Det här har jag skrivit om förr, och idag fick jag lust att skriva om det igen: människans krav på bevis från Guds sida, bevis på att han finns, och att han är den han säger sig vara!
Jag läste någonstans att Bertrand Russell en gång blev tillfrågad vad han skulle säga till Gud, om det ändå skulle visa sig, att det fanns en Gud. (Russell var en övertygad ateist) Han svarade: ”Jag skulle förebrå honom för att han inte gett oss tillräckligt med bevis!”
Jag hörde en gång en berättelse om en man, som sent i kvällsmörkret sökte efter något under en gatlykta. En förbipasserande stannade och undrade vad han sökte?
”Jag har tappat min portnyckel!”
Den andre var en vänlig själ, och började hjälpa till med sökandet, men ingen nyckel hittades. Till slut frågade han den andre om han var säker på att det var just här, som han hade tappat nyckeln?
”Nej, den tappade jag inne i portgången!”
”Va, men varför letar du här, då??”
”Det är ljusare här!”
Ibland, när jag har lyssnat till andras argument mot både gudstro i allmänhet, och kristen tro i synnerhet, har jag kommit ihåg den här berättelsen, så också när jag läste Russells uttalande. Han var ju en extremt intelligent människa, mångsidigt begåvad som få, och hade således massor av det slags ljus, som mänskligt förstånd kan ge.
Ändå kunde han inte finna någon Gud – för han letade där han tyckte det var ljusast, alltså på filosofins, det mänskliga tänkandets, område, och där låter inte Gud sig finnas så enkelt.
Ibland beskrivs Gud som ”den fördolde Guden”. Visst, det ligger en sanning i det, för Gud uppenbarar sig inte på vår beställning, men själv har jag har aldrig riktigt tyckt om den beskrivningen på Gud.
Gud har ju uppenbarat sig för oss människor, många gånger och på ett otal sätt!
Det är inte det att Han skulle vilja hålla sig helt och hållet gömd och borta, som gör att det är så mycket av det Han är och gör, som vi inte kan förstå! Problemet, från vår sida sett, är närmast att han inte låter sig finnas där vi helst vill söka efter honom, alltså på den spelplan, som vi tycker oss behärska bäst: vår förmåga att tänka ut saker, undersöka saker, plocka sönder saker för att ser hur de fungerar – och ytterst för att kunna kontrollera och behärska dem.
Att vi uppfattar Gud som fördold beror alltså inte så mycket på att han gömmer sig, problemet ligger mer i vår oförmåga att förstå var vi ska söka.
Aposteln beskriver Gud och hans tankar så här:
”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte hans domar, och hur outrannsakliga hans vägar! Vem har lärt känna Herrens sinne, eller vem har varit hans rådgivare? Eller vem har först givit honom något, som han måste betala igen? Av honom, och genom honom, och till honom är allting!”
På ett annat ställe konstateras, att Gud inte är långt ifrån någon av oss - ”i Honom är det som vi lever, rör oss, och är till”!
Många gör som Bertrand Russell, söker där de menar att Gud borde visa sig, inte där Han faktiskt visar sig. Aposteln konstaterar på ett ställe,att en del människor vill ha ”tecken”, alltså övernaturliga bevis, andra igen vill ha ”visdom”, alltså att det ska vara möjligt att komma till Gud , finna och lära känna honom med hjälp av mänskliga resonemang.
Människan letar efter nyckeln där hon tycker det är ljusast…
Jag har också talat med människor, som har skrotat tanken på Guds existens, därför att de inte fått önskat svar på sina böner. Precis som om Gud skulle upphöra att existera, om Han inte vill göra som jag vill!
Sen har vi den grupp, som menar att Gud finns för dem, som tror på honom, men för dem, som inte tror, finns han inte. Där finns då en föreställning om att Gud bara är en föreställning i huvudet på en del människor, något subjektivt, som man inte behöver bry sig om, ifall man inte behagar tro på honom – alltså då detsamma som att säga, att om jag bara låter bli att söka, då finns det inget att finna! Vilket ju är en första klassens logiska kullerbytta.
Den inställningen kan i slutändan leda till ett liknande resultat, som man får om man ställer sig på järnvägsspåret och säger; ”Jag tror inte på tåget, alltså finns det inte för mig!”
Det gäller alltså att söka där Gud låter sig finnas, inte där vi skulle vilja att Han visade sig!
Gud visar sig i skapelsen. Det är många som anar honom, när de går ut i naturen en vacker försommardag, eller beundrar havets och bergens storslagenhet, eller ser ut i världsalltets majestätiska väldighet en stjärnklar natt. ”Något högre, någon större, någon som är över oss människor, kanske finns ändå”, kanske man tänker, halvt medvetet, halvt bara som en känsla eller en förnimmelse.
En svag återglans av Skaparens väldighet syns i hans skapelse, och vi känner av det!
Men det som skulle vara det logiska nästa steget, det tycks inte människans logik alltid räcka till för, inte ens för en intellektuell gigant som Russell!
Om man vet eller åtminstone anar att denne Större eventuellt finns där, då vore ju det enda vettiga att börja söka Honom! Fråga vad han hade för tanke med att skapa en, vad han vill med ens liv och existens här på jorden, fråga hur man hittar fram till en närmare kontakt med honom, fråga om det här jordelivet är allt han tänkt för oss, eller om det kommer mera?
Om man ser att det finns ljus nånstans i tunneln, då söker man väl sig ditåt? Men, detta tycks inte alltid vara så självklart som man kunde vänta sig. Människan lever inte alltid upp till sin egen föreställning om att vara en logiskt tänkande varelse…
Gud har också visat sig i historien, har uppenbarat sig som historiens Gud. Om detta vittnar inte minst alla de profetior i Gamla Testamentet, som redan har gått i exakt uppfyllelse!
Om där finns en Gud, som är intresserad av vad som händer här på jorden, som styr konungars hjärtan som vattenbäckar, som vet vad som ska hända långt innan det har hänt, då vore ju det enda vettiga för en människa att överlämna sitt liv åt hans ledning och goda vilja! Själva har vi ju noll kontroll över vad som ska hända!
Jo, jag vet att vi människor försöker uppehålla en illusion av att vi kan planera och bestämma och ordna för oss, men i verkligheten har vi ju ingen vetskap om eller kontroll ens över vad som ska hända om en minut! Det blir bara så jobbigt och osäkert att vara medveten om den saken, så vi flyr in i vår illusion istället. Men varför gör vi det? Vi har ju fått möjlighet att ha en Gud istället för att ha en illusion!
Detta därför att Gud också har visat sig i Jesus.
”Den som har sett mig har sett Fadern! Så säger Jesus.
Den som läser genom evangelierna, tar in bilden av Jesus, han tar också in bilden av Gud Fader!
Gud har blivit människa. Till en sådan ytterlighet har Gud gått, för att han inte vill vara okänd och obegriplig för oss människor!
Till en sådan ytterlighet går han för att få kontakt och gemenskap med människobarnen.
Det blir nästan litet förolämpande att anklaga en sådan Gud för att inte ge oss tillräckligt med bevis!
Är det då helt fel att säga, att Gud är fördold?
”Deus semper major!” Så sade de gamle, när de skulle beskriva Gud. Gud är alltid större, Gud är alltid mer!
Han är mer, större, än vad vi kan se, tänka, eller föreställa oss, och i den meningen kan och ska vi säga att han är fördold!
Det är jag helt med på, för då kan jag bejaka och glädja mig över att Gud är en Gud, som har gjort sig känd för oss människor på ett sätt, som vi kan förstå, kommit hit till jorden i mänsklig gestalt, gett oss sitt Ord, och den helige Ande till hjälp att förstå det, samtidigt som jag inser och erkänner att Han är mycket mer, mycket större, än allt vi hittills har fått se…