Brinnande?

Jag bevistade en samling i helgen, där det ställdes följande fråga till de närvarande: ”Vad brinner du för?”

Vi fick svara i tur och ordning, och jag olycklige var först i tur, så jag hann inte annat än säga precis som det var: ”Jag kan inte påstå att jag egentligen brinner för någonting!”

Det finns saker jag tycker är viktiga, det finns saker jag är intresserad av, det finns saker jag lägger ner mycket tid och kraft på, ja.

Men ”brinner”?

För mig betyder det ordet en allt uppslukande passion, en hängivenhet så intensiv, att den inte ger utrymme för något annat i en människas liv, ett engagemang, som tar en människas hela varelse och alla resurser i anspråk.

Det är ett för stort ord för mig, det får jag bara lov att erkänna.

Sen undrar jag, om allt står riktigt rätt till, om man har den nivån av passion och engagemang för någonting, som kan beskrivas som ett ”något”?

Har jag förstått saken rätt, då är det väl en Någon, som vi ska älska av hela vårt hjärta, hela vår själ, all vår kraft och allt vårt förstånd? Det finns bara En, som ska ha den platsen i våra liv!

Jag hörde en gång en gammal och vis man säga så här: ”Det är inte bra, om Guds verk blir viktigare för oss än verkets Gud, det har gått fel, när Guds församling blir viktigare än församlingens Herre, och det bäddar för katastrof, när Herrens tjänst blir viktigare än tjänstens Herre!”

En annan sade så här: ”Vi behöver inte eldsjälar i församlingen, vi behöver människor som är brinnande i Anden!”

Det har tagit ett tag för mig att förstå vad han menade.

”Vad brinner du för?”

Jag tror att frågan är fel ställd från början, och således leder till felaktiga svar.

Den rätta frågan skulle vara: ”Vem brinner du för?”

Då skulle vi utmanas att pröva vilken plats Herren Jesus egentligen har i våra liv!

Är han på rätt plats, i centrum, då kommer nog de övriga prioriteringarna också på rätt plats!