Ja, ännu den här hösten orkade jag fjällvandra några dagar! Det är nu ingen självklarhet för en gammal man, så ju äldre jag blir, och ju mer det känns som en nåd och en gåva att kunna kränga på sig ryggsäcken och ge sig iväg in i fjällvärlden, desto roligare blir det!
Fysisk ansträngning har alltid gett mig en känsla av välbefinnande – det där man kallar endorfinkick.
Fysisk ansträngning i kombination med hisnande vackra naturvyer ger mig rena lyckokänslan, en upplevelse av att bättre än så här blir det inte här i jordelivet!
Höstfärgerna var alldeles osedvanligt praktfulla i Lappland den här hösten. och vi hade till och med vädret med oss, bara en enda regnskur på hela tiden, och inte ens den var särskilt häftig. Före vi kom dit hade det regnat flera dagar, och medan jag var på hemväg började det regna ordentligt igen, så också den sidan av resan får sägas ha varit välsignad!
Vi var alltså två, som gjorde sällskap på vandringsleden där i Lemmenjoki nationalpark, yngste sonen godtog farsgubbens sällskap under några dagar av sin semester, och sådant är också nåd!
Sen fortsatte han till Norge för att klättra i berg på ön Senja strax norr om Lofoten, när jag vände hemåt.
I Romarbrevets första kapitel sägs det att Guds natur och egenskaper är något, som är synligt och uppenbart här i världen – vi kan se vem och hurudan Gud är, när vi ser på hans skapelse.
Människan är alltså utan ursäkt, om hon ändå väljer att blunda för skapelsens vittnesbörd, och bortförklara det, som Guds mästerverk i naturen berättar för oss om verkets mästare.
Faran för nutidsmänniskan förefaller mig dock vara, att vi har skapat en livsmiljö åt oss, där vi inte överhuvudtaget längre ger oss möjlighet att vare sig se eller höra den bild av Gud och den ton från evigheten , som jag ibland ser och hör så tydligt ute i skog och mark, uppe på höjder och ute på sjön.
Stadsmiljöer. tätorter, instängdhet i höghus, på jobb, i bilar, i vardagsrum framför dator och TV, var får man där uppleva stillheten och storslagenheten i Guds natur?
Till och med när folk ger sig ut på promenad, går de med telefonen i handen och hörlurarna på, och varken hör eller ser något annat än sådant, som människan själv har skapat.
Detta är en utarmning av det. som skulle ge oss sunda impulser för vårt själsliv, en självvald fattigdom, som bestjäl oss på den vila och harmoni, som möter i Guds natur, och som istället får nutidsmänniskan att leva på ett ständigt övervarv.
Det är ingen tillfällighet att första trosartikeln är just först av de tre.
”Jag tror på Gud Fader, himmelens och jordens Skapare”.
De andra två grundar sig i den första. Jesus kom för att vi skulle ha en väg tillbaka till Fadern, den Fader, som uppenbarar sig för oss i skapelsens alla under, den Fader vars storhet och vishet vi ser så tydligt i allt han har gjort, från subatomära partiklar till galaxernas svindlande väldighet
När man ser detta, får upp ögonen för det, då förstår man litet bättre vilken ofattbar nåd han visar oss människokryp på det här gruskornet i universum, som vi kallar planeten Jorden, när han tar sig an oss, och sänder sin Son för att rädda oss!