Det var en gång – så börjar sagorna, men det här är ingen saga.
Det var en gång för länge sedan ett vardagskvällsmöte. Jag hade hållit bibelstudium, och vi, ett femtontal närvarande, hade samtalat kring texten. I slutet på mötet blev det bönestund, och det gavs också möjlighet till personlig förbön.
En av de närvarande damerna bad då om förbön för sin familj och sin utvecklingsstörde son.
”Det är så tungt för oss att veta, att han aldrig kommer att bli till något”, sade hon och torkade en tår.
Under det att vi var samlade kring henne och bad, visade Herren mig en syn, bilden av en medeltida riddare i skinande rustning, som sakta skrittade fram längs byvägen, och varje gång han passerade en gård, sträckte ut en lans av ljus mot huset, så att ljuset lyste över det.
”Detta är vad pojken, som ni ber för, är i Mitt Rike” , hörde jag Herren säga inom mig. ”Tala om det för henne!”
Jag berättade vad jag såg och hörde, och då började mamman storgråta. Efter en stund hade hon samlat sig så pass att hon kunde berätta, att de brukade läsa Barnens bibel för pojken, och att han var glad och sade att han trodde på Jesus. ”Och han brukar gå omkring här i byn och stanna utanför husen, och säga ”Jesus,välsigna dem”, men inte har vi ju någonsin kunnat tro att det skulle ha någon betydelse”, snyftade hon…
Det som ingenting i världen är, det utväljer Gud.
Kanske något att tänka på i en tid, när vi via sofistikerad fosterdiagnostik försöker gallra bort sådana här barn innan de ens har hunnit födas!