Det vi nu ska studera kan kallas krigshistoria.
I grund och botten finns det bara två riken här i världen, nämligen Guds Rike och den ondes rike, och de ligger i oavlåtlig strid med varandra till tidens slut.
Gudsfolkets historia är inte bara historia i vanlig bemärkelse, den handlar lika mycket om andevärlden som om sinnevärlden.
Det perspektivet är bra att ha med sig, om man vill se något av det som händer under ytan, under det synliga skeendet.
Och det behöver vi se, om vi ska ha någon andlig nytta av den genomgång vi nu håller på med!
En grundregel i allt, som har med detta att göra, är att alltid, när Gud har sagt hur det ska vara, då försöker det onda i alla dess tre manifestationer att få människan att göra tvärtom.
Det mönstret lades fast redan i Edens lustgård, och det har inte förändrats sedan dess.
(Med det ondas tre manifestationer avser jag den gamla oheliga treenigheten, alltså världen, djävulen, och vårt eget kött.)
Guds Rike finns överallt där människor – eller andevarelser – underordnar sig Gud, och den ondes rike finns där människor och änglar gör uppror mot Gud. Alltså uppviglar Upprorsmakaren alltid till uppror, det är på det sättet han försvarar och expanderar sitt rike.
Det upproret kan ta sig många olika former, en del öppna, andra mer svårigenkännliga, men alla har det gemensamt, att de, som gör uppror, förvränger det Gud har sagt med någon för syftet lämplig tolkning, om de nu inte bara direkt och öppet bryter mot det.
I det här spelet har de förbund Gud genom tiderna slutit med människan en central roll.
Framför allt förbunden med Abraham, David, och Jesus finns med genom hela historien.
Gud säger att Abraham ska välsignas, 1 Mos 12:1-3, alltså försöker själafienden få de kristna att förbanna honom och hans efterkommande.
Gud säger att en ättling till David ska regera på jorden, Jes 9:1-7, alltså försöker den onde få oss in på vägar där vi slutligen bugar oss för hans världshärskare, Antikrist.
Gud säger att det är i det nya förbundet frälsningen finns, Apg 4:8-12, alltså försöker den onde manipulera oss tillbaka in under det gamla förbundet.
Guds folks historia är i princip berättelsen om hur den här brottningen har utvecklats och tagit sig olika uttryck genom tiderna, och genom att titta på det som har skett kan man få ett hum om hur det påverkar och formar kristenheten idag.
Nya Testamentet innehåller fem historiska böcker, evangelierna och Apostlagärningarna.
Av dem är det bara en, som direkt är skriven för att berätta om den första tiden efter den kristna församlingens födelse.
De andra fyra beskriver Jesu jordeliv, och då befinner vi oss ännu i tiden före församlingens födelse.
Sen blir det en fråga om hur man läser, när man läser apostlarnas brev.
Man kan läsa dem som enbart undervisande och förmanande brev, riktade till församlingar i olika situationer, eller så kan man också läsa dem som tilläggsinformation om de platser och händelser som nämns i Apostlagärningarna.
Tar man med det senare alternativet har plötsligt hela Nya Testamentet fram till Uppb 4 historiskt värde!
(Från och med kap 4 är Uppenbarelseboken att betrakta som framtidshistoria, och den har vi redan behandlat i ”Yttersta tiden”.)
Vi ska alltså här till en början ägna oss åt att läsa Apostlagärningarna, och komplettera med tilläggsinformation från breven, och den vägen se hur striden mellan de båda rikena utformar sig i inledningsskedet av Kristi församlings historia.
Det första angreppet kommer i Apg 2:13.
Här används en gammal, beprövad taktik för att få omgivningen att felbedöma och nedvärdera det som de ser hända.
I gamla testamentet försökte ondskans andemakter gång på gång få de andra folken att förakta och håna Abrahams ättlingar, för förakt och hån är i princip en form av förbannelse, och den som föraktar och hånar Abraham hamnar själv där djävulen redan befinner sig, alltså under förbannelse. 1 Mos 3:14
Exempel på detta finns t ex i 1 Sam 11:2, Neh 4:1-4, Ps 123, Jes 36
I Nya testamentet gäller fortfarande samma löften och varningar vad det gäller omvärldens attityd till Abrahams ättlingar, det gör Jesus klart i Matt 25:31-45
De som välsignar nya förbundets folk, som ju genom tron är barn till trons fader, Rom 4:16-17, de ska bli välsignade, precis som de som välsignade Abraham fick löfte om välsignelse, och för dem, som på olika sätt förbannar Jesu egna, går det som för dem som förbannade Abraham!
Guds ord till sitt folk, när de möter förakt och smädelser, gäller fortfarande: Jes 51:4-12
Ta inte in föraktet, avvisa det, för det är lögn och falska anklagelser!
Petrus avvisar lögnen och lägger fram sanningen, lugnt och sakligt. ”Så här ligger det till!” Apg 2:14-40
Han backar inte en millimeter för föraktet och hånet!
Inte heller låter han sig, varken här eller senare, provoceras att svara med samma mynt. Hade han det hade han börjat strida mot kött och blod, och då hade han förlorat.
Med litet fantasi kan man se för sig hur Petrus drar sig orden från Jes 51:6 till minnes, och inför dem som möter pingstundret med hån och förakt bara lugnt tänker: ”Jaha, det tycks finnas litet mygg här idag…”
Men det här med hån och förakt mot Jesu sanna efterföljare har varit ett ständigt återkommande inslag i kyrkohistorien, och det är inte alltid det har misslyckats lika grundligt som här.
Vi har så lätt att glömma förbundets verklighet, glömma att de som hånar Kristi lärjungar verkligen kan sägas såga av grenen de sitter på.
Vi har så lätt att glömma, att Gud uppmanar oss att lämna rum för hans vredesdom, och själva bara frimodigt fortsätta med det vi ska göra, i stället för att ilskan till och börja hämnas oss själva – eller bli rädda, gå och gömma oss, och tycka synd om oss själva…