I det tidigare har jag tagit upp en del grundläggande synvinklar på Andens verk i både den kristna församlingen, och i den enskilde kristne, två saker, som inte kan skiljas från varandra, eftersom vi som enskilda kristna är lemmar i en och samma kropp.
Vi konstaterade, att vi får Anden för att Guds vilja ska kunna ske i hans församling, och att denna Guds vilja är att människor ska komma till tro på Jesus, och sedan också få lära sig att leva ett liv i Guds vilja, det, som Nya testamentet kallar att vandra i Ande.
Det som inte kunde åstadkommas genom lagen, det gör nu Gud i Kristus, när vi i honom får dö bort från synden till att leva för rättfärdigheten!
Till slut definierade vi denna Guds vilja som att hans barn ska leva ett liv, som präglas av de två största buden, kärlek till Gud och till medmänniskan, och detta i praktiken innebär barmhärtighet, ärlighet, generositet och hjälpsamhet, och att detta blir möjligt genom den Andens frukt, som beskrivs i Gal 5:22.
När vi nu ska börja se på Andens gåvor, får vi ha med oss den här tanken: att de ges för att vi ska kunna förmedla Guds godhet och nåd till varandra, genom att betjäna varandra också med vad vi får att förvalta av Andens övernaturliga verk.
Jag hörde en gång en norsk präst, som var i Vasa och undervisade om Andens gåvor för typ fyrtio år sedan, inleda sitt tal med att säga, att vi alltid ska minnas att Andens gåvor är korsmärkta!
Det är det enda jag minns av den predikan, så tydligen var det det, som var Guds tilltal till mig där och då….
Ska vi hållas kvar i vandringen i Ande, när Gud anförtror oss mer av sin kraft, då gäller det att kunna säga nej till sig själv, och ta det kors på sig, som består i att alltid ge all ära åt Gud, och att aldrig börja se ner på andra för att man tycker att de är mindre andliga än man själv!
Nu ska vi alltså börja se på det, som vi brukar kalla de andliga nådegåvorna, och då börjar vi i 1 Kor 12.
Där nämns i v 8-10 vishet, kunskap, tro, helande, kraftgärningar, profetia, att skilja mellan andar, att tala nya språk, och att uttyda dem, alltså sammanlagt nio olika delområden av Andens verk genom olika medlemmar av församlingen.
I 1 Kor 12:28 nämns utöver dessa också lärargåva, gåva att hjälpa, och att styra, samt att tala nya språk på olika sätt. Då är vi uppe i tretton.
(Att tala på olika sätt förstår jag som den gåva, som uppenbarades på första pingstdagen, när lärjungarna fick förmåga att tala främmande jordiska språk, som de aldrig hade lärt sig, medan tungotal med uttydning handlar om att tolka himmelska språk till jordiska)
I Rom 12:6-8 finns en annan uppräkning. Där nämns profetians gåva, samt dessutom också gåvan att tjäna, att undervisa, att förmana, att dela ut gåvor, att leda, och att utöva barmhärtighet, alltså ytterligare tre delområden till utöver de som nämndes i 1 Kor 12! Då var vi uppe i sexton…
Här i Rom 12 finns också en knapphändig anvisning om hur, och i vilket sinnelag, de här gåvorna ska användas.
Det ska vi återkomma till så småningom.
Ingen av de här uppräkningarna förefaller vara ämnad att vara uttömmande, de är mera att betrakta som exempel på hur mångskiftande Andens verk i församlingen är!
Först på 1 Kor 12-listan har vi alltså vishetens gåva, att tala ord av vishet
Vishetens gåva, liksom de allra flesta av Nya testamentets andliga nådegåvor, återfinns redan i GT.
Första gången vishet nämns som en speciell gåva från Gud finns i 2 Mos 31:3.
Där hade Gud gett en konsthantverkare vishet att leda arbetet med att tillverka allt, som hörde till tabernaklet. Han hade alltså fått förmåga att både göra jobbet själv, och att undervisa andra om hur det skulle göras, så han talade alltså också ord av vishet. 2 Mos 34:34
Det här får vi återkomma till när vi talar om lärarens gåva.
Här ser vi att Guds vishet är praktisk, och tillämpbar i alla livets omständigheter!
I 5 Mos 34:9 möter vi den vishetens gåva, som en ledare i Guds folk behöver. Josua var full av vishetens ande, står det, för Mose hade lagt sina händer på honom.
(Här kan man lägga märke till att vishetens gåva ensam inte räckte för att göra honom till den ledare, som Israel behövde! Han behövde enligt Jos 1 också vinnlägga sig om att hålla sig till hela Mose undervisning, samt vara stark och frimodig i vissheten om att Gud var med honom! Det här ska vi återkomma till när vi tar upp trons gåva. Jos 1:1-9)
En ledare behöver förmågan att tala visa ord till sitt folk, och när man läser Josua ser man, att han hade förmågan att ge klara, tydliga, och rätta besked till folket.
I 2 Krön 1:6-12 har vi den välbekanta berättelsen om hur Salomo bad om vishet och förstånd för att kunna leda Guds folk, en bön, som behagade Gud och fick omedelbart svar.
(Lägg märke till distinktionen mellan vishet och förstånd här! Det kan behövas förstånd för att kunna tillämpa visheten rätt, och sunt förstånd har en hel del att göra med Andens frukt…)
Den vishet, som Salomo fick, innebar bl a förmåga att skipa rätt, alltså en förståelse för vad som var sant eller falskt, rätt eller fel, lögn eller sanning. 1 Kon 3:28
Men. Salomo gjorde det misstaget, att han började lita så helt på sin gåva av vishet, att han glömde nödvändigheten av att ha Guds Ord som ständig kompass, detta i strid med vad Gud i 5 Mos 17:14-20 hade befallt att Israels kommande kungar skulle göra.
Resultatet av detta blev att han, i strid med Guds befallning, satsade på samlande av rikedomar och liv i lyx, började lita på en stark krigsmakt, och till råga på allt skaffade sig ett harem med niohundra hustrur, många av dem från de kringliggande folken.
Slutet på vägen blev att han avföll från Gud, började offra åt sina fruars avgudar, och genom sina massiva byggnadsprojekt och militära upprustning betungade folket så till den grad, att han blev orsak till att riket delades efter hans död…. 1 Kung 11
När man jämför dessa tre exempel från GT på hur Gud ger vishetens gåva, är det helt klart, att den ges av samma anledning i alla tre fallen, nämligen för att Guds vilja ska ske.
Klart blir också, att vishetens gåva alltid behöver underställas Guds ord och befallningar, samt att det behövs kraft och frimodighet för att öppet stå emot påtryckningarna från kött, värld, och djävul.
Annars faller vi människor så lätt för frestelsen att börja blanda Guds vishet med mänsklig vishet, och när vi väl har gjort det, då börjar den lilla surdegen syra hela degen, och vi börjar använda gåvan för egna syften!
Det här är något, som är gemensamt för alla andliga gåvor, var och när de än ges, och vad de än består i! I detta ser vi något av vad det innebär att att gåvorna är korsmärkta.
Anden förhärligar Kristus, ingen annan.
Han låter oss inte börja utnyttja hans vind för att få fart på våra egna väderkvarnar!
Korset finns där min och Guds vilja korsas, också vad det gäller detta, och det är många, som har fallit för frestelsen att börja använda Guds gåvor för att framhäva och upphöja sig själva – eller, den mer försåtliga varianten, för att låta andra upphöja en, och på den vägen börjat riva ned Guds verk istället för att vara med och bygga upp!
Vi ska aldrig glömma, att Andens gåvor är nådegåvor, något som ges av nåd, inte som lön för att man är så duktig!
Gåvorna säger en hel del om Givaren, att han är stor, generös, god, mäktig, rik, men de säger absolut ingenting om mottagaren! Det är först när vi ser hur mottagaren börjar förvalta och använda den anförtrodda gåvan, som vi får veta något om honom…
Den vishetens gåva, som nämns i 1 Kor 12, är, naturligtvis, given för att fungera i samma syften som när vishet gavs åt människor i GT – Gud är densamme!
Vi ska också lägga märke till att Bibeln, framför allt NT, ställer mänsklig, jordisk vishet i motsatsförhållande till Guds vishet. Detta på grund av att den slags vishet, som vi människor producerar, förkastar Guds vishet, och leder oss in i en situation, där vi bortförklarar gudsuppenbarelsen, både den allmänna och den särskilda, och därmed utestänger oss själva från gemenskapen med Gud.
Se t ex Rom 1: 18-32
Detta leder då till att alla slags manifestationer av ondska och andligt förfall blommar upp.
Vill vi ha med Guds vishet att göra, vill vi faktiskt få och bruka vishetens gåva, då gäller det att vara på sin vakt mot frestelsen att börja blanda Guds vishet med den mänskliga varianten.
De är inte blandbara!
Där de står i konflikt med varandra ska man akta sig för något tes -antites -syntesförfarande, som leder till säkert välmenande, men lika säkert förödande kompromisser med världen!
Ett exempel från NT på vishetens gåva i funktion ska vi väl också se på till sist!
I Apg 6 berättas om en man, Stefanus, som var full av nåd och kraft, och när han kom i diskussion med några av evangeliets motståndare, sägs det att de inte kunde stå emot den ande och vishet, som han hade.
Alltså kokade de ihop falska anklagelser mot honom, och fick honom ställd inför Stora Rådet.
När man sedan läser berättelsen om domstolsförhandlingen i Apg 7, får man en klar bild av hur denna vishetens gåva fungerade.
Först hänvisar han grundligt till Skriften.
Han håller sig alltså till och utgår från Guds Ord, när han använder gåvan.
Sedan visar han kraft och frimodighet, när han, istället för att använda sin vishet till att hålla det väl genomtänkta försvarstal, som hade kunnat rädda hans liv, istället med obönhörlig logik vänder anklagelserna tillbaka mot domarna och åklagarna, och avslutar med ett starkt vittnesbörd om den förhärligade Kristus.
Han använde alltså inte visheten för att rädda sitt eget skinn, han använde den för att Guds vilja skulle ske i det att Jesus blev upphöjd genom honom!
Här kan man verkligen tala om att låta gåvan vara korsmärkt…