I förra inlägget gav jag tre exempel från GT på hur vishetens gåva fungerar, men bara ett från NT, så den saken kan behöva utvecklas litet till!
I Mark 12:13-17 har vi ett exempel på hur Jesus själv använder vishetens gåva, i en situation där hans meningsmotståndare försöker få honom i en skickligt utlagd fälla.
Det är alltså fråga om den skatt, som judarna, liksom alla andra folk i romarriket, var tvungna att betala till kejsaren.
”Är det tillåtet att betala skatt till kejsaren, eller är det inte tillåtet? Ska vi betala eller inte?” Så kommer de till Jesus och frågar.
Frågan om skatt till kejsaren var inte precis ny.
Israel hade varit ockuperat av romarna sedan år 64 f Kr, alltså i närmare hundra år, när Jesus ställs inför den här frågan. Alla skattskyldiga i landet hade blivit registrerade i samband med den första skattskrivningen vid tiden för Jesu födelse, vilket innebar att alla redan hade tvingats betala skatt till kejsaren redan i över trettio år.
Detta gjorde man då i lydnad för kejsarens lag, men i Mose lag sades inget om hur man skulle handla i en sådan situation, där Guds folk var tvingat att betala skatt till främmande makt.
Så, meningarna var delade bland de lärda, och ingen äldstestadga hade kunnat formuleras.
Är detta rätt inför Gud, eller inte?
Att vägra, eller att uppmana andra att vägra, var liktydigt med uppror, så det aktade man sig för att öppet göra – man ville ju behålla huvudet på axlarna!
Men nävarna knöts i fickorna.
Nu hade Jesus just ridit in i Jerusalem, och låtit sig hyllas som Davids son, Messias.
Om han i det läget skulle vägra att betala skatt, eller uppmana till vägran, då skulle romarna, som säkert redan hade honom under noggrann uppsikt, landa på honom med båda fötterna, och de religiösa auktoriterna vore därmed av med honom.
Om han däremot skulle uppmana folk att fortsätta att betala, då skulle han därmed erkänna romarnas överhöghet, och ge avkall på sitt messias-anspråk – och då skulle han få folket mot sig, och inte längre utgöra något hot mot herrar rådsherrar.
Vägrade han att svara skulle han framstå som feg, i vilket fall entusiasmen bland hans anhängare också kunde förväntas svalna avsevärt.
Frågan var alltså infernaliskt väl uttänkt! Man får anta, att de, som hade tänkt ut detta, var säkra på sin sak. Nu har vi honom fast!
Svaret, som Jesus ger, är genialiskt.
Jesus tar först fasta på att myntet bar kejsarens bild, och således hörde till kejsarens område.
”Ge kejsaren det, som är hans – uppfyll era förpliktelser mot den överhet, som just nu finns!”
Om han hade stannat där, då hade de skriftlärda uppnått sin målsättning, för då skulle han ju i åhörarnas ögon ha erkänt kejsarens överhöghet.
Men han fortsätter med att säga: ”Ge Gud det som tillhör Gud!”
Han talar till människor, som hade studerat Skrifterna i hela sitt liv, människor, som inte hade något problem att förstå vad han menade, även om vi ibland har det.
Myntet bar kejsarens bild, och tillhörde alltså kejsaren, men vem är det, som bär Guds bild, och därmed tillhör Gud?
”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.” 1 Mos 1:27
I fortsättningen av samtalet i Mark 12, i verserna 28-34, ger Jesus besked om vad det innebär att ge Gud vad som tillhör Gud, och det var ett svar, som de skriftlärde inte kunde annat än ge sitt fulla godkännande till.
”Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd, och av hela din kraft, och du ska älska din nästa som dig själv!
Detta innebär i praktiken inget mindre än att att vi kallas att använda allt vad vi har av vilja, hängivenhet, själsförmögenheter, fysisk styrka, och anförtrodda tillgångar till att uttrycka vår kärlek till Gud, och till våra medmänniskor!
Summan av hela den här diskussionen blev alltså ett besked om att vi människor visserligen ska betala den världsliga överheten skatt, men åt Gud ska vi ge oändligt mycket mer än så: åt Honom ska vi ge oss själva, med allt vi är och har!
Den vishet, som här talar, lyckas vända hela situationen från hotande katastrof till en briljant sammanfattad undervisning om hur Guds folk ska förhålla sig till både den jordiska överheten och det himmelska majestätet!
På detta grundar sig sedan den undervisning, som apostlarna ger om saken, se Rom 13:1-8
I dessa båda exempel, både Stefanus försvarstal, som jag berörde i förra inlägget, och Jesu undervisning om skatt till kejsaren, ser vi återigen samma mönster som i GT-exemplen: vishetens gåva stöds alltid av det skrivna ordet, och den behöver kraft och frimodighet för att användas rätt!
Jesus visar oss också ännu en vinkel av hur vishetens gåva fungerar: De vishetens ord, som Anden ger, är klara och kortfattade, inte något så mångordigt och invecklat, som mänsklig vishet så ofta tenderar att bli.
Den engelske bibelläraren Derek Prince, som studerade filosofi upp till en doktorsgrad vid Cambridge innan han kom till tro, gav en gång ett extremexempel på mänsklig vishets krånglighet. Det finns i en av den berömde tyske 1700-talsfilosofen Immanuel Kants böcker: en mening, som börjar uppe på en sida, och slutar nere på nästa sida, och som med bisatser och bisatsers bisatser blir hart när omöjlig att reda ut.
Där har vi den absoluta motpolen till den gudomliga vishetens koncisa klarhet!
Den vishetens gåva, som 1 Kor 12 talar om, framstår i ljuset av givna exempel som något precis så dyrbart och värt att be om och söka, som de första kapitlen i Ordspråksboken säger att visheten är!