Jag är väl inte precis att betrakta som någon sangviniker, jag har litet för mycket av allmän försiktighet för det.
Jag hör t ex inte till dem, som vintern kommer och överraskar tjugonde oktober varje år. Vinterdäcken ska vara granskade och vid behov förnyade inom september i det här huset – själva bytet sköter jag sen på en halvtimme, när behovet verkar närma sig.
Inte hör jag heller till dem, som betraktar hyran som en oförutsedd utgift, så jag har tydligen inga utpräglade bohemiska anlag heller. (Inte för att jag har någon hyra att betala, vi äger vårt lilla gamla hus, men bara som exempel. Jag fick en gång annars höra följande omdöme om vår anspråkslösa boning: ”Det huset är för stort för att vara ödmjukt, men för litet att bo i!” Man undrar ju när det är lagom?)
Vi vill också att det ska finnas en slant på kontot, så att en på riktigt oförutsedd utgift inte betyder omedelbart katastrofläge i ekonomin. Kan jag bara undvika det, så vill jag inte leva helt ur hand i mun.
Jag är alltså en sån, som gärna vill vara beredd på litet av varje, som kan hända! Och det är jag långtifrån ensam om. De flesta av oss har ju t ex försäkringar, om något skulle hända med våra ägodelar – eller med oss själva. Eller, som en av mina vänner sade, vi har ju försäkringar för att inget ska hända!
Han trodde på Murphys lag, att allt, som kan gå på tok, kommer att gå på tok, och allt, som inte kan gå fel kommer också att gå fel, och dessutom vid värsta möjliga tidpunkt… så, om man säger upp sin brandförsäkring, då kommer enligt det synsättet huset att brinna nästa dag!
Fullt så extrem är inte jag, men ändå, nog vill man ju vara beredd!
Märkligt nog tycks dock denna människans önskan att vara beredd ofta bara gälla den här tillvaron och det här livet. Vi vet ju alla, att vi kommer att dö en dag! Det borde således inte komma som någon överraskning! Ändå tycks det vara med den saken som med bilisternas vinterdäck – något, som alla vet, kommer ändå som en överraskning för många!
Det visar sig i att man inte är beredd – kanske man är beredd att dö, om man varit länge sjuk och har hunnit vänja sig vid tanken, men man är inte beredd för det som kommer sen, då när man ska möta sin Gud!
”Bered dig att möta din Gud!” Så säger redan en av de gamla profeterna i Bibeln.
Den som vill följa det rådet, den uppmaningen, får rätt och slätt lov att flytta det mötet in i det här livet. Vi har inget att välja på vad det gäller det faktum, att vi en gång ska möta vår Gud. Det är människan, varje människa, förelagt att en gång dö, och sedan dömas.
I fråga om när vi ska möta vår Gud har vi däremot valfrihet. Det avgörande mötet kan vi flytta från evigheten in i tiden, in i den tid vi lever här på jorden! När jag säger ”det avgörande mötet” avser jag den härliga möjlighet som Gud har gett oss, möjligheten att reda upp våra mellanhavande med honom, få förlåtelse, bli benådade, och därmed också sedan kunna se fram emot en frikännande dom, när vi har levt våra liv till slut på det här stället, och går in i den eviga tillvaron.
Vi bereder oss för mötet med Domaren genom att välja att möta och börja följa Frälsaren först. Svårare än så är det inte.
En man sa en gång till sin kristen vän: ”Jag tror inte att det finns någon Gud eller någon dom!”
”OK”, svarade den andre, ”du tror det inte, men kan du vara 100% säker? Vetenskapen, som du hänvisar till, kan varken bevisa att det finns någon Gud, eller att det inte finns, den saken ligger utanför vetenskapens område. Så, du kan inte veta, du tror, precis som jag, även om vi tror motsatta saker. Ger du mig alltså en procents chans att det finns en Gud?”
”Nå, det måste jag ju göra, efter som jag inte har några absoluta bevis för Guds icke-existens!”
”Nåväl”, sade den kristne. ”Du vet ju att det finns en chans, mycket mindre än en procent, att ditt hus kommer att brinna. Ändå har du tecknat brandförsäkring, fast risken är så liten! Och det gäller bara ditt hus! Det jag talar om gäller dig själv, var du ska tillbringa din evighet! Om du säger, att det finns 1% chans att det finns en Gud, vore det då inte skäl för dig att försäkra dig också för den eventualiteten?”
Ibland förefaller det mig, som om människor låter känslor och löst grundat tyckande avgöra frågor, där en liten bit förnuft och logik skulle ge klart svar. Finns det en möjlighet att det finns en Gud, och att jag därmed är ansvarig för mitt liv och mina gärningar inför någon, som jag ofrånkomligen kommer att möta förr eller senare, då är det väl ändå rena idiotin (ursäkta uttrycket) att inte vara beredd på den möjligheten!
Men ibland känns det nog som att man försöker få kontakt med Gud, men att Han är väldigt tyst. Då i alla fall. Känns som att diskutera med en vän som inte är pratsam alls. Ens någon gång, så där vart femte år, kunde Gud svara. Det vore uppmuntrande.
Han Talar i Bibeln, i Rätt Predikan, genom Samvetet, genom Historiens och Livets händelser i och genom skapelsens naturliga mångfald och i de hemskaste och bästa saker som vi människor gjort säges den Ordets för min godgjorda själ grymma dystopiska utsaga som du kan läsa i Syndafallsberättelserna hos Moses… Personligen vågar jag inte gå så långt som dårarana gått hälsar Torsten Nils Ulrik
Nej, Gud är inte pratsam, inte på det sätt vi gärna skulle vilja att han var det, i alla fall.
En del kristna säger sig ha något som påminner om telefonkontakt med Herren, visst vet jag det, men personligen har jag det inte, och visst har också jag ibland upplevt frustration över att det bara tycks vara jag som pratar, när jag ber till Gud.
Gud förefaller kommunicera på andra sätt än vi skulle vänta oss, precis som han också i fråga om andra saker handlar på sätt, som vi inte har så lätt att känna igen – eller ens godta.
Till exempel skulle vi vilja ha klara besked av Gud: vad vill du att jag ska göra ifråga om det eller detta? Vad vill du att jag ska göra idag?
En gång samtalade jag med en medmänniska, som var frustrerad över att Gud inte kunde ge henne en papperslapp varje morgon, där det stod vad hon skulle göra den dagen.
När jag lyssnat en stund frågade jag henne: ”Är du verkligen så angelägen om att få stå under lagen?”
”Vad då stå under lagen??”
”Jo, på Sinai gav ju Gud Mose två stenlappar, där det stod vad han ville att Israel skulle göra, och det funkade ju inte så bra!”
Sen skulle vi – jag – också vilja, att Gud skulle svara på ett hörbart, lättförståeligt sätt, när jag söker hans närhet utan att ha några speciella önskemål att framföra.
Mer och mer har jag ändå kommit att tro, att vi har tappat bort något väsentligt i den kristna tron, nämligen att lyssna inåt.
Guds lag talar till oss utifrån, men Guds närvaro i den troende talar inifrån, och det tilltalet kommer oftast som tankar och förnimmelser, och genom att Gud gör så att vi börjar vilja det han vill.
I vår tid har vi så bråttom, är så splittrade och stressade, att vi helt enkelt inte har tid att lyssna inåt. Vi vill ha snabba besked, korta besked.
Men Gud har inte etablerat sig på Twitter, han är den han är, och det får jag så lov att anpassa mig till.
Det kanske viktigaste bibelstället för mig vad det gäller Guds sätt att tala till mig, är när det står att Gud är den som verkar både vilja och gärning i oss, för att hans goda vilja ska ske.
Här förväntar jag mig inte att komma längre än att ”se en dunkel spegelbild” – och höra lika dunkelt. Men jag förväntar mig, att det kommer att räcka, för att jag ska få vad jag behöver!
Varav den Reformatoriska kärnan var av Nåd syndernas förlåtelse och evigt Liv och Salighet säger Ulrik. DEN HELIGA SKRIFT BIBLIA ÄR GUDS UPPENBARELSE I SKRIFT och evig Sanning Rätt….