Om cessationismen

Jag har blivit anmodad att skriva om den lära, som kallas cessationism, och eftersom jag för det mesta efter förmåga brukar ta mig an de teologiska frågeställningar jag ställs inför, ska jag göra ett försök med det här också!

Cessationism är alltså det synsätt, som förfäktar tanken att de andliga nådegåvorna upphörde, när de Jesu tolv apostlar hade lämnat detta jordeliv, och att allt, som i nutiden går under namn av andliga nådegåvor är antingen bara naturliga begåvningar, eller, i värsta fall, ett Djävulens övernaturliga bländverk.

 

Första gången jag stötte på den här tanken var någon gång i slutet på sjuttiotalet, och jag minns än hur förbluffad, för att inte säga rent upprörd jag blev. Hur kunde någon alls tänka på det sättet?

För mig hade tanken att Andens gåvor naturligtvis är lika närvarande i Kristi kropp som Anden själv varit något så självklart, att ett förkastande av dem var liktydigt med rent nådesförakt.

Nu är det ju dock alltid så, att en självklarhet, det är något som visserligen förefaller vara kristallklart för en själv, men det är inte alls så givet att den är lika entydig och klar för någon annan, som blivit lärd att se saken från en annan sida.

När jag grävde litet mera i saken, kom jag underfund med att de, som omfattade den här läran, var precis lika uppriktiga kristna som jag själv, och mina meningsfränder.

 

Jag kan väl också säga något om hur de två grupperingarna, alltså dels de, som menar att gåvorna har upphört, och dels de, som menar att de fortfarande är i funktion, fördelar sig i kristenheten.

I stora drag är det den grekisk-ortodoxa, den romersk-katolska, och de lutherska kyrkorna, samt metodisterna, och naturligtvis hela den brokiga skaran av karismatiska samfund med pingströrelsen i spetsen, som omfattar läran om att gåvorna fortfarande är verksamma, medan delar av de reformerta samfunden och presbyterianerna menar att de har upphört.

Naturligtvis finns det grupper inom alla samfund, som går mot strömmen i den egna kyrkan, i den här frågan som i alla andra…

Det är i varje fall så, att den stora majoriteten av de kristna är kontinuister, alltså menar att gåvorna fortfarande verkar i Kristi församling.

 

Detta bevisar naturligtvis ingenting.

Frågan är vad Guds ord har att säga om saken, inte vad majoriteten anser.

Varför skulle då någon vilja, att nådegåvorna vore borta ur församlingen?

Då för länge sedan, i min ungdom, förenklade jag hela frågeställningen till ett: ”Om Gud vill att vi ska ha gåvorna, då är det förstås världen, köttet och djävulen, som vill ha bort dem!”

Vi demoniserar ju gärna våra meningsmotståndare, då slipper vi ju både lyssna på dem och försöka förstå hur de tänker!

Saken är dock inte fullt så enkel. Vid närmare granskning visar det sig att det som drev dem, som först formulerade den cessationistiska teologin, var omsorg om Guds Ord, närmare bestämt om Sola Scriptura-principen, alltså tanken att Guds Ord, Bibeln, alltid har företräde framom alla andra läror och uppenbarelser.

Deras tanke var denna: Om vi nu fortfarande har profeter, och dessa ska anses tala ut Guds direkta tilltal till församlingen, kommer då inte detta att underminera Bibelns ställning?

Om vi ska tro att nutida profeter talar ut Guds Ord på samma sätt som profeterna i Bibeln, att vi har en fortsatt uppenbarelse på gång, hur gör vi då, när de nya uppenbarelserna går utöver vad skrivet är?

Kommer då inte både lära och liv så småningom att förändras och gå bort från apostlarnas och profeternas grund?

Och, skulle Gud verkligen låta nådegåvorna fortsätta efter att han en gång för alla meddelat trons grund till sitt folk?

 

Cessationismen som regelrätt teologi uppkom i efterdyningarna till reformationen.

Under denna tid hade man sett mer än nog av vad extatiska profetledda extremrörelser kunde ställa till med, så det är mer än naturligt att det blev en motreaktion.

Om nu de karismatiska gåvorna ställde till med oreda, var det då inte troligt, att de inte kom från Gud? Och om det fanns en sådan misstanke, var det då inte säkrast att stryka dem från programmet?

Det blev litet som när Muminpappan skulle reparera sin utombordare. Han slängde förgasaren i sjön med motiveringen att det ju ändå alltid är den, som krånglar….

 

Hade man då något bibliskt stöd för förkastandet av nådegåvor i nutid?

Man kan väl utan större överdrift säga, att den här läran står och faller med 1 Kor 13:8-12, där aposteln skriver att nådegåvorna kommer att försvinna, när det fullkomliga kommer.

Det här är nämligen den enda texten, som talar om att nådegåvorna ska försvinna!

Frågan är då vad aposteln avser, när han talar om det fullkomliga, som ska komma.

Cessationismen menar, att han avser den nytestamentliga kanon, som ju innehåller apostlarnas undervisning, och enligt Judas brev är något, som är en gång för alla är givet till församlingen.

Kontinuismen för sin del menar att han avser Kristi återkomst, de dödas uppståndelse, och inbrottet av den nya tidsåldern.

Eftersom vi inte ännu ser ”ansikte mot ansikte”, utan fortfarande lever kvar i en värld och ett existensstadium, där vi ser dunkelt, förefaller kontinuismens tolkning vara betydligt hållbarare.

 

Har vi då bibelord, som talar för att gåvorna ska finnas med i församlingen ända tills Jesus kommer tillbaka?

Här kan man lyfta fram det Jesus säger i Mark 16:17-18

De tecken, som han där säger ska följa dem, som tror på honom, sammanfaller rätt långt med beskrivningen av de andliga nådegåvorna i 1 Kor 12, och i det Herren säger finns ingen antydan om att gåvorna skulle vara begränsade till den första generationen kristna, tvärtom!

Följer man principen om att låta oklara ställen tolkas av klara, och låter Mark 16 tolka 1 Kor 13, då är diskussionen till den delen därmed avslutad.

Dessutom har vi ju 1 Kor 1:4-8 där det sägs att församlingen inte ska sakna någon nådegåva medan den väntar på Kristi återkomst,

 

Frågeställningen kring profetians gåva kontra Bibeln behöver dock också ha sitt svar.

Först av allt får man då fråga vad den profetiska gåvans uppgift egentligen är i efterapostolisk tid?

Eftersom apostlarnas och profeternas grund är lagd en gång för alla, kan den inte vara menad att vara lärogrundande, i alla fall.

Kan man då säga, att det finns olika grader av trovärdighet vad det gäller profetiskt tal?

Borde det inte vara så, att antingen är profetians gåva ofelbart Guds tilltal, eller så är den, som cessationisterna säger, oäkta?

Vi får gå till Skriften igen, nu till 1 Tess 5:19-22. Där uppmanas de kristna i otvetydiga ordalag, att inte vare sig godta all profetia eller förkasta allt profetiskt tal, utan istället pröva allt och behålla det goda!

Instrumentet för detta prövande anges i 1 Kor 4:6, ”inte utöver vad skrivet är”.

Alltså ska vi, enligt Skriften, inte förvänta oss att den nutida profetiska gåvan är perfekt och ofelbar, och allra minst ska vi inbilla oss att den kan ställas i jämbredd med Bibeln!

 

Vad är den då bra för?

Det får vi en god uppfattning om, när vi läser 1 Kor 14.

Den som profeterar talar till människor, till uppbyggelse, tröst, uppmuntran, och förmaning, sägs det, och han gör det med en personlig udd, som kommer av att han har en övernaturlig, gudagiven insikt i personen eller sammanhanget han talar till.

En annan vinkel kommer fram i Apg 11:28, där församlingen får en profetisk varning för en kommande hungersnöd, och i Apg 27:9-10, där fartygsbesättningen varnas för ett kommande skeppsbrott.

Där den profetiska gåvan används på detta sätt, innebär den inget hot mot Bibelns ställning.

 

Hittills har vi då bara behandlat den profetiska gåvan. Hur ställer sig cessationismen till de övriga nådegåvorna, som ju inte på samma sätt kan tänkas inkräkta på Skriftens auktoritet?

I konsekvensens namn kan man ju inte säga att en gåva har upphört, medan de andra finns kvar, så också de andra gåvornas kontinuitet förnekas.

Här tycks då ett huvudargument vara, att tecken och under primärt var till för att bekräfta evangeliets sanning, och efter att Nya Testamentets skrifter blev nedtecknade behövs inga under längre.

Personligen har jag svårt att förstå det resonemanget.

Varför skulle inte evangeliets predikan behöva bekräftas av Gud längre?

Och är nu helande och befrielse inte också ett Guds sätt att hjälpa lidande människor?

Det är som om Guds barmhärtighet glömdes bort i det myckna teologiska resonemanget här!

När Jesus läser Jes 61 i Nasarets synagoga lägger han ju inte fram tecken och under som bevis för evangeliet. Befrielsen, ljuset, upprättelsen ÄR evangeliet i hans framställning!

Det hör allt samman med frälsningen!

 

Konklusionen, min konklusion, blir alltså, attt även om cessationismen är ute i gott ärende, nämligen att skydda och bevara Skriftens enastående auktoritet, blir resultatet av denna lära ändå till slut detsamma, som resultatet blev av Jesu samtida skriftlärdas försök att skydda lagen från att brytas genom att införa alla sina stadgar: De gjorde Guds bud om intet för sina stadgars skull, även om de gjorde det med de bästa avsikter.

 

 

 

Taggar:
Publicerad i Undervisning
En kommentar på “Om cessationismen
  1. Maggan Salminen skriver:

    TACK
    gjorde en hel del saker jag grubblat på klarare