Vi kom hem från kyrkan för en timme sen – till fots, för den gamla bilen beslöt sig för att lämna in sin avskedsansökan på parkeringen vid kyrkan. Ingen större skada skedd, den stod redan på tur för skrotning!
”Förgängliga äro alla sammansatta ting” – är det någon av mina läsare, som vet vem som sade det? 
Rätt hade han, i varje fall vad det gäller bilar och andra produkter av den moderna tekniken. Livslängden på prylarna blir bara kortare och kortare, vad det verkar!
I kyrkan lyssnade vi till en predikan om Jesus och lärjungarna på förklaringsberget, och utan att upprepa något av det predikanten sade, har jag ändå lust att spinna vidare på texten ifråga litet grann.
Vissa saker förändras inte. Lärjungarna hade ju gärna velat stanna kvar där uppe i glansen och härligheten, och samma tendens finns fortfarande bland oss troende – det här med kraft och härlighet, och tecken och under, det tilltalar och lockar fortfarande!
Följaktligen dyker det upp nya rörelser och profeter med jämna intervaller, rörelser som utlovar just kraft och övernaturliga upplevelser, underverk och liv i seger, och anhängare tycks de alltid få, åtminstone till en tid.
På ett sätt kan man förstå det här. Om nu någon utlovar möjlighet att leva i förklaringsbergets glans, så att säga, varför skulle vi då vänta oss att vara mindre mottagliga för den tanken än Petrus, Jakob och Johannes var? Eller, om jag får spetsa till det, varför skulle vi vara mindre mottagliga för den frestelsen?
För en frestelse är det, det är jag övertygad om.
”Hur kan du påstå något sådant?? Ska inte en kristen sträva efter att leva i Andens kraft, leva ett övernaturligt liv??”
Jag kan nästan höra, hur en och annan både tänker och säger något liknande, men låt mig förklara vad jag menar, istället för att du slutar läsa här!
Har du någon gång sett barn utan pengar stå vid godishyllan i varuhuset, längtansfullt stirrande på all den härlighet, som de inte har någon möjlighet att bli delaktiga i? Den situationen hade blivit lärjungarnas öde på förklaringsberget, om de hade fått lov att stanna där. De såg och hörde allt som hände, visst, men de var inte delaktiga. De var bara åskådare!
Härligheten, kraften, skönheten där på berget, det var något, som bara fanns utanför dem!
De skulle vidare till ett annat berg innan de kunde bli delaktiga!
På det berget fanns ingen synlig härlighet. Det sägs om Honom som var huvudperson också där: ”Han hade ingen gestalt eller fägring, när vi såg på Honom kunde hans utseende inte behaga oss.”
Det berget, Golgata, såg Jesus lida, och det såg honom dö.
Det berget såg såren öppnas, där Jesu lärjungar skulle ympas in!
På det berget ser vi ingen utom Jesus!
Där, och bara där, genom att på detta sätt bli delaktiga i Jesus, genom att i tro ta emot Honom och det han gjorde på Golgata, kan vi få möjlighet att bli delaktiga också i förklaringsbergets härlighet.
Vad är det då, detta att bli delaktiga i Kristus? Vad är det tänkt att åstadkomma med oss, i oss?
Först av allt är det korset, att se vad Jesus har gjort för oss, som gör det möjligt för oss att komma till tro på Guds kärlek. Enligt apostlarnas undervisning är det kärlek, som är målsättningen för all kristen undervisning, kärlek som kommer ur ett rent hjärta, ett gott samvete, och en uppriktig tro.
Det är alltså inte kraft och underverk, inte härlighet och förklarad glans, som är kristenlivets mål.
Det finns med, när Gud så vill, och jag vill inte att någon ska tro att jag är på något sätt emot den helige Ande och hans gåvor, men Andens frukt är kärlek!
Det är kärlek Jesus talar om den sista kvällen med sina lärjungar, att de ska älska varandra.
Det är det dubbla kärleksbudet han lyfter fram som det viktigaste av allt, när han samtalar med de skriftlärda.
Det är genom kärlek vi blir delaktiga – med Kristus och med varandra. Den härligheten såg de inte på förklaringsberget. Den fick de se på Golgata.
Den fanns i och för sig med redan på förklaringsberget, Jesus samtalade ju med Mose och Elia om sin bortgång, som han skulle fullborda i Jerusalem, men av den saken fattade lärjungarna noll. De såg bara glansen, för det var den, som intresserade och lockade!
Att upptäcka den här härligheten är inget man bestämmer sig för, det här är något att be om.
De flesta kristna har erfarenhet av hur det är när vi får ett ryck och ska bli ”bättre människor”.
Man hör eller läser om hur viktigt det är att vi ber, läser bibeln, vittnar, tar oss an nödställda, ger tionde, söker Andens gåvor och så vidare ut i det oändliga. När man sedan väl har bestämt sig för att ta itu med sitt böneliv och sitt offrande, eller sitt bibelläsande, eller sina diakonala insatser, eller något av allt det andra, som en kristen uppenbarligen borde ägna sig åt, då blir varaktigheten i beslutet något mellan tre dagar och tre månader, beroende dels på hur envis man är, och dels på hur snart något som känns ännu viktigare – eller mer intressant – dyker upp…
Om man då, efter att ha misslyckats med sina goda föresatser några gånger, får höra undervisning om något som ser ut som en snabbfil till att lyckas med sitt kristna liv, en genväg till uppenbarelseberget, om man säger så, då är det inte så självklart att man lyckas se att detta ju bara är mer av samma sort, mer av att försöka bli det man vill vara, mer av sökande efter identitetsskapande religiösa prestationer!
Ser man inte fällan, ser man inte att detta är just en frestelse, då går man ett varv till i ekorrhjulet….
Det först då, när Jesus, och bara Jesus, räcker till för mig, när jag är nöjd med att se Jesus, och ingen utom Jesus, som jag kan komma in i vilan, som jag kan slappna av, som jag kan börja leva i den delaktighet jag blev inympad i den dag jag kom till tro.
Sedan kan det hända att jag får leva hela mitt jordeliv i gemenskap med Herren, fri från fördömelse och religiöst tvång, och helt vardagligt vara till någon glädje och hjälp här och var för mina medmänniskor, utan att det någonsin händer några spektakulära övernaturligheter, och det kan också hända att Gud använder mig för något övernaturligt ingripande då och då.
Det viktiga är att människan lever i Guds kärlek, och ger den vidare till sin nästa, inte på vilket vis det sker!
Det som inga planer, inga föresatser, inga metoder, inga tekniker i världen kan åstadkomma, det gör Fadern när vi ber Honom om det. Han kan forma oss till likhet med Kristus, inte på utsidan enbart, utan framför allt på insidan. Han kan göra oss till ”Kristusbrev, skrivna på människohjärtan med den levande Gudens Ande”.
En hel del av kärlekens uttryckssätt kan läras in och imiteras, men det håller inte hela vägen fram. Förr eller senare tvingas vi erkänna att det behövs något mer än bara beteendeträning, att det behövs mer än det finns material till i oss människor, om utsidan och insidan ska stämma med varandra, för Guds kärlek finns bara i Gud, och i den som är delaktig i Honom!
Det är fortfarande så, att kraften, Guds kraft, fullkomnas i svaghet, vår svaghet.
Så länge vi stirrar oss blinda på härligheten, och gärna skulle vilja bosätta oss där det känns som saligast och bäst, når vi inte fram till det vi är kallade till.
Dit kommer vi bara genom att gå vidare från vår mänskliga längtan efter att vara starka och duktiga, vidare till det berg, där det inte finns någon annan att se än Jesus – och honom som korsfäst.