1-6
Men ett skott ska skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning från hans rötter ska bära frukt.
Över honom ska HERRENS Ande vila, Anden med vishet och förstånd, Anden med råd och styrka, Anden med kunskap och fruktan för Herren.
Han ska ha sin glädje i HERRENS fruktan.
Han ska inte döma efter vad ögonen ser, eller utöva lag efter vad öronen hör, utan med rättfärdighet ska han döma de fattiga, med rättvisa skaffa rätt åt de ödmjuka på jorden.
Han ska slå jorden med sin muns stav, med sina läppars andedräkt döda de ogudaktiga.
Rättfärdighet ska vara bältet runt hans midja, trofasthet bältet runt hans höfter.
Vargar ska bo tillsammans med lamm, leoparder ligga bland killingar.
Kalvar och unga lejon och gödboskap ska vara tillsammans, och en liten pojke ska valla dem.
9
Ingen ska göra något ont eller förstöra något på hela mitt heliga berg, ty landet ska vara fullt av HERRENS kunskap, liksom vattnet täcker havet.
11-12
På den dagen ska Herren för andra gången räcka ut handen för att friköpa en rest av sitt folk, som är kvar, från Assyrien, Egypten, Patros, Nubien, Elam, Sinear, Havat, och havsländerna.
Han ska resa ett baner för hednafolken, och samla de fördrivna av Israel och de kringspridda av Juda från jordens fyra hörn.
15
HERREN ska låta Egyptens havsvik torka ut, och lyfta sin hand mot floden genom en brännande vind. Han ska klyva den i sju bäckar, så att man kan gå torrskodd över!
I Jesaja 11 möter vi då igen en av de stora Messiasprofetiorna, samt en förutsägelse om hur Israels folk en dag ska återförsamlas från hela världen.
I Messiasprofetian ingår också en beskrivning av hur omständigheterna kommer att se ut i det messianska fridsriket.
När man läser det här, är det inte svårt att förstå varför Jesu samtida experter på GT, alltså de skriftlärda och fariseerna, hade så svårt att få Jesus att gå ihop med sin föreställning om hurudan Messias skulle vara.
Att hans föräldrar, både Maria och Josef, som man trodde var hans far, båda var ättlingar till kung David, det var klart och inget att diskutera, så det stämde.
Att han var extraordinärt begåvad i enlighet med andra versen här, det var också klart.
Men redan vad det gällde tredje versen blev det mer problematiskt.
Att ha sin glädje i Herrens fruktan innebar för dem att satsa allt på en rigid efterföljelse av allt, som stod skrivet i Mose lag, en lydnad för lagen, som var reglerad av de äldstes stadgar.
Den stora brytningspunkten mellan Jesus och hans samtids laglärare bestod just i att han inte godkände dessa stadgar, vare sig som bindande tolkningsinstrument för Skriften, eller som tillägg till det Gud hade uppenbarat genom de gammaltestamentliga Skrifterna.
Alltså kan det vara värt att se litet närmare på dessa stadgar, framför allt på tanken bakom dem!
Om vi har något liknande i vår egen tid, då finns det nämligen skäl att misstänka att Jesus kanske förhåller sig lika avvisande till våra nutida stadgar som till dessa äldstestadgar!
Judarnas regelsamling gav detaljerade anvisningar för hur man skulle leva, och bestod av en mängd olika föreskrifter, som fördes vidare företrädelsevis genom muntlig tradition.
Fariseerna tillmätte dessa stadgar samma värde som den skrivna lagen, Toran, och ansåg dem vara helt nödvändiga, eftersom man visste, att Guds vilja ju gällde alla livets detaljer, och man därav drog den slutsatsen att det för den, som ville lyda Gud, måste finnas tydliga anvisningar för hur man skulle handla i varje uppkommande situation – vilket ju inte fanns i Toran!
Ta nu som exempel detta att de silade vinet innan de drack.
Detta för att inte riskera att svälja en mygga eller en fluga på samma gång som de drack sitt vin – myggan var ett orent djur, och fick inte ätas.
Någon sådan anvisning fanns inte i Mose lag, men den ansågs vara lika viktig som lagen, eftersom den skyddade en från att i misstag bryta mot lagen!
Man kan väl säga att detta var stadgarnas huvudsakliga funktion: att dra en stopplinje redan innan man kom ens i närheten av att bryta mot Mose lag.
Jag tror inte att det är för mycket sagt om jag säger, att de kristnas olika syndakataloger har haft en likartad funktion – och att Herren Jesus förmodligen förhåller sig lika kritiskt till dem, som till fariseernas stadgar!
Den fariseiska bokstavstroheten, plus deras stadgar, ledde dem in i en återvändsgränd, där de började ”döma efter vad ögonen såg och utöva lag efter vad öronen hörde”, alltså handla rakt motsatt till hur Messias enligt den här profetian skulle komma att handla.
Så säger också Jesus till dem vid ett tillfälle: ”Döm inte efter skenet, utan fäll en rätt dom!” Joh 7:22-24
I verserna 4-10 flyttar fokus från Jesu första tillkommelse till tiden efter hans återkomst i härlighet, utan att texten ger någon egentlig antydan om att det, som vi kallar den kristna församlingens tidsålder – som nu har varat i tvåtusen år – skulle komma att komma mellan tredje och fjärde versen.
Profeten var som en man, som ser två bergstoppar på avstånd, den ena närmare, den andra längre bort, men inte ser dalen mellan dem, och därför beskriver det han ser som om det vore toppar på samma berg.
Kombinerad med andra, liknande utsagor i GT blir det visserligen uppenbart, att det måste röra sig om två olika tilldragelser, men just här finns ingen sådan distinktion!
Återigen blir man bara så glad av att läsa beskrivningen av hur det kommer att vara i fridsriket. Visst vill man lyfta upp huvudet när det mörknar i världen, så som Jesus säger att vi ska göra!
Den ljusnande framtid är vår…
Andra halvan av kapitlet beskriver hur Gud ska återförsamla alla Jakobs ättlingar från hela jorden.
Under hela kungatiden, från det riket delades, och tills Nordriket – som här i texten går under namnet Efraim – gick under, låg Nord och Syd mer eller mindre konstant i konflikt med varandra.
Någon fredlig återförening var det aldrig tal om.
Nu står det här i vers 13 att den fiendskapen ska upphöra, när Gud i den yttersta tiden återför folket till landet.
Det är intressant att se, att det inte var någon självklarhet att den nya staten skulle heta Israel då när det begav sig 1948. ”Juda” var också ett starkt förslag.
Hade det gått igenom, då hade motsättningen mellan Efraim och Juda fortsatt.
Nu blev det istället så, att man gick tillbaka till den gemensamma stamfadern, Jakob, som också kallades Israel, och tog namn efter honom. Därmed begravdes den gamla fiendskapen för gott, i enlighet med profetians ord!
I vers 15 får vi en aning om vilka omvälvningar, som ännu kommer att ske i Mellanöstern, både vad det gäller klimat och tektoniska förändringar. Det ska en fruktansvärd torka till, ”en brännande vind”, innan Eufrat förvandlas till sju små bäckar, som man kan gå torrskodd över, och hur innersta delen av Röda Havet skulle kunna torka ut på något annat sätt än genom en plötslig landhöjning, det vet jag inte.
Dock handlar ju detta om ett geologiskt aktivt område i norra ändan av det väldiga Rift Valley-systemet, så det är inte så långsökt att tänka sig något sådant.
Till sist då vers 16, där det talas om den rest av israeliter, som ännu är kvar i Assyrien, alltså nuvarande norra och östra delarna av Mellanöstern.
Idag vet egentligen ingen utom Gud var dessa finns.
När Nordriket gick under 722 f Kr fördes största delen av befolkningen bort till andra delar av det assyriska imperiet. De kom aldrig tillbaka. Vad det har blivit av alla deras ättlingar nu, 2700 år senare, det vet ingen.
När Sydriket erövrades 140 år senare, deporterades majoriteten av befolkningen därifrån till det babyloniska rikets östra delar, nuvarande Irak och västra Iran. När de sedan en generation senare fick tillåtelse att återvända till sitt land, var det bara en del av dem, som tog vara på erbjudandet. De flesta var födda där i Babel, hade sina liv och sitt uppehälle där, och hade ingen lust att ge sig ut i det både osäkra och okända.
Av deras ättlingar har dock rätt många redan kommit tillbaka till Israel efter staten Israels grundande.
Nu säger då alltså vers 16 här i Jes 11, att ättlingarna till dem, som fördes till Assyrien och försvann, kommer att bli hämtade tillbaka. Gud vet var var och en av dem finns!
Kanske jag kan ursäkta mitt bristande intresse för släktforskning med att säga, att varför skulle jag bekymra mig om sådant, när min Gud redan har total koll på allihop! 