En av de saker som gladde mig mest medan jag reste som predikant inom Borgå stift var just det ungdomsarbete som bedrevs i Kokkola, och som jag då och då i samband med predikobesök fick se på nära håll - eller i Karleby / Gamlakarlebyområdet borde jag väl skriva för att få det riktigt preciserat.
Man visste uppenbart vad man ville, det fanns en medvetenhet om varför Jesus har en församling här i världen, och vad som är den församlingens uppgift! Man ville bland dem som var ansvariga för ungdomsarbetet kort sagt leda ungdomarna fram till en klar, personlig och öppet bekänd tro på Jesus som Frälsare och Herre. Och många var också de ungdomar som kom till tro och blev frälsta, inte minst inom ramen för skriftskolarbetet!
Och inte har man prutat av på de målsättningarna sen jag slutade jobba för Inremissionen, och således tappade det mesta av den personliga kontakten ditåt. Där finns fortfarande mycket att glädja sig åt!
Fast den onde är ju inte glad, förstås.
Så nu är det kampanj på gång mot det sätt som ungdomsarbetet bedrivs på i nämnda församling!
Det skrivs anonyma insändare i lokalpressen, där beskyllningarna för allt möjligt andligt missbruk haglar.
Inga bevis och inga hänvisningar till något som skulle gå att kolla upp har kommit fram, och de som har uttalat sig med eget namn under det skrivna har tagit till uttrycket ”enligt uppgift” – vilket är detsamma som att erkänna att detta handlar om ren ryktesspridning.
Jag tvivlar i och för sig inte alls på att en och annan ungdom har kunnat krisa till följd av en klar undervisning om himmel och helvete och hur en människa kan bli frälst.
Förr i världen kallades sånt för syndanöd, och sågs som något positivt och bra!
Jag hoppas verkligen att det någon gång skulle ha hänt att Herren skulle ha kunnat använda också något jag själv har sagt till att ge någon obotfärdig syndare sömnlösa nätter!
Jag tvivlar inte heller på att det har kunnat hända att någon ungdom med latenta psykiska problem har kunnat få dessa aktualiserade av att få ta del av evangeliets budskap, det tränger minsann på djupet så det förslår, och lyfter fram allt möjligt undanträngt i ljuset!
Sådant har i alla tider hänt, och händer naturligtvis också fortfarande där Guds Ord predikas.
Vem skulle nu kunna vara oberörd inför något som är vassare än ett tveeggat svärd, och tränger in till människans allra innersta skrymslen – och inte bara det, utan som också ger klara besked om vad som är rätt och fel, sant eller lögn!
Det är ju just för att behovet föreligger som Ordet ska predikas, alltså behovet av att få sin synd identifierad som synd, så att budskapet om förlåtelse kan få en personlig relevans för den som hör det, och behovet av att få del av den sanning som gör fri, så att det som ligger och jäser och sprider död och förintelse omkring sig i människans mörkaste gömmor tvingas fram i ljuset, är lika stort idag som det nånsin har varit!
Vi har nuförtiden vant oss att tänka att en själskris alltid är något illa, något som ska dämpas och bearbetas och arkiveras med hjälp av terapi och mediciner.
Så tänkte inte gamla tiders kristna. De visste att en andlig kris alltid innebär såväl en dom som en möjlighet, och att båda dessa saker hör ihop!
Domen behöver gå över det i mitt liv, som gör att jag behöver frälsning, innan jag kan förstå att jag inte bara har en möjlighet att bli frälst, utan också verkligen behöver låta mig frälsas!
Det som en del – säkert välmenande – människor i Kokkola uppenbarligen nu vill, det är att tämja och vattna ur ungdomsarbetet i församlingen till den punkt där ingen längre blir varken störd i sin syndasömn eller omvänd.
Detta kan väl sägas vara ett skolexempel på hur kortsynt mänsklig välmening kan användas av själafienden till en strävan som, om den lyckas, leder till att människor hamnar i evigt fördärv.
Var välsignade, präster och ungdomsarbetare i Karleby! Ert arbete har inte varit förgäves, så låt er inte skrämmas av motståndarna!