jag har sedan dess gett vad jag ger av de pengar jag faktiskt får. Gud är både vettig och praktisk!

För en företagare blir frågan mer knivig.

Ska man ge av omsättningen eller av vinsten?

Enligt ovanstående princip skulle jag säga att en privatföretagare ska ge av de pengar han eller hon kan ta ut i lön från sitt företag.

Går företaget bra, och genererar ordentligt med vinst, då ska man kanske akta sig för att bli fartblind och köra hårt med att investera allt för att få ännu mer pengar. En del av vinsten behöver nog få gå till Herrens verk, om inte mammon ska slå klorna i en!

Går företaget dåligt, då gäller principen om att det inte är meningen att man ska ge så att man själv lider brist.

Samma sak anser jag gäller t ex ensamförsörjare som har svårt att få pengarna att räcka ens till det allra nödvändigaste – vill de av gott hjärta ändå ge något, så visst får de det, men ingen ska känna sig tvingad att ge i en situation där det leder till att man själv lider brist!

Det är meningen att var och en ska ha mat och kläder och tak över huvudet, alltså ha basbehoven tillfredsställda. (1 Tim 6:7-11)

När den saken är klar, då kan man börja dela med med sig – då är det meningen att man ska dela med sig!

Jag hörde för övrigt en gång en uppmuntrande tanke om detta med att ge Gud tillgång till sina pengar.

Talaren ritade upp ett hörn av en fyrkant, som sedan fortsatte ut i oändligheten.

”Detta är Guds tillgångar”, sade han.

Sedan ritade han in en liten, liten fyrkant inne i vrån av den stora.

”Det här är dina pengar”, sade han. ”Om du bygger upp ett staket mot Gud för att du vill ha dina pengar själv, då stänger du på samma gång Guds tillgångar ute! Men om du river staketet, så att dina tillgångar går upp i Guds, då är ju staketet borta åt båda hållen!”

Det staketet kan bara rivas på ett sätt – genom att ge när man kan, av vad man har, och så mycket man kan!

Till slut vill jag påpeka, att man ibland får höra undervisning som går ut på att man ska ge för att få, att det här med att ge pengar till Guds verk är ett sätt att bli rik.

Och visst, en människa som är trogen i det lilla kan ibland bli satt över mer också i de här sammanhangen, det stämmer.

Men om man ger för att man vill bli rik, då går det åt skogen, i enlighet med den ovannämnda texten från 1 Tim 6!

Gud är inget pyramidspel, där man satsar en hundralapp för att få en tusenlapp tillbaka!

Guds tillgångar, Guds mångfaldiga nåd, handlar om så mycket mer än bara jordiska, materiella ting…

Låt mig nu först av allt säga, att jag anser att arbetaren är värd sin lön.

Står det i Skriften att den som får del av någons andliga goda också är pliktig att i sin tur låta denne få del av sitt materiella goda, då är det så. Pastorer och predikanter har familjer att försörja och räkningar att betala som alla andra, och det är de, som de betjänar, som ska se till att de kan leva ett drägligt liv!

Det står ju också skrivet att den som predikar evangelium skall leva av evangelium.

Detta innebär då att de inte ska behöva leva så värst mycket sämre än sina församlingsbor, eller än de människor de annars betjänar, men det innebär också att de inte heller ska leva på någon högre nivå än sina församlingar! Det står ju skrivet att en utjämning ska ske, inte att nån ska ha ett orimligt överflöd på andras bekostnad!

När det är sagt  kan vi gå vidare och se på själva problemet, alltså kristna som försöker göra så mycket pengar som möjligt på sin kristna tjänst. Och också ofta vill ha en så hög levnadsstandard som möjligt, också på de kristna församlingarnas – och enskilda kristnas – bekostnad. I extremfallen ska det vara både privata jetplan, slott i Frankrike, och fina hotellsviter och hyrda lyxbilar…

Ibland har det här penningsamlandet utformats som rena pyramidspelet.

Ett sådant fungerar ju som bekant så, att den som startar det alltid är den som får mest vinst av det.

Den kristna versionen låter så här: ”Om ni ger mig pengar, då kommer Gud att välsigna er, så att ni får tillbaks de pengarna ni gav åt mig, och med ränta!”

”Om du sår en hundralapp i Guds Rikes arbete, då kommer du att få hundrafalt igen – och du kan lämpligen så ut din hundralapp i min plånbok!”

Kanske inte det sägs fullt så här brutalt rakt på sak, men det är i varje fall vad det går ut på.

Vad som händer här är att predikanten/evangelisten/whatever är drabbad av penningbegär, och med sin undervisning kittlar han penningbegäret också i sina åhörare. Själv har han Mammon som extragud, och han sprider sin avgudadyrkan vidare.

Tyvärr – eller lyckligtvis – fungerar det kristna pyramidspelet på samma sätt som alla andra. Ett fåtal vinner, men hela bottenskiktet i pyramiden förlorar.

Det är i det här sammanhanget rätt intressant att se hur den första kristna såg på det här med kringresande förkunnare som kom och försökte sko sig på lokalförsamlingarna! Det finns en kristen läroskrift som heter ”Didache”, och som på svenska brukar kallas ”De tolv apostlarnas lära”.

Det är den äldsta utombibliska kristna läroskrift vi har, den är från omkring år 100 e Kr.

I den varnas det uttryckligen för sådana kringvandrande profeter och lärare som försöker utnyttja Kristus för egen ekonomisk vinning, och de som kommer och ber om pengar för egen del klassas som falska profeter… det här är alltså inte precis något nytt fenomen i kristenheten!

Det som är nytt är väl snarast att Guds folk nuförtiden, istället för att ta avstånd från sådant här och sluta anlita dem som sysslar med det, blint ställer upp på det, och villigt betalar för dessa parasiters lyxliv! Den kristna kulturen i vår ända av världen är alltför mycket uppbyggd på religiös underhållningsbasis, och det ger utrymme för den här sortens religösa underhållningsartister och deras fantasiarvoden.

Jag uppfattar hela den här karusellen som okristlig, omoralisk och allmänt destruktiv.

Okristlig, för det här strider helt mot Jesu och apostlarnas undervisning.

Omoralisk, för den innehåller ett element av rent bedrägeri.

Destruktiv, för de orealistiska förväntningar som skapas hos de troende ger upphov till så mycket besvikele och bränd mark.

”De människor, som menar att gudsfruktan är ett medel till vinning, är färdärvade i sina sinnen och har tappat bort sanningen. Vi har ju inte fört något med oss in i den här världen, just därför att vi inte kan ta något med oss ut härifrån! Har vi mat och kläder, så ska vi vara nöjda med det,

De som vill bli rika, de råkar in i många slags frestelser och snaror, och hemfaller åt många dåraktiga och skadliga begärelser, som sänker människorna ner i fördärv och undergång.” 2 Tim 6

”Jesus säger att vi inte ska samla skatter på jorden, vi ska samla skatter i himlen, men vad betyder det, egentligen? Hur gör man för att samla skatter i himlen?”

Stället som här hänvisas till, Matt 6:19-21 är taget ur Bergspredikan, och Bergspredikan är en helhet.

Det, som Jesus säger om att vi ska satsa på att samla skatter i himlen, kommer som avslutning på avsnittet som börjar med uppmaningen i 6:1, att vi inte ska göra goda gärningar för att bli sedda av människorna, för gör vi det, då har vi ingen himmelsk lön att vänta!

Det här handlar alltså om att vi inte kan både få ut himmelsk jord och jordisk lön, det är antingen / eller.

Att samla skatter i himlen är lika med att handla så, att man har himmelsk lön att vänta, att samla skatter på jorden är lika med att agera för att få jordisk lön.

I det här sammanhanget är det fråga om en speciell situation och en speciell sorts lön.

Jesus ger exemplen att ge gåvor åt de fattiga på ett sådant sätt att andra ser vad man gör, och tycker att man är en fin och generös människa, att skylta med sitt andliga liv, här då sitt böneliv, på ett sådant sätt att man får andras beundran, och att  rentav låta andra få veta, att man är så from och fin att man fastar!

Den lön man då får är en jordisk lön, en skatt på jorden, och den består i att man blir ärad av människorna, att andra ser upp till en och tycker att man är speciell.

Sedan säger han att förutsättningen att man ska få himmelsk lön, alltså bli ärad av Gud t ex genom att Han lägger ner av sin kraft och auktoritet i ens liv, är att man avstår från den jordiska.

Det gör man genom att avstå från att låta andra få veta hur generös eller bedjande eller fastande man är.

Är man villig att avstå från den jordiska äran, då samlar man skatter i himlen istället!

När Jesus i Joh 5:44 säger så här: ”Hur skulle ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden? , då är det just det här med jordisk och himmelsk lön det handlar om.

Samma sak gäller det som Paulus talar om i Fil 3, när han säger att allt som förut var en vinning för honom, det betraktar han nu som avskräde, för att i stället vinna Kristus. Det han beskriver som avskräde, det är just allt det, som tidigare hade gett honom ära och anseende här i världen!

Han avstår alltså från den jordiska skatten för att få den himmelska.

Den varning som Jesus ger i Mark 12:38-40 hör också hemma i det här sammanhanget.

Och det är inga enkla saker det handlar om här! Vår önskan att bli sedda, erkända, få en klapp på axeln, bli föremål för andras respekt och beundran, är ofta starkare och mer försåtlig än vi riktigt vill erkänna ens för oss själva!

”Vad ska folk tänka, vad ska folk säga, hur kommer människor att se på mig och bemöta mig, om jag inte lever upp till förväntningarna, och också låter dem få veta att jag gör det?”

Det här med att handla i det fördolda går stick i stäv med alla gamle Adams instinkter.

Det blir så lätt som när en församling fått en stor donation , och pastorn berättade om detta i söndagsmötet, och sade att donatorn hade önskat att få vara anonym. Då reser sig en man mitt i salen och säger: ”Ja, jag tyckte det var bäst så!”

Och om någon undrar,  visst har jag gått i den här fällan själv också, och skyltat med mina goda gärningar, och inte bara en gång.

Sedan fortsätter ju Jesus där i Matt 6 att tala om vårt förhållande till jordiska skatter av det materiella slaget, så det han säger om att inte samla skatter på jorden är inte bara en avslutning på det han just har sagt om riskerna med att söka jordisk ära och berömmelse, det är också en inledning till hans varning för mammonsdyrkan!

Också vad det gäller pengar och ägodelar finns båda möjligheterna – antingen kan man använda det man har så, att det i verkligheten inte är man själv som äger pengarna, det är pengarna som äger en själv, eller så kan man använda pengarna på ett sätt, som ger himmelsk lön.

Så här säger Jesus i Luk 16:9-11 : ” Jag säger er: skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdige mammon, för att de ska ta emot er i de eviga boningarna, när världslig rikedom har tagit slut. Den som är trogen i smått är också trogen i stort, och den som är ohederlig i smått är också ohederlig i stort. Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederlige mammon, vem vill då anförtro er den sanna rikedomen?”

Hur vi förvaltar de jordiska skatterna har alltså en direkt inverkan på hur det ska gå med den himmelska skatten!

Pengarna vi har här och nu är alltså att betrakta som ett test.

Gud prövar oss för att se om vi är villiga att förvalta dem på ett sätt, som står i överensstämmelse med hans ord och vilja.

Är vi inte trogna ifråga om något så smått som euro och cent, hur ska han då kunna anförtro oss de himmelska rikedomarna?

I Apg 20:33-35 ger aposteln en mycket bra sammanfattning av hur detta i praktiken ska förverkligas:

”Silver eller guld eller kläder har jag inte begärt av någon. Ni vet själva att dessa mina händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. I allt har jag visat er att ni, genom att arbeta på detta sätt, ska ta er an de svaga och komma ihåg de ord, som Herren Jesus själv sade: ”Det är saligare att giva än att taga!”

Man har alltså velat uppmuntra folk att stå på sig och hålla Bibelns värderingar för mer värda än det för tillfället rådande tyckandet i samtiden, och det är i och för sig inget fel med en sån kampanj!

Men jag började tänka vidare från det här. Jag började tänka på det gamla uttrycket för homosexuell.

”Sodomiter” kallades de förr!

Tanken bakom var att Sodom och Gomorra förstördes på grund av den ohejdat florerande homosexualiteten i städerna, och att ”sodomi” därför kunde vara en passande beteckning.

Men var det faktiskt bara därför som dessa städer, belägna strax söder om Döda Havet, blev förstörda?

Eller fanns där andra orsaker?

I Hesekiels bok ger Herren genom profeten i ett budskap till Jerusalem klart besked vad det var som pågick där i Sodom, och som väckte Guds avsky till den grad att det ledde till stadens förstöring.

”Se, detta var din syster Sodoms missgärning: fastän höghet, överflöd och tryggad ro hade blivit henne beskärda understödde hon likväl inte den arme och fattige. Tvärtom blev de högfärdiga och bedrev vad styggeligt var inför mig. Därför försköt jag dem.”  Hes 16:49-50

Det var alltså missunnsamheten, girgheten, habegäret, mammonsdyrkan, som var Sodoms primärsynd!

Att själv ha överflöd, och inte vilja dela med sig åt dem som lider nöd, det är det som är den verkliga sodomin!

Sedan, i följd av detta, kom sedan det högmod som fick folket där att kasta också andra moralbegrepp överbord, men den snedvridna sexualitet som då växte fram var bara följden av ett sjukt och avgudadyrkande samhälle! Det drabbade individer, men det kom från samhällets sjukdom!

Jag satte rubriken ”Vi sodomiter” på det här blogginlägget.

Beskrivningen i Hes 16 passar nog så pass bra in på Finland – och hela det rika västerlandet – att man kan uttrycka sig så, tycker jag.

I uppräkningen över sådana som inte ska få ärva Guds Rike finns nämligen giriga och roffare uppräknade, likaväl som äktenskapsbrytare och otuktiga!

Hur skulle det vara med en ”älä alistu” – böj dej inte” – kampanj på det här temat bland Finlands kristna?

Böj dej inte för konsumtionssamhället, buga inte för materialismens ideal av tillväxt och mer av allt, gå inte med i den kör av röster som mer eller mindre urskillningslöst vill stänga landets gränser för sådana som lider förföljelse och misshandel i sina hemländer.

Böj dig inte för Sodoms livsstil, för gör du det, då är du en sodomit!

En sån kampanj kunde vi också behöva, vi sodomiter!

”Ni ska arbeta så mycket ni kan!” sade han som sin första tes.

”Ja, amen!”, ropade en man i församlingen.

”Ni ska spara så mycket ni kan!”

” Amen, halleluja!” kom det från församlingsbon.

”Och ni ska ge så mycket ni kan!”

”Men nu förstörde han ju alltihop!” muttrade mannen i bänken besviket…

En av mina vänner insåg strax efter att han kommit till tro att det faktiskt var Guds vilja att han skulle dela med sig av sina pengar till dem som hade det sämre ställt. Han hittade också principen om att ge 10% av inkomsterna till ”allt gott verk”.

Han tyckte dock att detta kändes litet mycket, så han klagade litet grann åt vår Herre över det här.

Den tanke han fick till svar lät så här: ”Innan jag frälste dig, både rökte du och söp, och på det gjorde du av med betydligt mer än 10% av lönen. Dessutom mådde du dåligt av det! Nu ska du bara tacka mig, för tionde åt mig är mindre än din förre herre tog, och dessutom mår du bättre nu!”

Vi har ansvar för de materiella tillgångar Gud har gett oss.

Har vi mer än vi behöver, då är det meningen att en utjämning ska ske, så att de som lider brist får hjälp!

Då kommer förstås genast frågan när man egentligen kan sägas ha vad man behöver.

Bibeln har ett rätt omskakande svar på den frågan: ”Om vi har mat och kläder ska det räcka för oss!”

På våra breddgrader kan det ju vara bra med tak över huvudet också, förstås…

Poängen är att de allra flesta av oss egentligen lever i överflöd.

Vi omger oss med en pryl-lyx som inte ens kungar kunde drömma om för hundra år sedan.

Vi har således alla möjligheter att dela med oss, om vi är villiga att ta ner vår egen konsumtion och levnadsstandard ett par pinnhål!

Gör vi det, då är konsekvensen att det faktiskt börjar synas att de kristna älskar varandra – och också andra människor, och det är det mest effektiva vittnesbörd som finns!

Vill vi inte göra det, då drar vi oss undan vårt förvaltaransvar.

Om vi drar oss undan har också det konsekvenser.

Dessa beskrivs t ex i Matt 25:31-46 och i Luk 16:19-31

Någon har någon gång sagt, att en kristen då och då behöver ställa sig frågan om det är han, som äger sina pengar eller om det är pengarna, som äger honom.  I det senare fallet har man blivit en avgudadyrkare!

I verkligheten går det ännu ett steg längre. Om jag är köpt och betalning är given, då är jag inte längre min egen, och då äger jag heller inget!

Då är det en annan som äger både mig och det jag har, och det jag har, det har jag fått för att förvalta det på ett sätt, som stämmer med den verklige ägarens intentioner!

Är Jesus Herre i mitt liv så är Han också Herre över min plånbok.

Får han inte vara det, hur kan jag då kalla honom Herre utan att hyckla?