Jag har en mapp i hyllan där jag samlar profetiska tilltal och budskap, i första hand sådana som andra förmedlat åt mig personligt, eller som har kommit i sammanhang där jag varit närvarande, och också några, som jag själv fått förmedla. Man glömmer bort sådana saker alldeles för fort, om man inte har något stöd för minnet!
Jag kom nyligen att minnas ett sådant budskap, ett som drabbade mig själv med en sådan tyngd, att jag skrev upp det ordagrant direkt, medan jag hade det i färskt minne!
Herren, vår Gud är ingen anhängare av s k fri uppfostran!
Han ”tuktar med riset var son Han har kär…”
Det är bra länge sedan det här hände nu. Vi började närma oss slutet på kvällsmötet, ett hundratal deltagare hade tagit del av god undervisning (det var inte jag, som predikade) bett tillsammans, och prisat Gud i den vackra sommarkvällen. Då började jag känna att något började växa inom mig, något som ville komma ut och kläs i ord. Så när det blev tyst en stund steg jag upp och talade i tungor en stund – bönespråk med uttydning är ett av de sätt som Bibeln talar om, vad det gäller profetiska tilltal från Herren, och då och då har jag fått vara med om det. När så uttydningen började komma stod jag bara och talade ut den vartefter orden kom för mig:
”Var stilla, och besinna att jag är Gud!
Ni sjunger era sånger, och proklamerar att jag har all makt, men ni ger er inte tid att besinna detta!
Var stilla och besinna att jag är Gud, att det är jag, som för stjärnorna fram i ordnade hopar, att Jag är den som gör jordens stormän till idel tomhet!
Jag är Gud, den allsmäktige! var stilla och besinna att jag är Gud!
Ni sjunger om hur alla hinder ska vika för min Andes kraft, och på samma gång gör ni så många saker i er egen kraft. Sedan förundrar ni er över att hindren inte viker!
Ni har inte förstått vad mitt Ord säger: att allt som inte sker av tro är synd!
Ni har inte besinnat detta.
Också ni, mina tjänare, som jag har kallat till lärare och herdar i min församling, också ni gör ännu många ting i er egen kraft, efter egna tankar och era egna hjärtans ingivelser!
Också du, som nu tjänar mig som mun, också du gör ännu alltför många saker i din egen kraft!
Var stilla och besinna att jag är Gud!
Jag är vinträdet, ni är grenarna.
Ni beror av mig för varje andetag, varje hjärtslag!
Skilda från mig kan ni ingenting göra!
I Mig är det som ni lever er, rör er, och är till!
Var alltså stilla, och besinna att jag är Gud!”
Fram till dess jag hörde mig själv säga ”Också du, du som nu tjänar mig som mun…” kände jag bara glädjen och den lätta berusningen i att få vara fylld av Guds Ande. Men då kom förkrosselsen.
Jag minns än i dag hur det kändes. Och hur nyttigt det var – och är – att få vara föremål för den uppfostran som ges av Honom, som tuktar oss för vårt eviga väl…