För Nya Testamentet vet inte av några dop som skedde tio eller tjugo år innan människan medvetet och personligt tog emot Kristus som sin Frälsare, och inte vet det heller om några dop som skedde åratal efteråt! När syndaren var färdig med sitt syndaliv och redo att lämna sina gamla vägar, då blev han döpt. Då blev dopet en verklig begravning av den gamla mänskan och en uppståndelsens port för den nya skapelsen. Det blev en offentlig bekännelse av hjärtats tro på Kristus, och därigenom ett bad till ny födelse. ”Ty genom hjärtats tro blir man rättfärdig, och genom munnens bekännelse blir man frälst!” Nuförtiden har vi placerat botbänk, bönerum och eftermöte där dopgraven fanns i den apostoliska tiden. Att sedan diskutera dopsätt och doptider, när ändå praktiskt taget ingen av oss följer den urkristna mönsterbilden, det är bara oförstånd.
Frank Mangs ”Jag tror på de heligas gemenskap”