Jag är medveten om att många inte tycker om hösten – det blir mörkare för varje dag, det är ofta grått och vått, löven faller och blommorna vissnar och så vidare. Själv har jag ändå inget mot den här årstiden, egentligen.
Jag är ofta ute i skog och mark den här tiden, röjer och gallrar på min skogsplätt, och är annars bara ute och njuter av naturen och den friska luften. Den finländska landsbygden är ett helt fantastiskt ställe att få bo på!
Att få och kunna vara ute har också en alldeles speciell nyans för mig. För tretton år sedan låg jag platt på rygg i en sjukhussäng den här tiden på året, så förlamad, att jag inte kunde röra ett finger – och inte en tå heller för den delen. Andra vände mig, matade mig, tvättade mig, och borstade mina tänder, medan löven föll därute, och den första snön småningom föll. Då visste jag inte om jag någonsin mer skulle kunna gå igen, ännu mindre om jag skulle kunna röra mig i terräng för egen maskin.
Jag fick alltså en försmak av en annan slags höst, livets senhöst. Jag har prövat på att ha blöja, att sitta i rullstol, att gå med rollator, att behöva andras hjälp med alla små, vardagliga saker, som man tar för självklart att man ska kunna göra själv.
Hade någon sagt till mig på förhand att jag skulle hamna i den situationen, då hade jag antagligen haft ångest och sömnlösa nätter. När jag plötsligt fann mig där, då var det bara så. ”Nu är livet så här, det är bara att göra bästa möjliga av det, och inte gräva ner sig!”
En man, som var och besökte en av mina medpatienter ganska ofta, fällde en dag en kommentar rörande skillnaden han såg mellan mitt sätt att förhålla mig till min situation, och hans strokedrabbade släktings.
”Ja, du har ju en tro, det är klart att det här är lättare för dig!”
Jag tänkte på det där efteråt. Visst var det sant, men det var inte hela sanningen. Jag hade en tro, visst, men jag hade också ett hopp! Jag visste, att det här livet är inte allt, det är bara en början! Även om jag hade förblivit förlamad resten av mitt jordeliv, så hade jag ändå det hoppet, den vissheten, att i himlen är ingen förlamad!
Jag är årsmodell 1954, så räknat i medellivslängd har jag definitivt kommit fram till det här livets höst, och småningom kommer jag att börja orka mindre och mindre, bli mer beroende av andra igen. Men tanken skrämmer mig inte. Dels har jag redan varit där, i den situationen, och vet att man lever då också, dels vet jag att även om den här kroppen tar slut, så tar inte livet slut, inte Livet med stort L, i alla fall!
Med detta sagt, så får jag också konstatera, att visst njuter jag i fulla drag av det här livet också, just nu, mitt i naturens höst, och tacksamheten över att ändå ha fått bli frisk, ändå kunna göra allt det här jag tycker om att göra, och som jag förr tog för givet, och inte begrep att tacka Gud för, den ger livet den här speciella nyansen.
Man behöver vara tacksam för att kunna på riktigt glädja sig över något, åtminstone tror jag att det är så.
Vem känner nu den här genuina, djupa glädjen och tillfredsställelsen över något, som man tar för givet och självklart?