Om att stå ensam – eller inte

Jag har under åren försökt blanda in så litet politik som möjligt i det jag skriver här på min hemsida, och följaktligen har jag inte hittills sagt något om Rysslands invasion av Ukraina, och de följder, som detta har, och kommer att ha, för det övriga Europa.

Detta inte för att jag skulle vara ointresserad av internationell politik, tvärtom, jag följer dagligen med vad som händer i världen, utan därför att jag ser Gud och människan, och deras inbördes förhållande, som något ojämförligt mycket viktigare att tala om.

Nu har jag dock upprepade gånger stött på ett uttalande i nyhetsrapporteringen, som jag inte kan låta stå oemotsagt. Det låter så här, ungefär: ”Nu måste vi ansluta oss till NATO, så att det inte så småningom går som i vinterkriget, där vi fick stå ensamma mot ryssarna, utan hjälp!”

Till NATO, om vi ska vara med där eller ej, tar jag ingen ställning här, den saken får våra folkvalda reda ut. Jag hoppas bara att de har ryggrad nog att göra det utan att ställa till med någon folkomröstning om saken, och jag hoppas att de i stället genom de troendes böner ska få nåd att fatta rätta beslut.

Däremot vill jag mena, att påståendet om att vi skulle ha stått ensamma i vinterkriget är felaktigt.

Ja, om man bara tänker i jordiska termer, då stämmer det rätt väl, men det är nu inte bara denna världens arméer och härförare, som bestämmer utgången av krig!

Under kriget var Finlands folk ett bedjande folk. Man vände sig till Allmaktens Gud och sökte hjälp. Vi hade en president, som uppmanade folket till bön.

Jag vill på inget sätt förringa den heroiska insats, som gjordes av Finlands väpnade styrkor, inte heller den skicklighet, som militärledningen visade, men faktum kvarstår: Hade Sovjet drivit vidare sin offensiv till det bittra slutet, varit villiga att betala med ytterligare några hundratusen soldaters liv, då hade vi blivit en rådsrepublik i Sovjetunionen. Styrkeförhållandena var helt enkelt för ojämna.

Han, som leder konungars hjärtan som vattenbäckar, valde som svar på vårt folks böner dock att leda de internationella förhandlingarna mot slutet av andra världskriget så, att Finland förblev självständigt. Vi var inte ensamma, Gud var med oss!

I det gamla Israels historia återkommer ett sorgligt tema flera gånger om: när Israel hotades av yttre fiender valde man bara alltför ofta att söka sin trygghet i allianser med det ena grannfolket mot det andra.

I Jesaja 30 säger Gud tydligt ifrån vad han  anser om detta. Då hotades Israel av det assyriska väldet, och sökte trygghet i en allians med Egypten, istället för att vända sig till sin Gud, och be honom om hjälp, och Gud säger att den hjälpen inte kommer att räcka. ”Om ni vänder om och är stilla ska ni bli räddade, genom stillhet och förtröstan blir ni starka – men ni vill inte!”

Samma gäller fortfarande. Vi har så mycket lättare att söka hjälp i horisontalplanet än att se uppåt, vi människor.

Detta är helt förståeligt, när det gäller våra politiker, vilka i de flesta fall inte  är vana att ge något större utrymme åt Gud och hans vilja i sina resonemang.

Däremot är det tämligen obegripligt att vårt folks andliga ledare, av högre och lägre rang, inte ännu har kommit med något tydligt upprop till de kristna att vända blickarna från diverse jordiska försvarsallianser, och i stället börja endräktigt vända sig till Gud, och be honom beskydda vårt land!

Från min tämligen undanskymda position vill jag nu i varje fall göra det.

Vill du vara med och påverka läget, vänd dig då till Herren!

Hos honom är makten.

 

 

Taggar:
Publicerad i Svenska blogginlägg
7 kommentarer på “Om att stå ensam – eller inte
  1. Läsare skriver:

    Biskoparna har nog kommit med en vädjan om bön. Och mitt Facebook-flöde har varit fyllt av böner som olika församlingar publicerat och så har det funnits många församlingar som ordnat bönekvällar för fred. Och i söndags var TV-gudstjänsten bön för fred. Vi kan aldrig be tillräckligt, men jag är ändå positivt överraskad över det som funnits.

  2. Läsare skriver:

    Glömde detta: samma dag som kriget bröt ut, ordnade många församlingar redan samma kväll bön för fred eftersom biskoparna uppmanat församlingarna att ordna bön redan samma dag kl 19, om de bara hade möjlighet att ordna med så kort varsel. Jag var på ett och det var rätt välbesökt med tanke på att infon om det kom halv två på dan och mötet var kl 19.

  3. Ingmar Rönn skriver:

    Allt det här är sant, och det är bra att människor vill be för fred och uppmana till fred i den pågående konflikten, men det var inte det här jag skrev om i min text.
    Det jag ville hålla fram var specifikt Finlands situation, de nyvaknade insikten om att Ryssland utgör ett hot mot oss, som har lett till den pågående orienteringen mot NATO, och att vi som folk behöver vända oss till Gud för beskydd, inte bara till den här världens makter.
    Vi kan få se katastrofalt dåliga beslut, om inte Herren ger beslutsfattarna vishet!

  4. Läsare skriver:

    Därför tycker jag om detta som läses varje söndag i kyrkan, i nån form i alla fall:

    Välsigna republikens president, regeringen, riksdagen och rättsväsendet. Ge beslutsfattarna ansvarskänsla, vishet och rättrådighet när de arbetar för vårt lands bästa.

  5. Ingmar Rönn skriver:

    Det här är inte lätt. Jag har nu låtit det vila över natten, och funderat på hur jag ska formulera mig för att inte såra någon, eller göra någon ledsen.
    Tyvärr tror jag inte att det ens är möjligt, men jag försöker!

    Med en bakgrund av sexton år som heltidsanställd predikant inom en inomkyrklig väckelserörelse är jag väl bekant med kyrkans liturgi, där ju den allmänna kyrkobönen, som du hänvisar till, ingår.
    Den har sin styrka, och den har också sin svaghet.

    Svagheten låter du själv komma fram i din kommentar: ”Som läses i kyrkan varje söndag”.
    En bön ska inte ”läsas”.
    Gör man det, då ägnar man sig åt religionsutövning, inte åt att ropa till Gud av hjärtat.
    En bön ska bedjas, inte bara rabblas upp ur en textbok!

    Styrkan i liturgin, och kyrkobönen, är att den, rätt använd och förstådd, kan hjälpa oss att lyfta blicken från våra egna bekymmer, och påminna oss om att det finns en helig och allsmäktig Gud, som vi får vända oss till, och att det finns andra människor och andra skeenden, som behöver bäras av våra böner – dagligen, och inte bara under några minuter på söndagen!
    De rader i kyrkobönen, som gäller landets överhet, är ett nog så viktigt exempel på detta.

    Under min tid som anställd av Luthersk Inremission hade jag själv hand om liturgin i gudstjänster vid många olika tillfällen.
    Jag märkte genast från början, att en grundförutsättning för att jag inte skulle ha mer uppmärksamhet på kyrkohandboken än på Gud och församlingen, var att lära mig liturgin både utantill och ”by heart”, så att säga – alltså så att jag kunde se på människorna istället för att ha näsan i boken, och vara av hjärtat med i det jag sade och bad.
    Jag fick rätt många kommentarer av gudstjänstbesökare på grund av detta, alla positiva.
    Dock minns jag ett tillfälle, då församlingens präst kanske inte tyckte det var så positivt – hans hustru grälade på honom efter gudstjänsten, och undrade varför han aldrig brytt sig om att lära sig de där några textraderna utantill….

    Alltnog, när kyrkobönen – och de andra bönerna i gudstjänsten – blir till något, som för gudstjänstbesökaren låter som en mekanisk innantilläsning, då går något väsentligt förlorat, både vad det gäller den gemensamma bönen i gudstjänsten, och möjligheten att inspirera till fortsatt bön under den kommande veckan.

    Vad jag försökte efterlysa och uppmuntra till i det inlägg, som vi nu samtalar om, är något, som inte kan ersättas av den allmänna kyrkobönen.
    I bästa fall kan kyrkobönen som sagt hjälpa till att inspirera till det, som jag hoppas på, men den är inte, och kan aldrig vara någon ersättning för det!

    Det jag tänker på är bibeltexter som t ex 2 Krön 6:14 ”Om mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber, och söker mitt ansikte, och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen, och förlåta deras synd, och skaffa läkedom åt deras land”.

    Eller Hes 22:30 ”Jag sökte bland dem efter någon som skulle bygga en mur, och ställa sig i gapet inför mig till försvar för landet, så att jag inte skulle fördärva det. men jag fann ingen.”

    Eller Joel 2:12-13 ”Men nu, säger Herren, vänd om till mig av hela ert hjärta, med fasta, gråt och klagan! Riv sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd om till Herren, er Gud! Ty nådig och barmhärtig är han, sen till vrede och stor i nåd, och han ångrar det onda”.

    Det är något av detta, som jag tror behövs här och nu, om vi, som bär Kristi namn i Finland, ska göra vad Herren förväntar sig av oss.
    Må det inte gå med oss som Herren säger i Hesekieltexten att det var med Israel: ”Men jag fann ingen”.

  6. Läsare skriver:

    Nå, nu hänger jag med. Bön och omvändelse.

    Angående kyrkobönen kan de jo vara så att prästen ber, men funderar mer på mikrofonen och att jag själv är disträ för jag beundrar grannens skor just då, MEN det kan ju vara så att de övriga 25 närvarande ber av hela sitt hjärta och att några ännu fortsätter be hemma. Göran Skytte skriver i en bok om hur han såg en ”tant” sitta i kyrkbänken och ungefär avfärdade henne som tant, tills han en dag frågade henne vem hon var och hon hade varit missionär i typ 30 år i Afrika. Allt kan väl inte vara fast i prästen, om det finns 30 troende till i kyrkan. Sådana som kanske suttit där redan innan prästen var född.

    Att alla sku be 100 % helhjärtat vore ju det bästa, men vi människor når aldrig dit. Precis som en bönestund kan vara väldigt välsignad då folk får lämna sina böneämnen och få förbön. I bästa fall. I sämsta fall förvandlas bönestunden till en skvallerstund då man inte bara nämner att nån är sjuk, utan ingående berättar alla detaljer. Som om Gud inte skulle känna till dom. Nog ordnar man alltid förbön, trots att det finns risk att det blir skvaller också.