Frid, eller varför inte själsro, är något, som många finner hart när omöjligt att uppnå i denna sönderstressade värld.
Också vi kristna kan ha svårt att hitta fram till den inre friden, och om vi någon gång gör det, tycks det vara bara alltför lätt att tappa bort den igen!
Eller, är det faktiskt så, att vi bara ”tappar bort” den?
Jag tror snarare att det ofta fungerar så här: Först kommer en människa till tro, en helt vanlig människa med alla konflikter och rädslor och problem, som vi människor nu tenderar att släpa på.
Hon får sina synder förlåtna, kommer hem till sin himmelske Fader, blir född på nytt till att vara hans barn, och får därmed frid med Gud i sitt innersta. ”Min frid ger jag er”, sade Jesus, och på den här vägen kommer den.
Så, den inre friden tycks ju vara åtkomlig för oss människor, bara vi accepterar den Väg, som den kommer till oss på!
Men även om den är lätt att få, innebär detta inte att den skulle vara lätt att bevara. Denna efterlängtade inre frid, som vår exempelperson just har fått, är nämligen en av de största skatter en människa kan få, och där det finns dyrbarheter, dit brukar också tjuvarna söka sig!
Och när tjuvarna dyker upp, då visar det sig att fridens bevarande är något betydligt svårare, än vad vi kristna på förhand kunde föreställa oss. Vi uppmanas förvisso i Efesierbrevets sjätte kapitel att se upp för djävulens listiga angrepp, och stå emot dem, men eftersom de är just listiga, är det inte alltid så lätt att känna igen dem!
Herren Jesus målar i Joh 10 upp bilden av en tjuv, som kommer för att stjäla och slakta och döda, och denna kriminella andevarelse börjar oftast med att stjäla just friden. Får han bara tag på den, då kommer han också åt mycket annat i förlängningen.
Eftersom Gud vill sina barn väl, kan vi förvänta oss att Bibeln ska ge oss vägledning i de här frågorna, hjälp, så att vi kan hålla kvar det, som vi har fått i frälsningen. Ett exempel på sådan vägledning finns i Psaltaren, psalm 131.
Kung David hade varit utsatt för ett av de vanligare sätten att stjäla friden från Herrens lärjungar, tillfälligt blivit av med sin frid, och sedan hittat vägen till att återerövra den. Sedan skrev han ner sin erfarenhet, och nu kan vi tretusen år senare fortfarande dra nytta av den!
Vad var det då för en sten, som han hade snavat på, och tillfälligt förlorat sin själsro över?
Uppenbarligen hade han börjat grubbla över sådant som var för stort och svårt för honom – och när vi talar om ett universalgeni som David, skicklig statsman, musiker, poet, arkitekt, militärstrateg, och så vidare, då får vi nog konstatera, att det, som var för högt för honom, kanske kan tänkas vara för högt också för oss.
Nu skriver han alltså här i psalmen, att han har identifierat orsaken till sin förlorade andliga jämvikt, och också eliminerat den.
”Herre, mitt hjärta är inte högmodigt, mina ögon är inte stolta. Jag umgås inte med stora ting, med sådant, som är mig för svårt. Nej, jag har lugnat och stillat min själ, som ett avvant barn hos sin mor. Som ett avvant barn är min själ i mig!”
Han nämner alltså först högmod och stolthet som grundorsaken. sedan har då högmodet och stoltheten förlett honom att börja kräva svar på frågor, som uppenbarligen anknyter till Gud, eftersom det är till Gud han vänder sig. I följd av detta hade han blivit som ett oroligt och otåligt barn, som vrider och vänder sig i föräldrafamnen, istället för att vara trygg och stilla.
Vad är det då som driver en människa, när man börjar brottas med frågor, som är för stora för henne – något som de flesta av oss förr eller senare gör?
Jo, vi skulle vilja förstå!
”Varför gick det nu så här, varför dog vår vän, fast vi bad och fastade, varför går det så bra för de ogudaktiga, ibland till och med på de troendes bekostnad, varför får vi aldrig väckelse, varför ska det finnas så mycket lidande i världen….”!
Det är ingen brist på saker, som förefaller oss obegripliga, och som naggar den inre friden i kanten, när man försöker hitta svar, som inte ges.
Det är som om vi trodde, att ”om jag bara fick den rätta insikten, om jag bara kunde förstå och förklara, för mig själv och andra, hur Guds tankar och planer fungerar, bara jag slapp alla mina varför, då skulle jag få frid, då skulle jag på något sätt kunna acceptera att allt är som de är…”
Istället för att tro skulle vi vilja veta, som om friden skulle vara till finnandes på vetandets väg. Vi söker de där klara svaren, som vore begripliga för oss, vi läser böcker, lyssnar på predikningar och undervisning, drivna av den vanföreställningen, att alla svaren ju måste finnas, någonstans, i all den kunskap som kristenheten har ackumulerat, om vi bara grubblar och letar tillräckligt länge…
Ända sedan ormen lyckades lura människorna att äta av kunskapens träd den där första gången i Edens lustgård, och därmed stal deras frid på alla plan, har han fortsatt att stjäla själsfriden från Adams och Evas ättlingar på samma sätt.
Och varför skulle han nu överge en vinnande konstruktion?
Vill vi bevara vår frid, då gäller det att veta vems koreografi vi dansar efter, när vi letar efter frid i kunskapens labyrinter, när vi kräver svar av Gud på alla våra frågor, och sedan tvivlar på hans godhet, när han inte gör oss till viljes.
Och vi behöver också inse, vad det i själva verket är, som vi sysslar med! Om jag kräver att få veta och förstå allt, då vill jag ju i själva verket bli som Gud! Och den önskan är det äldsta, värsta och djupaste onda, som finns i oss människor, för i detta är vi själsfränder med den onde själv!
David övervann så småningom sin frestelse. Han insåg och accepterade att det finns frågor, som inte får något svar här i tiden, och beslöt sig för att lita på Gud, lita fast han inte alltid förstod vad och varför.
Han beslöt sig för att lita på att hans Gud på sätt eller annat alltid skulle ta hand om honom, att Gud alltid och genom allt älskade honom, att han aldrig skulle bli övergiven av sin Herre, oavsett hur illa det på ytan såg ut.
I den processen avvande han sin själ, vande den av med att längta efter en ständigt ökad kunskap, ständigt fler svar på fler frågor, mer insikt om högre ting, för att på den vägen kunna börja lita mer på Gud.
Just det, för det är ju det som är grunden för den kristnes frid: att han litar på Gud! Det är det, som är att leva i tro!
Vi är lärda, vi som är uppvuxna och utbildade i den västerländska kultursfären, att det mesta kan reduceras till att vara ett informationsproblem. Tillräckligt mycket av rätt information bara, så löser det sig…
Det tänkesättet är en väldig tillgång för den onde, när han ska till att stjäla den kristnes frid, så vi får lov att vänja oss av med det – en rejäl utmaning, visst, men på intet sätt omöjlig!
”Vem har jag i himlen utom dig, och när jag har dig frågar jag efter intet på jorden”! Så står det i psalm 73.
Den, som skrev ner de orden, hade uppenbarligen slutat söka efter svar på sina frågor från kunskapens träd!
Inte vore Gud mycket till gud, om jag kunde förstå allt vad han tänker och gör! Då vore ju jag större än han!
Jag har en Gud, det räcker, det ska räcka, för om jag faktiskt tänker så, då kan jag lägga av alla försök att bli min egen gud, då kan jag vila, då kan jag bevara min frid!
Jag har hela evigheten på mig att få svar på mina frågor – det finns ändå antagligen inte något i mitt medvetande att fästa de svaren på i dagens läge, men då, när jag är hemma hos Herren, kan jag ta dem till mig!
Och jag misstänker, att många av mina frågor inte ens ter sig så värst viktiga då…