9-13
Se, HERRENS dag kommer, fruktansvärd, med förbittring och brinnande vrede, för att ödelägga landet, och utrota syndarna som bor där.
Ty himlens stjärnor och stjärnbilder sänder inte mer sitt ljus.
Solen går upp mörk, och månens ljus lyser inte.
Jag ska straffa världen för dess ondska, de ogudaktiga för deras missgärning.
Jag ska göra slut på de stoltas övermod, och slå ner tyrannernas högmod.
Jag ska göra en man mer sällsynt än fint guld, en människa mer sällsynt än guld från Ofir.
Därför ska jag få himlen att darra, och jorden att gunga och skaka i sina grundvalar, genom HERREN Sebasots förbittring, på hans brinnande vredes dag.
19-20
Med Babel, rikenas krona, kaldeernas vackra stolthet, ska det gå som när Gud omstörtade Sodom och Gomorra. Aldrig mer ska det bli bebyggt, från släkte till släkte ska det ligga obebott. Ingen arab ska där slå upp sitt tält, ingen herde slå läger med sin hjord.
Om Jesaja 11 och 12 var en härlig beskrivning av hur det kommer att bli för Guds folk, både judar och hednakristna, när Jesus kommer tillbaka, så ger Jesaja 13 oss en förfärande bild av sakens andra sida: vad som kommer att hända med en värld och en mänsklighet, som har framhärdat i upproret mot Gud och hans Messias.
Jag har ibland mött en kompakt oförmåga, också bland kristna, att förstå både Jesaja, och också Bibeln i allmänhet, just på grund av att de här två berättelserna hela tiden går parallellt med varandra.
I vartannat kapitel möter vi bilden av Gud som barmhärtig och nådig, och i vartannat kapitel möter vi hans vrede mot synd och ondska, och då tänker människan lätt, att Gud, han tycks vara väldigt ombytlig, god somliga dagar, och något helt annat andra dagar.
Här finns då två grundläggande missförstånd.
För det första att man uppfattar Gud som ombytlig och oberäknelig.
Det är han nu inte alls, han är alltid konsekvent i sitt handlande.
Han är alltid nådig mot de ödmjuka, han är alltid barmhärtig mot dem, som fruktar honom. Ps 103
På samma sätt är han alltid en förtärande eld mot all ogudaktighet och ondska. Hebr 10:26-31
Som Jesus säger i Joh 3:16, var och en som tror på honom ska ha evigt liv – men de, som förkastar honom, kommer att förgås!
För det andra, att man inte inser att Gud alltid är oföränderligt god!
Det är Guds godhet, alltså hans renhet och helighet, hans perfekta väsende och kärlek, som gör att han inte kan samexistera med mörker, synd och lögn. Gud är ljus, och inget mörker finns i honom – kan finnas i honom.
Det är också samma Guds godhet, som gör att han har gått till ytterligheten att ge oss sin ende Son, och därmed öppna en väg till räddning för var och en, som tar emot honom.
Han vill att alla ska komma till tro och låta sig räddas! 1 Tim 2:3-4
Jesaja ger oss klart besked, ett besked som går som en röd tråd genom Bibeln: till slut har vi människor bara två val.
Vi kan låta Herren utplåna vår synd – eller vi kan välja att till slut utplånas tillsammans med den.
Eller, som C S Lewis uttrycker saken: ”Till slut kommer det bara att finnas två grupper av människor, de, som här i livet har sagt sitt ”ske din vilja” till Gud, och de, till vilka Gud säger sitt ”ske din vilja”.
Sedan har vi då profetian om hur det skulle gå för staden Babylon.
Under Jesajas livstid var Babylon ett lydrike till Assyrien.
Efter Jesajas död – alltså minst 50 år efter att profetian hade uttalats – förstördes Babylon en första gång, då av assyrierna på grund av den babyloniske härskaren Merodak-Baladans uppror.
Efter detta byggdes dock staden upp igen, och nådde sin största blomstring under Nebukadnessars regering 605-562 f Kr.
Efter att perserna erövrade det babyloniska imperiet på 500-taler f Kr gick det stadigt utför med staden, och även om den upplevde ett sista kortvarigt uppsving på 300-talet f Kr efter Alexander den stores erövring, blev detta just kortvarigt. Efter Alexanders död ledde striderna mellan hans rivaliserande generaler till att staden tömdes på folk, och efter det har den aldrig blivit befolkad upp till stadsnivå igen.
Saddam Hussein tog sig visserligen för att börja bygga upp staden igen – han såg sig som en inkarnation av Nebukadnessar, och öste in enorma summor i detta projekt, men han kunde inte ändra på det, som Gud hade sagt 2700 år tidigare. Gulfkriget kom, och gjorde slut på hans storhetsvansinniga drömmar.
När man ser på kartan över dagens Irak finner man Babylons ruiner, både de urgamla, och Saddams förfallande konstruktioner, knappa hundra km söder om Bagdad.
Där står de som ett synligt bevis på att det gick just så, som Jesaja sade att det skulle gå…