Det är delegerat!

Ibland ställer ickekristna människor närgångna – och också motiverade – frågor till oss troende.

En återkommande sådan är varför Gud inte gör något åt allt elände i världen?

Nyligen stötte jag på en kommentar av person, som frankt konstaterade att han var mer god än Gud.

”Jag gör något för att hjälpa de nödlidande i Ukraina, men er Gud gör inget, alltså är jag godare än han!”

Ja, vad säger man som svar på det? Vad har Gud själv sagt som svar på det?

Låt oss se på det välbekanta stället i Matt 25:31-46, där Jesus berättar om det stora domstillfället vid sin återkomst hit till jorden.

Här beskriver han människor, som har varit hungriga, törstiga, utan kläder, sjuka, fängslade – alltså en provkarta på sådant elände, som drabbar oss människor här i världen. Men han säger inte, så som vi människor ofta tycks mena att han borde ha sagt,  att det skulle ha varit hans sak att hjälpa dem!

Han säger i stället till människorna, som står där inför hans domarsäte, att det skulle ha varit deras sak att hjälpa dem!

Detta, att ta oss an varandra, det är en uppgift, som Gud har delegerat till oss människor.

Det här är den praktiska innebörden i det bud, som säger ”Du ska älska din nästa som dig själv!”

Och det budet har funnits tillgängligt för oss människor sedan urminnes tider! Vi har vetat att detta med att lindra nöd, och hjälpa de behövande, det är något, som Herren har delegerat till oss människor.

Vi har vetat om, att det här är den måttstock, som en dag kommer att läggas på våra jordeliv: hur har jag förhållit mig till min nästa? Hur har jag tagit hand om mina medmänniskor?

Och ändå har vi människor mer eller mindre struntat blankt i att göra det, som Gud har sagt är vår sak att göra.

Det vi gör, när vi anklagar Gud för att inte bry sig om lidandet i världen, det är att försöka delegera det hela tillbaka till Gud, istället för att ta oss an den uppgift han har gett oss.

Anklagelsen blir en anklagelse mot oss själva: ”Ni människobarn, har ni faktiskt mage att anklaga mig för att jag inte gör ert jobb åt er?”

Gud har gett oss resurserna. Det finns mat och utrymme här i världen, så det skulle räcka åt oss alla, om det bleve jämt fördelat, och det funnes något slags förnöjsamhet. Att det ändå ser ut som det gör i världen, det är helt och hållet på mänsklighetens ansvar.

Kom sedan och säg att vi inte behöver räddas – från oss själva, och från det vi har ställt till med i vår misshushållning av det vi har fått att förvalta, och vår underlåtenhet att sköta det uppdrag, som vi har fått delegerat åt oss…

Han, som menade att han var godare än Gud, eftersom han gör något för Ukrainas barn, han gör visserligen alldeles rätt, när han hjälper till.

Det skulle ha varit motiverat för honom att fråga varför Gud inte tycks göra något, för vi är inte vana att tänka i banor av vad som är våra plikter och skyldigheter, vi människor, vi vill mycket hellre tänka på och hålla fram våra rättigheter, och det läget är det förstås naturligt att ställa en sådan fråga.

Vad han inte har insett, det är att han i själva verket bara gör något av det, som Gud har delegerat åt honom, när han gör gott mot sina medmänniskor, han sköter en uppgift, som han har fått sig tilldelad av den Gud, som han vägrar att tro på, och att detta är Guds sätt att hjälpa de nödlidande, samtidigt som han på det här sättet låter oss själva visa, vad som finns i våra hjärtan.

Och när den insikten saknas, då går det lätt så, att man börjar brösta sig över att man kantänka är godare än Gud…

Vad vore då det rätta förhållningssättet för oss människor, när vi ser nöden omkring oss?

Jag tror att det är att hjälpa på vad sätt vi kan, och att göra det i den ödmjukhet, som säger ett: ”Tack gode Gud för att du har gett mig resurser och möjlighet att uttrycka min kärlek till min nästa i praktisk handling, och tack för att du har delegerat det här uppdraget åt oss människor, och på det sättet gett oss möjlighet att komma ut ur kretsloppet runt den egna naveln, och se och engagera mig i andra!”

Vad är det rätta förhållningssättet för oss, när vi märker av den ondska inom oss, som gör att uppdraget så många gånger blir på hälft?

Ja, inte är det att skylla på Gud, i alla fall! Till honom kommer vi och ber om förlåtelse för det som varit av själviskhet och försummelser, och om kraft till sinnesändring och nya tag idag, och inför framtiden. Uppdraget kvarstår, det som är delegerat förblir delegerat!

Herren ger alltså ett svar på frågan, men nästa fråga är då denna: accepterar du svaret? Det visar sig i hur du förhåller dig till den delegerade uppgiften…

 

 

 

Taggar:
Publicerad i Svenska blogginlägg
En kommentar på “Det är delegerat!
  1. Läsare skriver:

    Tack! ”Det är delegerat” var mitt i prick!

Lämna ett svar till Läsare Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>