För många – många, många – år sedan hade jag ett litet efter mötet-samtal med en broder i en församling jag då besökte.
Han klagade bittert över de dåliga ekonomiska beslut, som hade lett till att den väckelserörelse han tillhörde hade tvingats göra sig av med flera anställda arbetare. Jag lyssnade en stund, och sedan frågade jag: ”Hur många är ni i lokalavdelningen här?”
”Ja, kanske en hundratretti”, svarade han.
”Ni är väl medvetna om att det räcker med att femton människor med normala inkomster ger tionde för att man ska kunna avlöna en heltidsarbetare med sociala avgifter och allt?” sade jag.
Då bytte han samtalsämne.
I går stötte jag i olika samtal och kontakter i tre olika sammanhang på problemet med att pengarna inte räcker till nästan någonstans i församlingar och föreningar och förbund längre. Inte så att det slösas, inte så att man inte skulle vilja syssla med Herrens verk och sprida evangelium, utan så, att det helt enkelt inte kommer in några pengar!
(Personligen är jag osannolikt lyckligt lottad i det här avseendet, jag har aldrig under hela den tid jag rest och predikat på heltid behövt uppleva den situation där jag inte skulle ha haft mat på bordet, eller inte kunnat betala mina räkningar, och nu är jag ju pensionär, så det är inte i egen sak jag skriver det här!)
Senare igår, på kvällen, läste jag om hur det var när Nehemja kom tillbaka till Jerusalem efter att ha fått tjänstledigt av den persiske kungen.
”Jag fick också veta att man inte hade gett leviterna deras andel. Leviterna och sångarna hade därför återvänt var och en till sitt jordstycke i stället för att sköta sin tjänst. Jag förebrådde föreståndarna detta och sade: ”Varför har Guds hus blivit försummat?” Jag hämtade dem tillbaka och lät dem inställa sig på sina platser. Hela Juda förde fram sitt tionde av säd, vin och olja till förrådshusen.”
Nuläget är alltså en gammal historia som upprepar sig.
Uppenbarligen är det fortfarande så, att de nutida ”leviterna”, människor som har en kallelse att tjäna Herren i en uppgift som gör det svårt att samtidigt sköta ett vanligt, stadigvarande arbete, ändå tvingas ”gå tillbaka till sitt åkerstycke”, skaffa sig försörjning på vad sätt de kan, därför att de, som skulle ha sett till att de kunde sköta sin tjänst, inte har ”gett dem deras andel”.
Det är tid att hämta leviterna tillbaka, så att de kan sköta sin tjänst, och det är tid att öppna ögonen och se efter var de ”leviter” finns, som nu får lov att ”tjäna på egen sold”, när ingen är intresserad av att stöda deras arbete.
Förr eller senare kommer de att tvingas återvända till åkerstycket, de också, om inget händer!
Skörden är stor, men arbetarna är få, och de blir inte fler av att Guds folk handskas så som nu sker med de tillgångar Herren har anförtrott oss!