Inledning

I höst har vi i bibelstudiegänget i min hemförsamling börjat titta litet närmare på vad som har hänt genom kyrkohistorien, alltifrån första pingstdagen och framåt.

Eftersom jag kontinuerligt skriver sammandrag av det vi tar upp, tänkte jag publicera texterna här på hemsidan också, ifall någon skulle vara intresserad. Jag har lagt till en ny kategori, ”Guds folk i historien”, där de inläggen kommer att samlas vartefter.

Jag har ingen ambition att skriva någon kyrkohistorisk översikt av det gängse slaget, den saken överlåter jag åt kyrkohistorikerna, som är experter på området, och vet vad de talar om.

Istället har jag tänkt ta upp en del andra aspekter på det som hänt genom historien.

När man nämner ordet ”kyrkohistoria” får folk i allmänhet associationer till något torrt och tråkigt, som dessutom är späckat med obekanta namn, obegripliga dogmer, och massor med årtal. Vilket, helt förståeligt, kan upplevas som föga entusiasmerande.

Så jag föreslår att vi glömmer det begreppet, och istället säger att nu ägnar vi oss åt Guds folks historia!

Gud är historiens Gud.

Den profana historien, med hela lapptäcket av riken och välden som kommit och gått, är i själva verket en del av frälsningshistorien! Det är i varje fall vad aposteln säger i sitt tal i Aten, Apg  17:26-27

Gud har inte bara startat historien, han styr den hela tiden aktivt. Dan 4:29.

När man börjar studera gudsfolkets historia behöver man alltså vara medvetna om att den inte går att skilja från världshistorien i stort. Vi lever i den här världen, och allt som här finns av politik, kultur, ekonomi, och så vidare påverkar oss – och gudsfolket påverkar i sin tur vad som händer i den omgivande världen.

5 Mos 32:8 ger oss ett märkligt uttalande. Inte är det så lätt att förstå, men det ger i alla fall besked om att det är utifrån Guds folk, som Herren formar världens historia.

I 1 Kor 10 får vi veta, att hela den gudsfolkets historia, som då fanns tillgänglig, hade blivit bevarad för att tjäna till vägledning för kommande släkten.

Det här är en tanke, som går tillbaka till GT, t ex Jes 42:23 är inne på samma linje.

Historia är alltså inte något oviktigt sidospår i den kristna undervisningen!

Det finns nämligen ingen anledning att tro, att det som sägs om det gamla Israels historia inte skulle gälla också för den del av gudsfolkets historia, som vi har bevarad från nya förbundets tid! Det är meningen att vi ska känna till vad som har hänt, och det är meningen att vi på olika sätt ska kunna dra nytta av den kunskapen här och nu!

Så, även om vi inte har de historiska uppgifterna från år 100 e Kr och framåt  i våra biblar, utan får lov att ty oss till utombibliska källor, så är det ändå fortfarande samme Gud, som handlar, och eftersom Gud är evig och oföränderlig, kan vi utgå från att principerna för hans handlande inte har förändrats.

Jag har litet grann snuddat vid de här sakerna också tidigare i det jag har skrivit här på min hemsida, t ex i serien om yttersta tiden kommer en del fram om vad som hände under den första kristna tiden, men det är inte precis någon brist på saker, som inte har nämnts.

Jag är böjd att se församlingens historia som krigshistoria.

Den andliga kamp, som pågår bakom det vi ser och hör, behöver lyftas fram.

Det är den ständigt pågående striden mellan två riken, Guds rike och världen, som har format skeendet ända fram till vår egen tid, och som fortsätter att forma det.

Mål och medel, strategi och taktik, vapen, samt förmåga och vilja att använda dem, att känna igen och stå emot offensiver från andra sidan, vikten av att själv vara inställd på att församlingens område ska öka, inte minska, och att detta inte kommer gratis, allt sådant finns med i historien.

Här kan man också följa historien om de fem förbunden.

Noa, Abraham, Mose, David och Jesus är huvudpersoner när Gud sluter dessa fem förbund med människan, och de har alla haft, och kommer också i fortsättningen att ha en väldig betydelse, inte bara för de troende, utan också för den här planetens historia.

Hur det har gått för Guds folk genom tiderna är långt en fråga om vad för slags ledarskap vi har haft. Vi ser genom hela den bibliska historien hur snart sagt ingenting händer, om det inte finns någon som blir utvald och kallad av Herren att ställa sig i spetsen.

Vi ser också att den onde har insett detta, och i sin verksamhet tillämpar idén att om något ska gå fel, och gå ordentligt fel, och dra många med sig, då behövs det ledare!

Så, det här med ledare är värt att titta på!

De första trehundra åren av den kristna församlingens historia innehåller rötterna till allt som sedan har hänt. Sen dess har historien i princip fortsatt att upprepa sig. Till det yttre kan det se olika ut, men i botten finns samma mekanismer, och tack vare det kan man lära sig mycket av det som har varit.

Efter tusen år av tilltagande andligt mörker startade sedan reformationen så smått mot slutet av 1200-talet, och utvecklades småningom fram till den punkt där stora grupper bröt helt med påvekyrkan på 1500-talet.

Vem gjorde vad under den perioden, och varför? Och hur utvecklade sig det hela från 1500-talet och framåt? Det är i det skeendet som vi här i Norden har mycket av våra rötter, både kyrkliga och frikyrkliga, och alla de rötterna är kanske inte så självklart allena saliggörande som vi tror.

Sedan har vi våra för oss föga kända syskon. Det finns stora kristna samfund, som den genomsnittskristne i Finland inte vet just något alls om, varken om deras historia, eller vad de egentligen tror och står för. Där finns det mycket att lära!

Frikyrklighetens historia har jag också tänkt ägna en del tid åt.

Det är segrarna som skriver historien, också kyrkohistorien, och därför har ursprungen till det, som vi idag kallar frikyrkligheten genom tiderna, ofta behandlats styvmoderligt av dem, som skrivit det allra mesta av den historia vi har bevarad.

Väckelsehistorien är berättelsen om de tider när Guds folk har varit på offensiven, och tagit mark av det andra riket. Det är uppmuntrande läsning, och det är lärorik läsning.

Sådana saker har jag tänkt ta upp och skriva om då och då här framöver, om Herren vill och jag får leva och orka!