15
Ska yxan upphöja sig över honom, som hugger med den, eller sågen förhäva sig mot honom, som sätter den i rörelse?
Som om käppen kunde svinga den, som lyfter den, eller staven lyfta den, som inte är av trä!
I Jesaja 10 ser vi ett av många exempel på olycklig kapitelindelning i Skriften.
Från början fanns varken kapitel eller verser i bibeln, texten i de olika bibelböckerna var sammanhängande, som i en vanlig bok.
På Jesu tid orienterade man sig i Skrifterna genom att citera inledningsorden till ett textsammanhang – då var det tänkt att åhörarna skulle känna till texten i fråga i dess helhet, och veta vad man syftade på.
När Jesus ropar ut sitt ”Min Gud, varför har du övergivit mig”, visste de skriftlärda således nog minsann att han syftade på tjugoandra psalmen i Psaltaren, och när han böjde sig ner och skrev på marken, då visste de att han syftade på Jer 17:13, där Herren säger att de, som viker bort från honom, liknar en skrift i sanden.
Problemet var att denna form av hänvisning bara fungerade, om alla berörda var grundligt förtrogna med Bibeln. Det dröjde dock länge, innan man inom kristenheten gjorde något försök att adressera det här problemet.
Indelningen i kapitel infördes först på 1200-talet, och indelningen i verser på 1500-talet.
Tanken med detta var naturligtvis att det skulle bli lättare att finna och hänvisa till olika texter, men tyvärr gjordes inte kapitelindelningen alltid på ett sådant sätt, som tog hänsyn till textens innehåll och sammanhang.
De fyra första verserna i Jes 10 hör alltså egentligen hemma i sammanhanget i slutet av kapitel 9.
Här ställs tre frågor till dem, som ägnat sig åt att roffa åt sig av de fattiga med hjälp av orättfärdiga lagar: Vad, till vem, och var? Vad ska ni göra på domedagen, vem ska ni gå till för att få hjälp, vad ska ni göra av era orättfångna rikedomar?
Man kommer att tänka på den rike mannen och Lasarus….i något skede kommer domen!
Den vers, som jag först fastnade på vid genomläsningen av Jes 10, alltså vers 15, sätter fingret på något, som vi människor ofta låter lura oss att göra, både i världsliga och andliga sammanhang: När det går bra för oss, när vi har framgång, då börjar vi lätt tänka, att ”det är för att jag är så kunnig, begåvad, smart, och skicklig, som det går bra för mig!”
Precis så tänker Assyriens kung i vers 13 och 14!
Till det replikerar då Gud, att detta är ungefär lika klyftigt som att tro att en käpp kan lyfta sig själv. Käppen har kapacitet att vara något man stöder sig på, eller något som man slår med, visst, men den kan inte själv göra något av den kapaciteten!
I vers 12 beskrivs denna assyriernas självgoda inställning som ”hjärtats övermod och stolta ögons högmod”.
I Predikaren 9:11 skriver den vise Salomo så här: ”Inte heller får de visa alltid bröd, de kloka rikedom, och de kunniga uppskattning. De är alla beroende av tid och tillfälle.”
Någon ska lyfta staven, någon ska hugga med yxan, och när så sker, då är det ju användarens syften, som yxa och stav tjänar!
Så, det kan vara bra att fråga sig då och då: Vem är det, som sätter mig i rörelse? Vem är det, som tillhandahåller tid och tillfällen åt mig? Vems ärenden går jag, vems rike är jag med och bygger upp, om jag låter mig användas på det här sättet här och nu?
Vi vet ju, att Gud har skapat oss i Kristus till goda gärningar, som han har förutberett åt oss. Då är det han, som tillhandahåller tid och tillfälle – och dessutom gör så att vi både vill och kan vandra i det han ger oss.
Vi vet också, att det finns en aktör till på den här spelplanen, en som också gärna tillhandahåller tid och tillfällen åt oss, då för att vi ska göra hans onda vilja.
Tanken att vi skulle ha en fri vilja i den meningen att vi själva styr över våra liv, är våra egna herrar och inte är någons tjänare, den visar sig alltså vara en chimär. Vad vi har, till skillnad från de döda tingen, är en möjlighet att välja vem vi ska tjäna, men vi kommer inte undan det faktum, att vi alltid också tjänar någon annan, och inte bara oss själva, med det vi är och gör.
Tror vi något annat, då lever vi i hjärtats övermod och stolta ögons högmod!
Som Bob Dylan sjöng på 80-talet: ”You´ve got to serve somebody – it may be the Devil, or it may be the Lord, but you´ve got to serve somebody!”