Då och då drar jag mig till minnes en kommentar, som en man i bekantskapskretsen en gång fällde. Han var då engagerad i fredsarbete, ett engagemang som tog mycket av hans tid, och detta hade lett till vissa konflikter i hans äktenskap. Hans kommentar till den problematiken lät så här: ”Om jag kan göra något för freden i världen, då är det värt litet stridigheter där hemma!”
Den goda viljan tycks ha en benägenhet för inkonsekvens ibland…
En av figurerna i serien ”Snobben” uttalade sig vid ett tillfälle på ungefär följande sätt: ”Men visst älskar jag mänskligheten! Det är människorna, som jag inte tål!”
Vilka människor var det då han hade svårt att tåla? Jo, de, som han hade nära inpå sig, förstås!
För ett tag sen utkom en bok med titeln ”Omgiven av idioter”. Undertitel: ”Hur man förstår dem det inte går att förstå”
Boken ifråga har fått en del kritik, och jag har inte för avsikt att göra reklam för den, men författaren sätter ändå fingret på et mycket verkligt problem, det att vi människor har så svårt att begripa oss på varandra, och att detta så lätt leder vidare till att vi mer eller mindre idiotförklarar varandra.
Vi har lätt att entusiasmeras av de stora dragen, av idealen, av visionerna.
På den nivån är det inte så svårt att vara en människa med god vilja, för där behöver man ännu inte komma i närkontakt med andra människor!
Det är när det hela ska börja förverkligas på gräsrotsnivån, i den egna näromgivningen, som det blir problem, för då visar det sig alltför ofta, att man kanske inte var så god, som man trodde.
I den situationen kan man då antingen välja att fly in i arbetet för Saken med stort S, och känna sig som något av en martyr, när de där jobbiga människorna, som man har på nära håll, också gör anspråk på ens tid och uppmärksamhet, eller kommer med mothugg och ifrågasättanden, eller så kan man välja att möta verkligheten, möta sig själv sådan man är, utan illusioner. Det är kanske inte så roligt att tvingas inse att man kunde binda fast den eftertraktade martyrglorian på hornen, men det är nyttigt!
En av lärarna vid den bibelskola, där jag och min hustru gick i tiden, sade vid ett tillfälle, att bästa sättet att lära känna både sig själv och andra, det är att jobba tillsammans. ”Ta bara äktenskapet” sade han. ”När det drar ihop sig till blöjbyte klockan två på natten, det är då man verkligen har chansen att lära känna både sig själv och sin äkta hälft!”
I familjen, och bland de människor man har att göra med daglig dags, får man de chanserna serverade oftare än man kanske skulle önska… men det är genom att ta vara på dem, som man får chansen att verkligen bli en människa som lever av nåd, och har nåd för andra.
I Bibeln kallas Jesus ”Fridsfursten”.
Hebreiskans ord för frid, ”schalom” betecknar inte bara ett tillstånd där ingen konflikt för tillfället brinner, det är mycket mer än så. Det handlar om ett tillstånd, där Guds ordning upprättas, där Guds levande rättfärdighet regerar, där kärlek och sanning råder.
”Rättfärdighet och frid ska kyssas”, står det skrivet, och det betyder att verklig frid inte är möjlig utan Guds levande rättfärdighet, den som tar sig uttryck i att människor tar emot Guds nåd och kärlek, och ger den vidare till varandra.
Mänsklig god vilja räcker helt enkelt inte till alla gånger – frågan är om den någonsin når hela vägen fram.
”Om rättfärdighet kunna vinnas genom lagen hade Kristus inte behövt lida döden” skriver aposteln, och är det så, då förstår vi varför en barn måste bli fött, en Son måste bli given till oss,och utgiven för oss.
Friden här på jorden behöver sin furste, de, som vill ha beredskapen att hålla frid som skor på sina fötter, behöver bli kvar i närkontakten till honom. Utan källa inget vatten!
Han har nämligen en god vilja för varje enskild människa på den här jorden, och hans kraft och beslutsamhet kommer aldrig att tyna bort eller brytas, förrän friden, schalom, är upprättad.
Det är den viljan, den kraften, vi behöver bli delaktiga i för att verkligen bli den goda viljans människor. Då är det inte längre jag, som har en god vilja, då är det den goda viljan, som har mig.
Och om du känner dig knäckt över mötet med dig själv, hur du med all din goda vilja ändå kommer till korta när den verkligen blir testad, då är orden i Jesaja 42:3 skrivna just till dig: ”Ett brutet strå ska han inte krossa, en tynande låga ska han inte släcka!”
Jesus kom hit till jorden med den frid som grundar sig på nåd och sanning, och erbjuder ett liv där sanningen, smärtsam som den kan vara, alltid är tänkt att fungera som en dörr in till nåden, till medlidandet, till förlåtelsen.
Vilket är detsamma som en dörr in till friden, den frid som fungerar också i de nära relationerna, som älskar människorna också, inte bara mänskligheten, som inte bara är ett vackert ideal, utan också kan omsättas i levande gemenskap.