Det hände för många år sedan, så många att jag nu kan berätta det utan att någon känner igen det – utom då möjligen hon som var med…
Efter ett vardagskvällsmöte tömdes lokalen i vanlig takt, tills bara jag och en annan var kvar. Vi kom i samtal, och efter någon minut fick jag en känsla av att hon gick som katten runt het gröt, att hon ville tala om något, men inte riktigt fick fram det.
Jag gick genom olika alternativ i bakhuvudet, och bad tyst medan vi samtalade. Sjukdom? Neej… Äktenskapsproblem? Kändes inte heller rätt… Någon trosfråga? Njaa? Ja? Kanske till och med den största trosfrågan av alla?
Så jag tittade på henne, och så frågade jag jag rakt på: ”Hur är det, skulle du vilja bli frälst?” Och det var just det hon ville!
Efter att vi bett frälsningsbönen, och hon med sin egen mun fått bekänna Jesus som Herre och bjuda in Honom i sitt liv, satt vi kvar och samtalade ännu några minuter. Då sade hon något jag aldrig har glömt: ”Jag har besökt möten och gudstjänster i flera olika församlingar här i stan i flera års tid, men ingen har nånsin förr frågat mig om jag vill bli frälst!”
Ibland tar vi saker alldeles för mycket för givna. Om en mänska kommer till ett kristet möte tar vi så lätt för givet att den mänskan har allt klart med Gud!
Om en mänska uttrycker intresse för andliga frågor tar vi för givet att hon redan är ett pånyttfött Guds barn!
Ibland är vi så rysligt finkänsliga att vi avsiktligt undviker hela frågan. ”Tron är ju en privatsak, den ska vi låta mänskor ha för sig själva”, kan det heta.
Eller så avskaffar vi hela frågan från dagordningen med att säga att den som är döpt och konfirmerad är en kristen, det gäller bara att tala om för sådana att de redan är kristna.
”Av hjärtats tro blir man rättfärdig, och av munnens bekännelse blir man frälst.” Det är de två steg till frälsning som Romarbrevet ger.
Att först i sitt hjärta tro att Gud har uppväckt Jesus från de döda – och det gör man inför Gud. Förmågan att göra detta kommer som en Guds gåva genom evangeliets predikan.
Och att sedan med sin mun bekänna att Jesus är Herre. Det gör man inför människorna.
Många tar emot det första stegets gåva, men behöver sedan få litet hjälp med det andra – en hjälp som ofta bara behöver bestå i att någon frågar, och på det sättet ger möjlighet att avlägga den goda bekännelsen: Jesus är Herre, min Herre, och min Gud!
Ingen borde behöva vänta i åratal på att någon ställer den frågan! Inte nödvändigtvis på ett framfusigt och påträngande sätt – ”Är du frälst?”, men ändå så, att det ger möjlighet att svara med ett eget klart ställningstagande.