I dag läser jag i första Timoteusbrevet. Nyttig och inträngande läsning för var och en, som står i något slags ledartjänst i församlingen!
Det som sägs i 4:16 har varit ett slags ledord för mig, som jag allt som oftast kommer tillbaka till:
”Ge akt på dig själv och din undervisning, och håll troget ut med den! När du gör det, frälser du både dig själv och dem, som lyssnar på dig!”
Det här ska då inte missförstås som någon slags självfrälsningslära! Jag tänker mig att här avses detsamma, som när Jesus säger till lärjungarna att de ska förbli i honom.
Världen, köttet och djävulen arbetar ständigt på att dra den troende bort från Jesus, få de kristna att börja fästa sin uppmärksanhet vid andra ting än det viktigaste av allt, att ha Jesus i centrum av sitt liv.
I fråga om vad ska vi ge akt på oss själva? Inte annat än jag kan förstår avses här två saker: Älskar jag Gud över allt, och älskar jag min nästa som mig själv?
Det är ju de två sakerna som ligger till grund för hela Bibelns undervisning om hur vi människor ska leva här på jorden!
Jag satt nyligen med i en samling, där en av deltagarna uttryckte bekymmer över det han kallade ”den kristna självcensuren”. Han avsåg då förkunnare, som inte vågar tala klarspråk ifråga om vad Guds Ord har att säga om olika företeelser i dagens samhälle av rädsla för olika former av repressalier. Går det så, då har man börjat älska sig själv, sin egen ställning, sin egen trygghet, sitt eget anseende, mer än man älskar Gud. Och det här är en bara alltför närvarande frestelse i dagens samhällsklimat!
”Ge akt på dig själv!”
Ordet varnar för ljumhet bland oss kristna. Herren säger att han hellre ser att människorna är kalla i förhållande till honom än ljumma! Och ljumhet, den kommer av att man delar sin lojalitet, försöker tjäna mer än en herre. Det slutar enligt Jesus alltid med att man trillar ner från staketet man försökte sitta på, och det finns ingen garanti för att man faller ner på rätt sida!
Elia uttyckte det här med orden ”Hur länge vill ni halta på båda sidor?” Alltså: ” Bestäm er hur ni ska ha det!”
För en som arbetar med predikande och undervisning är ljumhet rena giftet, ett gift, som man kommer att börja blanda i sin undervisning och servera församlingen. Inte alltid så, att man omedelbart börjar säga fel saker, men nog så, att man undviker att säga somliga saker! Och där har vi då självcensuren. Den, som i praktiken innebär att man skäms för Herren och hans ord. Detta är i sin tur något som kan leda till att Jesus skäms för oss, när han kommer i sin Faders härlighet med sina heliga änglar…
Går man in på den vägen hamnar man på det sluttande plan, där man småningom inte längre bara utelämnar somt, utan också aktivt börjar säga saker som står i direkt strid med vad Bibeln har att säga – vilket är detsamma som det, som Gud har att säga oss människor! Och då närmar sig kvarnstensdomen, den som ska drabba dem, som förför dem, som tror på Jesus.
”Ge akt på din undervisning!”
Det behöver man göra, för det här är något, som gäller både ens eget liv och andras!
Där, i det man säger inför andra, märks det nog vartåt ens eget hjärta är vänt, för munnen talar det som hjärtat är fullt av.
Så, vad är det man räddar både sig själv och andra från, om man håller ett vaksamt öga på sig själv och sin undervisning? Jag vill mena att det helt enkelt är fråga om den ondes listiga angrepp, att det är dem man då har ett beskydd mot, det är dem man kan känna igen och också hjälpa andra att avvärja.
Nu ska här sägas, att detta inte är något, som man ska försöka verkställa enbart på egen hand. Bjälken i det egna ögat är ökänt svår att få syn på!
Det räcker inte heller med att bara söka godkännande från dem, som tycker likadant som en själv.
Det är inte den, som ger sig själv ett gott betyg, som har sitt på det torra, så att säga, inte heller den, som får gott betyg av sina likasinnade. Det är den, som får ett gott betyg av Herren, som är på rätt spår, och det betyget ges bara åt dem som ger akt på att de gör och säger det som är rätt inför Gud, vinnlägger sig om barmhärtighet, och vandrar i ödmjukhet inför sin Gud.
Om inte de tre kriterierna uppfylls, då kallas vi till omvändelse, att komma tillbaka till centrum, till Jesus! Jesus är inte sådan att han inte skulle ha medlidande med våra svagheter! Vi får komma för att få ny nåd och ny kraft.
Men om vi inte vill komma, inte vill omvända oss från olycksvägen, om vi tvärtemot rådet i Hebreerbrevet förhärdar våra hjärtan mot Guds förmaning och vägledning, hur går det då?
”Bröder, se till så att ingen bland er har ett ont och trolöst hjärta, så att han avfaller från den levande Guden! Uppmuntra varandra istället, så länge det heter ”i dag”, så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra!” Hbr 3:12-13
Att bara sitta hemma och vara rädd för att någon ska pröva ens liv och undervisning är inte heller att rekommendera. Prövning och förmaning är något man aktivt ska söka, fråga någon pålitlig kristen broder eller syster vad de ser i ens liv och hör i det man säger, som kanske behöver korrigeras för att kunna behaga Gud?
Och att ständigt vara beredd att gå i försvarsattityd och lägga ut taggarna, om någon konstruktiv förmaning skulle råka komma ens väg, det är den sämsta attityd man kan ha….
Och undertecknad ska försöka komma ihåg att jag har skrivit det här, när något kristet syskon någon gång i framtiden har tillräckligt mycket omsorg om mig för att ställa mig mot väggen! 