Anden, den kristne, och församlingen del 10

Den tredje nådegåvan, som nämns i 1 Kor 12 är trons gåva. ”En får tro genom samme Ande”, står det.

Alla, som tror på Jesus, har ju tro, så vad handlar då detta om?

Ibland har vi tänkt oss att detta i huvudsak handlar om att bota sjuka eller att utföra kraftgärningar, men de sakerna nämns ju i 1Kor 12 som särskilda nådegåvor!

Alltså är det inte primärt sådant, som trons gåva handlar om, även om det nog finns med, så som man kan se i t ex Apg 3:16. Det är för övrigt svårt att dra några klara gränser mellan när en gåvas verkningsområde slutar och en annans börjar – det är ju samme Ande, som verkar i dem alla!

I Mark 11:20-25 får vi en ledtråd till trons gåva, varför den ges.

Här undervisar Jesus om bön, det vi brukar kalla ”trons bön”, som också Jakob hänvisar till i Jakob 5:15. Som saken framställs här öppnar en tro, som fri från tvivel, vägen för de mest fantastiska bönesvar!

Men, vilken människa har nu en sådan tro, om man inte får den som en gåva från Gud?

Jag tänker mig alltså att den speciella gåva av tro, som man kan få i den helige Ande, till en del är tänkt att användas i bön och förbön.

Om man känner kallelse till sådant arbete i Guds Rike, då ska man alltså inte försöka tro, man ska be om tro, specifikt då trons gåva! Den tro, som man då får, är given för att Guds vilja ska ske, inget annat, och det är därför löftet kan vara så väldigt. Det finns helt enkelt inte möjlighet till missbruk, för man får inte trons gåva för att göra vad som än faller en in!

Observera dock slutklämmen i det, som Jesus säger: den, som vill ägna sig åt trons bön, ska leva i förlåtelse! Ingen trons gåva fungerar särskilt bra, om bäraren också går och bär på bitterhet och oförlåtenhet!

 

Trons gåva är också en uppenbarelsegåva, som öppnar oss till att se Guds möjligheter och makt i till synes omöjliga situationer, och på den vägen också styrker oss till att lyda honom. Det var genom tro, som Mose ledde folket genom Röda Havet, det var genom tro, som Josua fick se Jerikos murar falla! Hebr 11:29-30

En viktig aspekt på trons gåva är att den kan påverka andra i sin omgivning. Den är smittsam, så att säga, den kan få också andra att tro!

Vi brukar ibland tala om ”evangelistens nådegåva”, när en del människor har en särskild förmåga att dela evangelium så, att andra kommer till tro.

Det här handlar till en del om en naturlig begåvning att vara övertygande – Frank Mangs lär ha sagt, att en evangelist behöver ha samma naturliga begåvning som en hästhandlare – men det handlar också, och framför allt, om en andlig gåva – vilket också broder Frank framhöll!

Med enbart naturlig förmåga att övertyga andra kan man visserligen göra proselyter, men det, som är fött av kött, det kan inte bli annat än kött. Matt 23:13-15

Den människa, som blir övertalad till tro, får del av en religion, en lära, en ideologi, en teologi. Det är vad vi kan göra på det rent mänskliga planet, men den kristna tron är mer än så, den är ett nytt liv, och ett nytt sätt att leva!

Människor behöver bli överbevisade av den helige Ande, inte övertygade av mänskliga argument, om det här ska bli rätt. Joh 16:7-8

Finns trons gåva med då evangeliet blir predikat, då får det en helt annan genomslagskraft, och då blir människor födda av Anden! Den, som känner kallelse att föra andra till tro, behöver alltså absolut be om trons gåva!

I Apg 8:4-13 har vi berättelsen om hur det gick till när det blev stor glädje i staden i Samarien.

I den texten nämns inget direkt om trons gåva, men det, som hände där, är vittnesbörd så det räcker om att den fanns med!

Filippus var från början en av de sju diakonerna, män som blev utvalda för att ansvara för en rättvis fördelning av de gemensamma tillgångarna i urförsamlingen i Jerusalem. Deras kvalifikation var  att de var fyllda av Ande och vishet, Apg 6:3-5

Efter att förföljelsen mot församlingen i Jerusalem hade börjat, och de kristna skingrades ut över landet, kom han dock in i det, som sedan visade sig vara hans huvudsakliga kallelse, nämligen evangelistens. Han var full av Ande och vishet, ja, men nu ser vi något mer också! En jude, som kom till Samarien, kunde i vanliga fall inte vänta sig annat än att bli utkastad och få några stenar kastade efter sig, men så snart Filippus öppnade munnen, och började predika Kristus, kom också den gåva i funktion, som fick alla att tro och ta emot det han sade!

Jag nämnde redan Josua, och Jerikos murar. När man tänker sig in i situationen där, förefaller det tämligen otroligt att folket faktiskt skulle göra som Josua sade, och traska runt Jeriko sju dagar i sträck, utan att vidta några som helst förberedelser för en regelrätt belägring och erövring!

De hade ju redan erövrat många städer i landet öster om Jordan, och där hade det inte varit fråga om några sådana här konstigheter, och har vi människor redan gjort något på ett visst sätt många gånger om, och det har lyckats bra, då brukar vi inte vara särskilt benägna att ändra taktik!

Det, som Josua nu säger till folket att de ska göra, måste ha förefallit både tämligen vanvettigt och totalt oprövat för mänskligt förstånd. Vad var det, som höll hela folket samlat dag efter dag, så att inget motstånd uppstod bland alla dem, som gick där och svettades och tuggade damm, och blev utskrattade från stadsmurarna?

Här ser vi hur den väldiga trons gåva, som Josua hade fått, när Mose lade sina händer på honom, påverkade ett helt folk, så att de mot allt mänskligt förnuft trodde att det här skulle lyckas, och gick där mol tysta sju dagar i sträck! Läs Jos 6, och lev dig in i situationen!

 

Samma gåva, fast i mindre format, kan man ibland få se, när en grupp människor funderar på att göra något, som de anar att Gud kanske kallar dem till. Sex är fundersamma och tveksamma, men den sjunde är glatt övertygad om att det kommer att gå bra, detta är vad Gud vill, och han är med oss! Och så smittas de andra, och börjar tro, de också, att det nog kommer att gå….

När Paulus var på väg till Rom som fånge, kom fartyget i sjönöd. Plötsligt var det då Paulus, fången, som hade befäl över både besättning och soldater, alla gjorde som han sade, vilket väl får sägas vara minst sagt märkligt! Apg 27:13-44

Han var ju den som stod absolut lägst i hierarkin på hela skeppet, fånge under militär bevakning, på väg till Rom för att rannsakas, som han var. Varför skulle någon lyssna på vad en sådan sade?

Ändå blir det så, att han är den, som tar ledningen, och får alla att följa sig.

Här är trons gåva i funktion, och smittar av sig på alla ombord, så att de alla 276, sjömän, soldater, och passagerare, börjar se och tro det, som Paulus ser och tror: ”vi kommer att bli räddade, Gud kommer att bevara oss!”.

Ibland brukar vi använda uttrycket ”smörjelse”, när vi ser människor, som har trons gåva i funktion, och ja, visst är de smorda med helig Ande och kraft!

Dock tror jag att det är just trons gåva, som t ex i den av Gud smorda evangelistens arbete öppnar för Guds väldiga styrkas kraft.

 

”Men hur ska jag då göra, för att få en sådan här tro?” Så brukar vi fråga.

Det är inget problem för Gud att ge andliga nådegåvor till oss människor, om det sedan gäller trons gåva eller någon av de andra.

Vi ber, Gud ger efter sin vilja – och det står ju faktiskt skrivet, att vi var och en har fått sin särskilda gåva!

Problemet uppstår när gåvorna ska användas.

Det är ingen större nytta med att någon har nådegåvor, om man på grund av rädsla, osäkerhet, brist på frimodighet, eller av någon annan orsak aldrig kommer sig för att låta dem fungera!

Därför är den gåva, som vi talade om senast, alltså ord av kunskap, så viktig i församlingen.

Det är den gåva, som ges för att de troende ska få hjälp att lära känna Herren, och som jag förstår det är trons gåva grundad i bärarens gudskunskap, i att den kristne känner sin Herre.

Känner man inte Herren så, som t ex David beskriver honom i Ps 103, litar man inte på honom, vilar man inte i honom, då finns heller inte grunden för att fungera i trons gåva.

Så är vi då tillbaka där vi började i höstas, i Jes 30:15.

Det är i den slags relation till Gud, där vi vågar vara stilla och förtrösta på honom, som vi blir starka i honom… det är Gud, och relationen till honom, som är det viktiga! Vi ska söka Guds ansikte, inte bara hans händer! Det är då hans vilja börjar ske i våra liv.

 

Ett varningens ord vill jag komma med här till slut: det är lätt hänt, att man förväxlar trons gåva med mänsklig entusiasm. Skillnaden är att entusiasten, eldsjälen, på allt sätt försöker övertyga de andra om att han nog har rätt, att de bara ska göra som han vill och säger, så blir det bra, medan den, som är bärare av trons gåva, inte behöver ta till några sådana metoder. Han bara berättar om vad han ser av Guds goda vilja och obegränsade möjligheter, och sedan smittar hans tillit till Gud av sig! Anden sköter överbevisningen!

Också är det tyvärr så, att eldsjälarna i sin stora entusiasm oftast har sig själva i centrum för det de vill ska hända och göras, medan trons gåva har Jesus i centrum, och själv stiger åt sidan.

Anden förhärligar Kristus, och ingen annan!

 

Publicerad i Anden och församlingen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>