Vi tar en kort sammanfattning av vad vi har sagt om vishetens gåva innan vi går vidare:
Den behövs i praktisk undervisning om hur det nya förbundets tempels, alltså Kristi kropps, församlingens, uppbyggnad befrämjas och skyddas.
Allt andligt ledarskap, och kanske framför allt herdar, lärare, och andliga föräldrar är tänkta att ha och använda den – det finns andligt ledarskap på många nivåer!
Den andra gåvan, som omnämns i 1 Kor 12:8, är ”ord av kunskap”.
Den gängse uppfattningen om denna gåva är, att den ger bäraren förmåga att övernaturligt veta saker om andra människor, ha en kunskap, som man inte fått vi naturliga kanaler, som t ex att veta om någon i församlingen har en sjukdom, eller om någon har andra bekymmer, eller om det i ett själavårdssamtal kommer en uppenbarelse från Gud för att visa på knutar, som behöver lösas.
Jag är inte så säker på att detta är hela sanningen – eller ens på att detta är en korrekt beskrivning.
Enligt 1 Kor 14:24-25 är detta att få och använda övernaturlig kunskap om andra människor nämligen en funktion av profetians gåva, inte av kunskapens ord!
Låt oss börja med att se på hur Ordet beskriver den kunskap, som Anden ger till människor, för att de ska både ta den till sig själv, och dela den vidare!
Detta är nämligen vad jag uppfattar så speciellt med just Andens kunskap:
Mänsklig kunskap kan man lära sig och ge vidare, utan att den påverkar en själv desto mer, men Andens kunskap är alltid tänkt att ta vägen via mottagarens hjärta, innan n går vidare till andra!
Vi börjar i psalm 139.
Där talar David ord av kunskap.
De orden visar att han har fått en insikt om Gud och sig själv, hur människan och Gud förhåller sig till varandra, den insikten har lett till befrielse och trygghet för honom, och han har fått ord av oförliknelig skönhet och klarhet för att ge den kunskapen vidare till andra.
Men, lägg märke till att han säger att det här är saker som är för svåra för honom, något, som han inte kan förstå! Ändå har han fått både insikt om dem, och förmåga att ge den insikten vidare! Detta visar, att det här är något han har fått sig givet, inte något, som han har tänkt ut själv!
Kunskapens ord handlar alltså inte bara om att den ena människan får en kunskap om den andra, det här är den gåva, som framför alla andra hjälper oss att lära känna Gud, och sedan göra honom känd för andra!
Att döma av ps 139 är det också en gåva, som hjälper oss att få mer självkännedom, vilket man väl kan förstå – om en människa kommer mer in i Guds ljus är det väl bara naturligt om hon börjar se sig själv tydligare också!
Vi har tyvärr en tendens, vi kristna, att ägna oss mer åt allt annat i det kristna livet än åt att verkligen söka lära känna vår Herre och Frälsare, och detta visar sig också i hur vi i allmänhet har uppfattat och undervisat om de andliga nådegåvorna.
Vi har sett ”orden av kunskap” som något, som är givet enbart för att vi ska kunna tjäna Gud effektivare.
Vi behöver vända om på den punkten, inse, att det är viktigare att känna Gud än att tjäna Gud!
Jesus säger att det är evigt liv att känna Gud, och att han har kommit för att vi ska ha liv och överflöd. Då blir ju slutsatsen den, att om vi strävar efter att lära känna Herren, då kommer livet att överflöda i oss, eller hur?
Det ena, att känna Herren, kommer då att ge det andra, att tjäna honom, det är så överflödet av liv tar sig uttryck, men det andra, att bara gå in för att tjäna, det ger inte den kunskap, som består i att känna Gud!
Där har vi Lukas 10 och berättelsen om Marta och Maria igen….och det här med att först söka Guds Rike och hans rättfärdighet, som Jesus talar om i Bergspredikan…
Alltid när det blir tal om ”kunskap” är vi människor handikappade från början. Antingen får vi lov att ta till oss ett helt nytt sätt att se på vad själva begreppet innebär, eller så kommer vi att hamna fel i vårt tänkande.
Vi har nämligen lärt oss tänka här, i den här världen, vi har den här världens sätt att använda och samla kunskap inprogrammerat från första klass i skolan, och ännu tidigare.
Och detta är frukter från kunskapens träd!
Kunskap i den här världen är ett instrument, något vi skaffar för att använda det i olika sammanhang, stycka upp och sätta ihop på olika sätt – men i den här tillvaron är det alltid vi själva, som innehar och behärskar och använder den kunskap, som vi har skaffat oss.
Det tänkesättet blir rena katastrofen, om vi försöker tillämpa det på den gåva från Gud, som består i ord av kunskap!
I Guds Rike, i Kristi församling, är det nämligen inte vi, som har de andliga gåvorna som något vi äger och använder, det är gåvornas Givare, som äger och använder oss!
Det är ju den helige Ande, som verkar genom de gåvor, som han ger, och han är visserligen vår Hjälpare, men han är definitivt inte vår tjänare!
Jag upprepar mig: alla nådegåvor, också kunskapens gåva, ges för att Guds vilja ska ske, i oss och genom oss!
Hos 4:6, och Hos 6:1-4 ger besked om hur det går, när detta med att lära känna Herren försummas och glöms bort. Guds folk går under! Vi blir slagna och sargade – drabbas av svaghet och allmänt illamående.
I Hos 4 framställs det andliga ledarskapets främsta uppgift som att med ord av kunskap leda människor till att lära känna Herren, och Gud uttrycker sin vrede över att den uppgiften har blivit försummad.
I Hos 6 ser vi hur profeten uppmanar folket att vända om till att lära känna Gud, att sträva efter att lära känna honom. Det är på den vägen, genom den omvändelsen, som helandet och upprättelsen kommer, säger han!
I Efesierbrevets första kapitel, v 17-19 talas om att genom den helige Ande få en rätt kunskap om Gud. Detta är grunden för den gåva av kunskapens ord, som sedan kan ge den kunskapen vidare på ett rätt sätt!
”Rätt kunskap” kan förstås på två sätt. Dels kan det betyda att få en korrekt information om Gud, dels kan det betyda att få kunskap om Gud genom att lära känna honom bättre.
Här utesluter det ena inte det andra, tvärtom!
Den, som får en gåva att förmedla en rätt kunskap om Gud på så sätt, att åhörarna dels får en djupare insikt i Guds väsen och vilja, dels också faktiskt lär känna honom djupare, behöver naturligtvis först själv ha gått igenom något sin egen process av att lära känna både Gud och sig själv!
Aposteln beskriver detta som att ”ha insikt i Kristi hemlighet”. Ef 3:4-5, och säger att detta är något man bara kan få del av genom Andens uppenbarelse.
I Ef 3:9 säger han sedan, att denna kunskap om Guds hemlighet, Kristus, ska förvaltas, och att de kristna behöver få lära sig hur den ska förvaltas.
Detta ska då uppenbarligen ske genom att ”ord av kunskap” blir talade till de troende!
Exempel på sådana ord kan lämpligen hämtas från Efesierbrevet i sin helhet!
Summan av allt detta blir då, att den här gåvan främst är tänkt att användas i undervisningen i den kristna församlingen, både enskilt och i större sammanhang, och eftersom Anden alltid vill förhärliga Kristus, är det inte oväntat att den ganska långt handlar om att hjälpa oss att förstå dels hur mycket gott vi har i Kristus, dels vem och hurudan Herren egentligen är, och vad han vill med sin församling.
Om man försöker göra en jämförelse mellan vishetens gåva och kunskapens ord skulle man väl förenklat kunna säga, att vishetens gåva är mer inriktad på att vägleda oss i hur vi navigerar i den här tillvaron, och hur vi hjälper varandra att göra rätta vägval i kniviga situationer, samt också på att hjälpa oss att handla och tala rätt i vårt förhållande till dem, som står utanför.
Kunskapens ord igen är mer inriktat på vårt förhållande till Gud, på att lära känna honom, och också på att hjälpa oss att uppnå en större självkännedom.
Ingen kan lära känna Gud utan att det ökade ljuset också lyser på en själv!
Det är Guds vilja att vi ska lära känna honom, och det är Guds vilja, att vi ska veta vad vi har fått av honom! Joh 10:14-15, 1 Kor 2:9-12
Denna Guds vilja sker när gåvan av ord av kunskap blir använd!