Vad kan det då tänkas finnas för ax att plocka i Obadja? Hans bok är nästa i tur, och inte tar det länge att läsa den – den är, tillsammans med Judas brev, andra och tredje Johannesbreven, och brevet till Filemon en av de fem bibelböcker, som består av ett enda kapitel.
Han är svårplacerad historiskt – det finns visserligen en Obadja, som omnämns som en av Josafats hövdingar i andra Krönikeboken, men han sägs inte vara profet, så jag tror inte det är samme en, som den här profeten vi nu läser.
I hans profetia talas dessutom om ett tillfälle, när Jerusalem har blivit erövrat av fiender, och stadens alla rikedomar har förts bort, och något sådant hände inte förrän babylonierna angrep Juda, erövrade och plundrade Jerusalem, och brände templet år 586 f Kr.
Obadja synes alltså ha varit verksam efter denna nationella katastrof, och att döma av tonen i budskapet, kan han ha fått sitt budskap ganska snart efter att den inträffat.
Budskapet är i första hand riktat till Edom, Esaus ättlingar, som hade ett kungarike öster om Döda Havet, och i andra hand till alla hednafolk.
Det är budskapet till Edom jag fäster mig vid här.
Edomiterna har uppenbarligen varit rejält skadeglada, när det gick illa för judarna.
I verserna 10-14 beskrivs och fördöms deras attityd och handlingssätt när Jerusalem föll, och sedan varnas de för att förfölja och misshandla flyktingarna från Juda.
Vers 12: ”Se inte med lust på din broders dag, på hans olyckas dag! Gläd dig inte över Juda barn på deras undergångs dag! Spärra inte upp munnen så stort på nödens dag!”
Juda och Edom var brödrafolk, Esau och Jakob var ju bröder.
Tyvärr hade de en historia av långvarig fiendskap, alltifrån när Israel 900 år tidigare på väg till Kanaans land anhöll om tillstånd att få gå genom Edoms territorium och blev nekade och hindrade med våld, via ett antal krig mellan brödrafolken under kungatiden, och nu, till sist, blommar den gamla animositeten ut i ren och skär skadeglädje över att Juda har krossats.
Gud finner inget behag i att edomiterna är skadeglada.
Han finner överhuvudtaget aldrig något behag i att vi människor är skadeglada!
Skadeglädje är ett uttryck för obarmhärtighet och hämndlystnad.
”Det var lagom åt dem” är inte så lämpligt att säga för den, som själv inte skulle ha förtjänat bättre, men nu genom Guds obegripliga nåd ändå fått en respit innan ofärden drabbar!
Gud kallar oss att vara barmhärtiga mot varandra, att visa varandra medlidande, att hjälpa de nödställda, och Jesus motiverar detta med att förklara att den, som själv har fått oändligt mycket förlåtet, han ska i sin tur vara beredd att efterskänka småskulder!
Jag avser alltså liknelsen om kungen som efterskänkte en jätteskuld, och förmånstagaren, som sedan var beredd att sättta en medtjänare i fängelse på grund av en obetald struntsumma…
Skadeglädje är också ett uttryck för gammalt groll och fientlighet, som aldrig fått komma fram i ljuset och bli utplånat, utan som människan hållit fast vid och fortsatt att älta.
”Han fick vad han förtjänade till sist, även om det inte var jag, som fick ge honom det…”
Det är uppenbarligen vad Edom tänker och säger , när de i vers 11 står på avstånd och ser på hur olyckan drabbar Juda.
Jag tror också att vi här har en specifik varning riktad till oss kristna, som ju verkligen kan sägas vara ett judarnas broderfolk! Judarna har inte gjort de kristna en hundradel så mycket ont, som vi kristna har gjort mot judarna. Ändå finns det en judefientlighet strax under ytan på en del håll i kristenheten.
”Nu måste vi sätta press på judarna så att…..”
Hittills har judarna kunnat stå mot sina fiender rent militärt, men ska man tro Sakarja, då kommer nog den dag, då Jerusalem än en gång erövras, strax innan Jesus kommer tillbaka.
Vad gör vi då, vad gör du då?
Vad du än gör, gläd dig inte, säg inte att ”det var rätt åt dem, tänk vad mycket ont de har sysslat med på Västbank och Gazaremsa och i Libanon, nu får de igen, nu får de skörda vad de har sått….”
På Obadjas tid var det Guds straffdom som drabbade Juda, straffet för allt ont folket hade gjort – men inte behagade det Herren att broderfolket visade skadeglädje för det! Tvärtom! De förväntades ha medlidande, lindra nöden på vad sätt de kunde, inte göra ont värre!
Gör vi som edomiterna gjorde, då gäller det som sägs i vers 15 eventuellt fortfarande!
”Som du har gjort, så ska det göras mot dig! Dina gärningar ska komma tillbaka över ditt eget huvd!”
Ett sådant ax av dom över skadeglädje hittade jag i Obadja i dag….