Människan är obotligt religiös, brukar man säga.
Det är väl bara ett annat sätt att säga det som också Bibeln säger, nämligen att Gud har lagt evigheten i våra hjärtan.
Det här medför då att vi människor i alla tider har grubblat över frågor kring ont och gott, synligt och osynligt.
Ibland – ganska ofta – har man landat på föreställningen att det finns två osynliga makter i tillvaron, en ond och en god, och att dessa två är jämnstarka och invecklade i en kosmisk kraftmätning utan slut.
Då och då anar jag – och mer än anar – mig till att det synsätt, som brukar kallas dualism, lever och mår alltför bra också bland oss kristna!
Grundtanken i dualismen (som religiöst begrepp) är enkelt uttryckt just att det finns en ond och en god makt, och att dessa är så jämnstarka, att de i princip kan tänkas fortsätta att mäta sina krafter mot varandra i evighet.
Den här tanken fanns i gammal persisk religion, den fanns med i manikeismen, när den uppträdde för två årtusenden sedan, man anar den i den villfarande kristne prästen Arius´läror på 200-talet, och den har seglivat levt vidare.
Till och med i de kristna sång- och psalmböckerna smyger den sig in!
Nr 536 i Svenska Kyrkans psalmbok börjar med orden: ”Två väldiga strider om människans själ”.
Vad då ”två väldiga?” Värst vad den onde blev stor, helt plötsligt!
Riktigt så han ser ut att vara jämställd med Gud…
I verkligheten är en onde bara en fallen, skapad andevarelse. En ängel. När det var dags att lyfta ut honom ur himlen behövde inte Gud ens själv sträcka ut handen, det var en annan ängel, Mikael, som verkställde vräkningen. Större och mäktigare än så är inte den onde.
Den dag det så behagar Herren kommer denne fallne, från himlen redan utsparkade ängel att sopas bort också från den här världen, och sättas på slutförvaring på ett ställe, där han inte längre kan göra någon skada.
Det är inte fråga om väldighet mot väldighet, inte om makt mot makt, när den onde försöker sätta sig upp mot Gud.
Jesus har all makt, och så är det med maktfrågan!
Därför finner jag det viktigt att hålla dualismen borta från kristen tro, sång och förkunnelse. Det är att skrämma människor i onödan, det är att förminska Gud och förstora den andre, om vi förmedlar ett intryck av att de egentligen är ganska jämbördiga!
Det, som striden mellan Gud och den onde gäller, det är inte makt, det kampen gäller är vem vi människor ska följa och tjäna!
Där använder sig inte Han, som har all makt, av makt och tvång.
Hans målsättning är kärlek, att vi ska bli varelser som lever i kärlek, en kärlek som kommer av ett rent hjärta, ett gott samvete och en uppriktig tro. Och kärlek kan inte tvingas fram! Inte heller kan kärlek köpas. Alltså fostrar Gud oss genom sin nåd i stället för att krossa oss med sin makt.
Den onde vill bara ha underkastelse och slavar, och underkastelse, den kan tvingas fram! Slavar kan köpas! Så han använder sig gladeligen av tvång, av lögn, av falska löften, av manipulation.
Så, fortsättningen på första versen i psalmen jag nämnde är i och för sig mycket bra och beskrivande, bara man glömmer det här med ”två väldiga”i början!
”Två väldiga strida om människans själ
att helt i sin lydnad den taga
Den ene han vill hennes eviga väl
och kommer med tuktan och aga
Den andre vill se henne fången och snärjd
och villar med smicker och fångar med flärd
och tänker blott på att bedraga”
”Två väldiga strida om människans själ
att helt i sin lydnad den taga
Den ene han vill hennes eviga väl
och kommer med tuktan och aga
Den andre vill se henne fången och snärd
och villar med smicker och fångar med flärd
och tänker blott på att bedraga”