1-6
På den dagen ska du säga: ”Jag tackar dig, Herre, du var vred på mig, men din vrede har upphört, och du tröstar mig!
Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar inte, ty HERREN, HERREN är min starkhet och min lovsång! Han har blivit min frälsning!”
Med fröjd ska ni ösa vatten ur frälsningens källor!
På den dagen ska ni säga: ”Tacka HERREN, åkalla hans namn, gör hans gärningar kända bland folken, förkunna att hans namn är upphöjt!
Lovsjung HERREN, ty han har gjort härliga ting!
Låt detta bli känt över hela jorden!
Ropa av fröjd, och jubla, ni Sions invånare, ty Israels Helige är stor, han är mitt ibland er!”
Här har vi då återigen ett klart fall av misslyckad kapitelindelning. Hela det tolfte kapitlet är en direkt fortsättning på sammanhanget i föregående kapitel, och borde således ha fått höra ihop med det!
Kapitelrubriken i Folkbibeln är dock helt korrekt: ”Det frälsta Israels lovsång”.
Det vi får läsa här är nämligen en beskrivning av den glädje, den lovsång, och den tacksägelse, som Israels folk kommer att ge uttryck för, när allt det, som elfte kapitlet beskrev, äntligen har hänt, och de har fått inta den plats bland världens folk, som Gud har bestämt dem för!
”Du var vred på mig”.
Israel har fått betala ett högt pris för sin position som Guds utvalda folk här på jorden. ”Den, som har fått mycket, av honom ska också mycket bli utkrävt, och den som har fått veta sin Herres vilja, men inte gör den, han ska straffas med många slag”, säger Jesus vid ett tillfälle, och Israels historia är en enda lång illustration av den sanningen.
I 2 Krön 36:15-16 finns följande sammanfattning av gudsfolkets historia, en historia, som upprepade sig gång efter annan: ”Herren, deras fäders Gud, skickade sitt budskap till dem gång på gång genom sina sändebud, ty han hade medlidande med sitt folk och sin boning. Men de gjorde narr av Guds sändebud, de föraktade hans ord, och hånade hans profeter, till dess att Herrens vrede över hans folk växte, så att det inte mer fanns någon bot”.
Sedan kom straffdomen. Gud är långmodig, men också hans tålamod har en gräns.
Den sista, och allvarligaste, delen av denna sorgliga historia kom, när Israel förkastade sin Messias, och i följd av det ännu en gång fick sitt land ödelagt, sitt tempel förstört, och sedan blev spridda ut över hela världen.
Ändå ser man också då ett bevis på Guds tålamod. Från ca år 30, när judarna ropade till Pilatus att Jesu blod gärna fick komma över både dem själva och deras barn, och fram till år 70, när templet förstördes av romarna, gick det alltså fyrtio år! Under hela den tiden fanns en kristen församling i Israel, Kristus blev predikad med kraft och tecken och under, många kom till tro – men de flesta fortsatte att förkasta Jesus, trots allt de såg och hörde och visste.
Till slut kom så vredesdomen över dem, just så som Jesus hade profeterat.
När det, som kapitel 11 talade om, slutligen har hänt, då har också Guds vrede över hans folk för alltid upphört. Allt det, som då har hänt av upprättelse, de tider av vederkvickelse, som de har fått uppleva, blir en enda stor tröst för Israel, nu, när de äntligen har känt igen och tagit emot honom, som de en gång förkastade.
Frågan är nu, om den kristna kyrkan, och vi enskilda kristna, förmår lära oss något av historien?
Det gamla Israel levde i en falsk trygghet.
De betraktade sig som Guds utvalda folk – vilket de var – och drog därav den slutsatsen, att Gud alltid skulle komma att beskydda dem och vara på deras sida, oavsett hur de själva bar sig åt, vilket visade sig vara en fatal feluppfattning.
De gömde sig bakom offren och templet, och trodde att det skulle räcka.
Tror vi att Jesus alltid kommer att vara med oss och beskydda oss, oavsett hur vi bär oss åt?
Om vi dyrkar andra gudar vid sidan av honom, om vi gör narr av Guds sändebud, förkastar hans ord, och hånar hans profeter, tror vi då att Guds tålamod kommer att vara oändligt, att ingen vrede nånsin kommer att drabba oss?
Det finns en rad i en sång, som vi brukar sjunga då och då, som tyvärr är ägnad att få oss att tro, att allt står väl till, fast det inte gör det. Detta var förvisso inte sångförfattarens intention, men allt kan ju missförstås!
”När Gud ser på mig, då ser han inte mig, då ser han Jesus”.
Precis som om Jesus vore någon, som jag kan gömma mig bakom, så att Gud inte ser vad jag håller på med, när jag fortsätter att gå på mina egna vägar!
Jesus är Gud, inte någon, som står på vår sida mot Gud!
Paulus varnar för ett stort avfall, som ska komma innan Jesus kommer tillbaka.
Det kommer att drabba dem, som inte tog emot sanningen, och älskade den, utan istället ville tro på lögn, och njuta av orättfärdighet, och i följd av detta kommer Gud att döma dem. 2 Tess 2
På ett annat ställe 2 Tim 3:1-9, ges en beskrivning av hur en stor del av de kristna kommer att vara i den yttersta tiden. Att detta rör sig om just avfallna kristna märker man av att de ”ska ha ett sken av gudsfruktan, men inte vilja veta av dess kraft.”
En liknade förutsägelse finns i slutet av Rom 1, och där lyder sista versen så här: ”Sådant gör de, fast de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de, som handlar så, är värda döden. Ja, de samtycker också till att andra gör så!”
Parallellerna mellan det gamla Israel, som drog Guds vrede över sig, och den nutida kristna kyrkans förkastande av Guds ord, och dess eftergifter för infiltrationen från denna världens seder och omoral, är bara alltför tydliga, riskerna för att vreden ska drabba också oss likaså. Vi har ju fått så mycket, fått veta så mycket! Naturligtvis kommer då också något att bli utkrävt av oss någon gång!
Jag tror, att vi redan ser något av den vreden, faktiskt.
I Jes 42:23-24 står det så här: ”Om ni ändå ville lyssna på detta, ta vara på det, och höra för framtiden! Vem har lämnat Jakob till skövling, och Israel åt plundrare? Har inte Herren gjort det, han, som vi har syndat mot? Ty de ville inte vandra på hans vägar, och inte höra på hans undervisning.”
”Ett plundrat och skövlat folk” – i andlig bemärkelse passar beskrivningen in på den västerländska kristenheten. Om läget är sådant bland Guds folk, vem är det då, som har utlämnat folket till denna behandling?
Svar: det har Gud gjort. Detta är ett uttryck för hans misshag och vrede!
Så är vi inte vana att tänka, men så säger Skriften att det är!
Men, Jesus står fortfarande och knackar, och den, som vill vända sig till honom och göra omvändelse, kommer fortfarande att få uppleva hur han kommer in, när någon öppnar!
När Jesus kommer tillbaka, då kommer alla de hednakristna, som har hållit ut till slutet, att få stämma in i det frälsta Israels lovsång! Matt 24:11-13
När man läser vidare i Jes 12, kommer man osökt att tänka på den saliga blandning mellan ”redan nu” och ”ännu inte”, som vi som kristna är så vana att leva i.
Gud är vår frälsning redan nu – men vi kommer att få uppleva hela frälsningens fullhet först när Jesus kommer tillbaka.
Vi kan vara trygga och slippa leva i fruktan redan nu, för ingen ska rycka oss ur Guds hand – men ändå upplever vi både otrygghet och rädsla, så länge vi lever här i våra dödliga kroppar och av syndafallet skadade tankar och känslor.
Först när Herren kommer och vi förvandlas till hans likhet, är vi fria från allt sådant!
Gud är vår starkhet och lovsång redan här och nu – men vi har så svårt för den stillhet och förtröstan, som skulle ge oss tillgång till den kraften. (Jes 30:15)
Vi öser vatten med fröjd ur frälsningens källor redan här och nu – men hur många av oss lever verkligen helt i syndernas förlåtelse, så att vi är fria från mindervärde, fria från självförakt, fria från önskan att vara något annat och bättre än vi är, fria från avundsjuka mot dem, som vi tycker är bättre och mer begåvade än vi, fria från förakt gentemot dem, som vi tycker klarar helighetsprojektet sämre än vi?
Så länge vi lever här får vi dras med gamle Adam och hans önskan att vara något, men när vi en dag förvandlas, då blir vi av med honom!
Vår lovsång idag är till lika delar tacksamhet över det, som vi redan har fått, och förväntan inför det, som ska komma. Då ska den vara en oändlig tacksamhet och glädje över den härlighet, som har uppenbarats och blivit vår! Rom 8:18
Tar man texten bokstavligt, så ska det frälsta Israel, specifikt då judafolket, efter Jesu tillkommelse få som uppgift att göra Herren och hans gärningar kända bland folken över hela jorden – är det månne detta, som aposteln tänker på i Rom 11:11-15?
Om vi bara av hjärtats fasta föresats håller oss till Herren, kommer vi att få vara med och se hur det blir!