Jag stötte på en text av Luther häromdan, där han tar bladet från munnen, och talar ut om sekterism. Det är bara att beklaga att den andliga insikt han visar i det han säger inte tycks ha landat så bra i eftervärldens vägval och ställningstaganden…
Så här säger han: ”Att inom tron skapa och följa många sekter är detsamma som att dela Gud i många gudar, och ge honom många namn.
En sekt är inget annat än en utbrytning från den sanna, osynliga, universella kyrkan, något som bara är en gärning av en jordisk människa, och förbjudes av Gud!
Jag erkänner inte den lära och det folk, som kallar sig lutherska, och trots detta måste jag uthärda att Guds Ord smädas på ett sådant sätt med mitt namn. Jag ber att mitt namn inte må nämnas, och att människorna ska kalla sig kristna, inte lutheraner!
Varför skulle jag, en rutten säck full med mask, orsaka att Kristi barn bär mitt usla namn? Ingen får säga ”Jag är lutheran”, eller ”Jag är papist”, ty varken Luther eller påven har dött för oss, och ingendera av dem är vår lärare, utan Kristus allena är vår lärare!
Av den orsaken bör vi kalla oss kristna!”
Så långt broder Martin, Varför ska det vara så svårt att lyssna på det han säger just när han säger det här?
Varifrån kommer det här behovet av att profilera sig gentemot andra kristna, inte bara hos dem som kallar sig lutheraner, utan hos alla, som bekänner sin samfundstillhörighet istället för att bekänna sin Kristustillhörighet? Sitter det i anden eller i köttet?
Själv finner jag svaret vara tämligen givet….