Hur gammal jag än blir, kommer jag nog aldrig att begripa hur associationskedjorna i mitt huvud fungerar.
Temat för den här söndagen är ”bön och tro”, och vad kommer jag då att tänka på denna mulna förmiddag?
Jo, Frank Perettis bok ”The Visitation”!
Det är en bok, som handlar om en tämligen bitter och desillusionerad pastor, som hoppat av från aktiv församlingstjänst, men sedan dras in i en serie gåtfulla och skrämmande händelser, när en man, som utger sig för att vara Jesus, och backar upp sina anspråk med att göra fantastiska underverk, dyker upp i staden där han bor.
Vid et tillfälle skryter denne självutnämnde Messias med att hans framgång är given, eftersom han ger folk vad de vill ha.
Sen går det som man kunde vänta, när ryktet om honom sprider sig, blir han översvämmad av folk från när och fjärran, människor som vill bli friska, unga, vackra, rika, lyckliga, och allt annat nu människor kan tänkas vilja bli och få.
I det läget får han det bara svårare och svårare att hålla upp fasaden av att vara Jesus, oändligt tålmodig, förstående och kärleksfull, och börjar fräsa ifrån sig på ett högst mänskligt sätt.
Då kommer bokens huvudperson, den förtidspensionerade pastorn, och säger till honom: ”Jag vill minnas att du sade, att du skulle ge alla vad de vill ha?”
”Ja, jag vet”, utbrister den uppgivne bedragaren, ”men när de aldrig slutar vilja ha!”
(Jag har skrivit ett inlägg om den här boken förr, men det är många år sedan, och det inlägget var dessutom skrivet på engelska, så det här blir nu en översatt och uppfräschad repris av de tankarna- hoppas ni håller till godo!)
Strax efter att jag hade läst boken ifråga, kom jag att läsa en artikel i en kristen tidning, där man tog upp frågan om varför så många nykristna människor droppar av igen, och lämnar församlingarna?
Det var skrämmande siffror, som redovisades, över 80% av de nykristna försvann enligt den gjorda undersökningen inom ett år!
Man hade gjort en aktningsvärd insats för att söka upp och intervjua dessa, och få reda på varför de hade lämnat församlingsgemenskapen så snabbt?
Här är de vanligaste orsakerna, enligt de svar man hade fått:
”Det var svårt att få nya vänner där”
”Det kändes inte riktigt som att jag passade in där”
”Jag kände mig inte tillräckligt välkommen och älskad där”
”Mina nya bekanta i församlingen var inte lika trevliga som mina gamla vänner”
”Jag upplevde inte att mina personliga behov blev mötta”
”Man gav mig inga viktiga och synliga uppgifter, så då kände jag mig inte viktig”
Av dessa och liknande anledningar droppade alltså fyra femtedelar av de nykristna av inom ett år!
Min tanke, när jag läste detta, var att nog var det väldigt mycket ”jag, själv, och mig” här!
Min nästa undring var varför dessa människor alls hade kommit med i församlingen?
Vad var det de så att säga bad om och trodde, vad var det de primärt hade blivit ledda att tro, att den kristna tron skulle ge dem?
Jag läste vidare i tidningen, läste noggrant, och allt. Jag läste det som stod där, och jag lade också märke till vad som inte alls nämndes i de olika artiklarna och berättelserna.
I denna kristna tidning hittade jag inte ordet ”synd” en enda gång.
Ordet ”nåd” hittade jag en gång, då på engelska, och som egennamn – ”Grace”.
Ordet ”frälsning” dök upp summa en gång, då utan någon förklaring vad frälsning är för något.
”Korset” nämndes en gång, i ett sammanhang där det beskrevs som en viktig symbol att ha på kyrkväggen. Inte ett knyst om Kristus som korsfäst, dock.
Detta ledde mig då till den slutsatsen, att vad det är för sorts förkunnelse, som leder en människa att börja vara med i en kristen gemenskap, nog har en avgörande betydelse för den människans möjligheter att faktiskt bli kvar där och börja växa som kristen!
Om en människa blir ”frälst” av någon annan orsak än att hon har förstått att hon är en syndare, som behöver frälsas/räddas från följderna av sin synd, annars kommer resan att sluta i helvetet, om man blir en ”kristen” utan att ha förstått att Jesus blev korsfästes och uppstod just för att vi skulle kunna få förlåtelse för våra synder och bli Guds barn, och att det är just för att bli räddad från synd, död, och helvete, som man blir en kristen och bekänner Jesus som Herre, om man kommer med i en kristen gemenskap av någon annan anledning än detta, då kommer man aldrig att sluta vilja ha!
Då kommer ens tro och ens bön att vara inriktad på ett ”ske min vilja”, och då kommer man antingen att droppa av, om man inte får det man vill ha, eller så kommer man, oftast på de andras bekostnad, att se till att man får vad man vill ha, vilket då är ännu värre.
Om någon däremot blir frälst av rätt orsak, då har han ju redan fått det han ville ha! Då har han redan fått förlåtelse, fått barnaskap, fått frid med Gud!
Då kan han vara en vän för andra, istället för att självupptaget vänta att andra ska komma och erbjuda sig att vara hans vänner.
Då kan han hjälpa andra att finna sin plats, istället för att sura över att ”alla bara tänker på sig, det är bara jag, som tänker på mig”.
Då är han befriad till att älska sin nästa, ge den kärlek som han själv har fått från honom, som bevisade sin kärlek till oss genom att dö för oss, istället för att hela tiden söka efter bevis på att man själv är älskad och accepterad av omgivningen.
Då kan man tjäna och ge av sin tid och sina krafter för andra, utan att behöva tänka på om nu den här uppgiften är något, som får mig att känna mig viktig, eller ger mig synlighet inför andra.
Vad vore då det vettigaste att göra, vad det gäller dessa åttio procent, som drar vidare?
Ska vi försöka ge dem vad de vill ha, i förhoppning om att de då stannar kvar?
Jag tror inte det, inte som första och enda alternativ i alla fall.
De kommer aldrig att sluta vilja ha.
Det enda, som löser den här knuten, är evangeliet, det oförförfalskade, icke marknadsanpassade evangeliet.
Budskapet om Jesus, och honom som korsfäst, med allt vad det innebär för oss människor, förståelsen av vad vi är, och vem Gud är, behöver komma tillbaka till centrum av förkunnelsen, centrum av tillbedjan, centrum av evangelisationen.
Då kommer de, som kommer till tro, att komma av rätt orsak, och man behöver nog inte vara någon stor profet för att förutsäga att procenten av dem, som försvinner igen inom det första året, kommer att sjunka drastiskt!
Men så länge talet om synden, helvetet, nåden, himlen och korset sopas undan på det sätt, som skedde i tidningen jag berättade om, kommer inte heller antalet avhoppare att minska. Det behöver man inte heller någon större profetisk gåva för att se…