”Saarnaaja” är berättelsen om en man, som med ibland hårda grepp blev formad till ett Herrens redskap, och det är berättelsen om en man, som aldrig blev så självsäker, att han slutade pröva sig själv och sin tjänst.

Broder Niilo var inte rädd för att ställa sig frågan om han verkligen var på rätt väg i sin förkunnelse och sin verksamhet.

”Vems släde har jag låtit mig spännas för?” kunde han fråga sig själv och sin Gud. ”Har jag låtit mig luras på någon punkt, finns det något jag borde ändra, finns det något jag förstått fel, behöver jag vända om på någon punkt?”

Han formulerade sig aldrig exakt så, som jag själv någon gång har gjort, men andemeningen är densamma.

”Vem bereder jag väg för med det, som jag säger och gör?” Det har varit, och är, min egen fråga.

Jag är mycket medveten om hur lätt det är att bli lurad, hur lätt det är att lura sig själv, hur lätt det är att bli påverkad av allt man hör, ser och läser i detta det massiva informationsflödets samhälle – för att inte säga desinformationsflödet!

Johannes Döparen är dagens  huvudperson den tredje söndagen i advent, han och hans uppdrag att bereda vägen för Jesus.

Både Döparen och hans budskap ger ett enkelt, rakt och okomplicerat intryck – det är litet av bulldozer över honom, så visst ger han skäl för att kallas vägröjare!

Att människan har ett personligt ansvar för vad man har gjort eller lämnat ogjort, det  är något självklart för honom.

När han såg på människorna såg han både vad de gjorde, och hörde vad de sade, och sen gjorde han sin bedömning utifrån det han såg, inte vad han hörde. Inför honom räckte det inte långt att prata vackert, om inte ord och handling stämde överens!

Gjorde han den bedömningen, att det folk sysslade med inte höll måttet inför Gud, då var han inte blyg för att säga ifrån.

Frågade någon vad de skulle göra,  resulterade detta  i allmänhet i klara och handfasta uppmaningar.

Om folk, i sin önskan att få fortsätta som förr under en lämplig religiös täckmantel, inget ville fråga eller veta, fick de veta det i alla fall! ”Tro inte att ni kan gömma er bakom att ni är ättlingar till Abraham, såna kan Gud väcka upp av stenarna på marken, om han vill!”

Han gav besked om både vad människorna behövde omvända sig ifrån, och vad de skulle omvända sig till, alltså hur Gud förväntade sig att de skulle leva.

Kom någon och låtsades vara bättre än han var, då fick han besked om att det inför Gud inte räckte med skenhelighet, det som behövdes var en sådan frukt, sådan förändring av liv och gärningar, som tillhör en äkta omvändelse!

Hela tiden uttryckte han sin medvetenhet om att det inte var han, som var huvudpersonen!

Han var kristallklar över att han bara var portvakten, den som öppnade dörren för den som skulle komma, och han skämdes inte för att vara det! ”Jag döper er i vatten, så att ni ska göra bättring, men han som kommer efter mig, han kommer att döpa i helig Ande och eld, och då vill det till att ni är vända rätt, annars brinner ni upp!”

När Johannes varit verksam en tid, och Jesus kom, då var marken beredd, då var vägen öppen för evangeliet att förkunnas. Sanningen hade gjort sitt jobb, nu kunde nåden landa!

1800 år senare kom en annan slags vägröjare. Han hette Sigmund Freud.

Tillsammans med Charles Darwin är han den kanske främste vägröjaren för det antikristna, gudlösa samhället.

Hans inflytande över hur vi idag ser på oss själva och varandra kan knappast överskattas.

När man ser på honom är kontrasten mot Döparen slående!

På punkt efter punkt är de varandras motsatser.

 Ta t ex en sådan sak som moral.

Döparens moraluppfattning grundas självklart i Guds bud och vilja, i vad Herren har haft att säga om hur vi människor är tänkta att leva och fungera tillsammans.

Freud erkänner inte överhuvudtaget existensen av någon högre makt. Enligt honom är religionens moraluppfattningar att betrakta som en kollektiv neuros, och han förfäktar den åsikten, att moral ska härledas ur människans egna drifter – alltså det som kallas etisk naturalism.

Den som influeras av hans tänkande kommer ohjälpligen att i någon mån börja skämmas för evangeliet – man kan ju inte både hävda en absolut moral, och säga att det är vad vi människor för tillfället anser, som är rätt!

 Eller om vi tar frågan om skuld och ansvar.

Döparen är inte intresserad av att spekulera över vad som ska betraktas som förmildrande omständigheter, eller av att gräva i sina åhörares barndomsupplevelser.

Hans infallsvinkel är den, att har du gjort något fel, då är du skyldig, och då behöver du omvända dig och få förlåtelse!

Vill du inte omvända dig, vill du hellre skylla ifrån dig till höger och vänster, då blir du kvar i din skuld.

Freud och hans efterföljare går åt rakt motsatt håll. Psykologer och terapeuter tycks ofta se det som sin uppgift att, via diverse exkursioner bakåt i tiden och ner i det undermedvetna, förminska människors ansvar och neutralisera deras skuld!

Vad man då sysslar med kan beskrivas som manipulation av känslor, en manipulation som tar sikte på att få folk att känna sig som om allt stod väl till, fast det i verkligheten inte gör det!

Där Johannes ville låta sanningen göra människor fria försöker alltså Freud använda lögnen i samma syfte!

Den som går på Freuds linje kommer att lite grann börja skämmas för evangeliet!

Man kan ju inte både säga, att du är skyldig, du behöver nåd, och samtidigt vara värdeneutral och hjälpa folk att ursäkta sitt beteende inför sig själva och andra.

Eller vi kan fråga oss vad slags människor dessa båda män formar med sin respektive verksamhet.

Johannes uppmanar till ansvar för medmänniskan, ett ansvar som motiveras och krävs av Guds befallning att vi ska älska vår nästa som oss själva. ”Om du har och den andre är utan, då ska du dela med dig!”

Freudianismen har skapat den laglösa människan, en projektion av legendens Narcissus in i verklighetens värld, ni vet, han som var självupptagenheten personifierad, och slutligen svalt ihjäl, när han inte kunde slita sig från sin spegelbild.

Detta är nämligen vad en ”moral” som grundas på människans egna drifter leder fram till!

En människa, som är lekboll för sina drifter, är en människa utan själ, utan förmåga att gå så på djupet att hon klarar av att se och möta sig själv, en människa utan instrument att objektivt skilja på rätt och fel, gott och ont.

Och en sådan människa kommer naturligtvis att ge sin egen sjukdom vidare till andra – en sjukdom, som leder till andlig svältdöd!

Där den här rötan har gått in, där slinker skammen för evangeliet efter!

Bland de som kallas kristna tar sig den skammen uttryck i att  Guds nåd blir missbrukad till lösaktighet.

Det är den här sortens missledda människor som avses, när det står skrivet ”De har buken till sin gud, och de har sin ära i det som är deras skam”. Det blir så, när den egna naveln uppfattas som tillvarons centrum….

I denna situation måste vi som kristna människor och kristna församlingar på allvar ställa oss frågan var vi står?

Vem röjer vi väg för?

Är det Johannes sätt att se och tänka, eller Freuds, som influerar vårt tänkande, och är med och formar vårt sätt att arbeta, att se och möta vår medmänniska?

Är personligt ansvar, personlig skuld, personlig omvändelse, och eget personligt behov av förlåtelse längre centrala begrepp för oss?

Eller har vi lärt oss av köttet och världen att exportera allt till kollektivet, och skylla på allt och alla andra, när vi syndar, och lär vi dessutom andra att göra på samma sätt? ”Inte nog med att de sysslar med sådant själva, de ger också sitt bifall till andra, som gör likadant!” Så står det också skrivet.

Är det Guds bud eller mina egna drifter, önskningar och begär, som är normerande för mig?

Tror vi längre att det är sanningen som ska föra oss till Jesus och göra oss fria, eller har vi släppt in lögnen, och tror att den ska göra jobbet?

Vems väg röjer vi?

Jag minns inte om det var Hasse eller Tage, som myntade den formuleringen, och det spelar väl inte så stor roll. Sann är den i vilket fall, åtminstone vad det gäller den sorts gudar vi själva skapar. Varje gång människan ska till att göra sig en gud, eller gudar, utgår hon från sig själv!

Detta innebär då i sin tur, att hon går bort från den Gud, som verkligen finns till!

Ett av de eländen, som följer i spåren på det myckna kristna bokskrivandet, är att de verkligt värdefulla alstren tenderar att drunkna i floden av trycksaker, och således glömmas bort alldeles för snabbt. En sådan är Francis Schaeffers ”The God who is there”, på svenska ”Den Gud, som finns till”.

Den kom ut redan 1968, men har inte förlorat ett uns av sin aktualitet, snarare tvärtom!

Den analys, som författaren gör av den situation, som den västerländska kristenheten befinner sig i, är rent briljant, och vad mer, den är också profetisk i sin skärpa. Om någon vill sätta sig in i vad det är för en sådd, som har gett den skörd vi ser idag, då är den här boken väl värd mödan att läsa!

I det här inlägget vill jag bara ta upp en enda sak av de många han nämner, nämligen det han kallar ”manipulerad semantisk mystik”.

Vad är då detta?

Jo, det är den metod, som används för att mata både samhället i stort, och i synnerhet oss aningslösa kristna, med ständigt nya varianter av godtyckliga normer, som dels motiveras med ett religiöst språkbruk, dels står helt i strid med de normer, som  Gud verkligen har gett oss människor!

Man kan motivera nästan vad som helst med användande av religiösa ord och symboler, bara man först ser till så att människor inte längre kopplar ihop dem med den Gud som finns till, och med det han har sagt, och sedan lägger in ett annat innehåll i dem, än de hade från början.

Det är alltså okunnighet som är den öppna dörren för den onde här. När de kristna inte längre har koll på sanningen, vare sig historiskt eller teologiskt, då är de kristna uttrycken och orden tömda på sitt ursprungliga innehåll, och färdiga att fyllas med vad som än för tillfället  är aktuellt och på modet i samhället!

Okunnighet är vad vi drabbas av, när informationen, undervisningen,  fragmentiseras, ”snuttifieras”, som det heter nuförtiden.

Det är desto lömskare, eftersom den, som har snappat upp några fragment, kan tro sig ha en insikt, som man i verkligheten saknar – det är först när man börjar se helheter, och orsak/verkan-sammanhang, som man har något verkligt försvar mot den religiösa språkmanipulationen.

Schaeffer skriver så här: ”Orden Jesus Kristus har blivit ett innehållslöst banér, som kan föras i vilken riktning som helst i sociologiska syften. Med andra ord: eftersom frasen ”Jesus Kristus” har skilts från sitt sanna historiska och bibliska innehåll, kan den nu användas till att sätta igång och legitimera religiöst motiverade sociala aktioner, som står i direkt motsats till Kristi undervisning. Detta märks redan i den så kallade ”nya moralen”, som idag förfäktas av en del inom Church of England.”

Märk väl, det här skrevs för nästan femtio år sedan! Vi har gått en lång väg i nedförsbacken sedan dess!

Det som då just hade börjat förfäktas av en del extrema liberalteologer i England, är idag mainstream inom kristenheten i Norden, och det är bara en ständigt krympande minoritet, som ännu bekänner sig till den Gud, som finns till – jag säger ”ännu bekänner”, för man kan nämligen inte skilja Gud från Hans Ord!

Och det är just vad den draksådd, som det orwellianskt inspirerade religiösa nyspråket utgör,  vill åstadkomma: få de kristna att skilja Gud från Ordet, och på den vägen göra just det Gud så kategoriskt har förbjudit, nämligen göra sig en egenhändigt tillyxad gud, och sätta upp den bilden istället för den Gud, som verkligen finns till!

När människan skapar sig en gud, som är vad hon vill ha, och som gör som människan vill, då har hon gjort sig en avgud. Det hjälper inte fast man fortfarande använder samma religiösa ord och uttryck som förr, för när innehållet i dem ändrar, då ändrar också betydelsen.

Dit ville ovännen med ogräsfröna ha oss, och han är bara alltför nära att lyckas.

Detta är förvisso ett hårt tal, men nu är det inte något läge för överslätningar!

Dags att vakna!

I morgon bitti ska jag predika i en julotta, och eftersom jag förmodar att mycket få människor kommer att läsa min hemsida idag, på julafton, förefaller det mig riskfritt att redan nu publicera det jag tänker säga i morgon bitti!

Först skapade Gud genom sitt Ord, och sedan kom Ordet in i skapelsen, och därför firar vi också nu jul än en gång.

Vi har både berättelserna Jesu födelse, vad den sedan ledde till, och ledtrådarna till vad det i framtiden kommer att leda till, i våra biblar, och hela skeendet pågår i dag som är. Hela frälsningshistorien är en enda lång kedja av orsak och verkan.

Ordet blev kött, och tog sin boning ibland oss.

Det första som hände var att ett ljus började lysa i mörkret. In i den här världen, som var full av ondska och djävulskap, kom En som var full av nåd och sanning. Så beskriver Johannes det.

Sedan säger han vidare,  att mörkret varken förstod ljuset eller kunde övervinna det.

Som resultat av att mörkret inte förstod ljuset, fanns det inte rum i det jordiska härbärget för Jesus – varken när han skulle födas eller senare. ”Hans egna tog inte emot honom”, konstaterar Johannes i sitt evangelium.

Men där fanns ändå några, som tog emot honom, några som hellre ville vandra i ljuset än gömma sig i mörkret.  De blev födda på nytt, födda in i en ny skapelse, de blev en ny skapelse!

Ordet hade kommit in i den gamla skapelsen för att skapa en gång till, för att skapa nytt!

När ljuset börjar lysa i mörkret börjar åtskiljandet mellan dem, som vill ha ljus, och dem, som vill ha mörker.

”Menar ni att jag har kommit med frid till jorden? Nej, säger jag er, inte frid utan splittring! Ty härefter kommer fem i en och samma familj att vara splittrade, tre mot två och två mot tre…”

Så säger Jesus i Luk 12:51-52.

Är det fridsfursten som talar??

Javisst är det han! Det är så här det blir, när fridsfursten kommer, och blir emottagen av somliga, men inte av andra.

Fridsfursten har nämligen kommit för att grunda sitt rike, fridsriket, och här fanns redan ett annat rike, mörkrets välde, när han kom. Under sådana omständigheter är inget annat att vänta än att det blir konflikt! Orsak och verkan….

Därför kan man också många gånger fortsättningsvis märka, hur mörkret sluter leden mot ljuset.

Ta nu bara en sån sak som socialismens välbekanta tes om att religionen är att betrakta som ett ”opium för folket.” Den tesen har vänsterfolk använt i hundra år för att avfärda och förlöjliga kristendomen – men man har nästan aldrig vänt den mot islam? Det är ju aningen märkligt! Är det bara kristendomen, som är ett ”opium för folket”, och inte andra religioner?

Är det möjligen så, att det är samma splittring, som Jesus talar om, som också här får dem, som är av samma sort, har samma andliga rot, hör till samma rike, att sluta sig samman?

Samma fenomen har man kunnat iaktta ifråga om den radikala feminismen. När det gäller att kritisera och fördöma Bibelns kvinnosyn (eller vad man tror vara Bibelns kvinnosyn) plockar man fram storsläggan direkt, men ifråga om kvinnornas ställning i de islamiska länderna har man oftast valt att uttala sig märkligt hovsamt och försiktigt! De, som är influerade av mörkret, tar inte till samma brösttoner mot andra versioner av mörkret,  som man gör, när man bekämpar ljuset!

Sen har vi då den ateistiska humanismens företrädare. De tycks ju mena sig vara de verkligt upplysta människorna, så de borde ju då inte ha några problem med att välja sida!

Nej, det tycks de verkligen inte ha, för de väljer tveklöst och omedelbart mörkret!

Vem är det som alltid är med och driver den så kallade rätten till fri abort?

Vem är det som finner det viktigare att dalta med skurkarna än att ta hand om deras offer?

Vem är det som inte tycker gammaldags kärnfamilj och kristna moralbegrepp är något att ha och bevara?

Jo, humanisterna, de går ofelbart i bräschen för allt som ifrågasätter och åsidosätter Guds Ord!

Åtskiljandet fungerar, det är verksamt, det driver kaka att söka maka… det ljus, det kallelseord som Jesus både är och sänder, det åstadkommer en uppdelning, ofrånkomligen är det så.

Det är de, som är i Kristus, som har del i den nya skapelsen. ‘Allt annat är kvar i det gamla mörkret.

Det kommande fridsriket är ett rike där inget uppror mot Skaparen, inget ont och ogudaktigt har någon plats.

Allt sådant, det hör till den gamla skapelsen, det andra riket, det som har spelat ut sin roll och snart ska göra sorti.

Även om mörkrets  rike har mycket på sitt program, som med mänskliga ögon sett ser bra ut, låter bra och tilltalande, som ställer krav på oss och vill dra oss med, så är det ändå bara i grund och botten den onde, som klär ut sig till en ljusets ängel. Man känner fortsättningsvis igen honom på att det alltid finns ett ”skulle då Gud ha sagt” i hans program.

Ordet blev kött, och tog sin boning ibland oss, och han var full av nåd och sanning.

Ibland vill människan ha det förra, men slippa det senare, för bara vi lyckas grabba åt oss litet nåd och slipper sanningen,  kan vi halta vidare med en fot på var sida om gränsen -  åtminstone inbillar vi oss det.

Men, har du sett någon film, där någon står med en fot på bryggan och andra i båten, medan gapet mellan båt och brygga bara växer?

Då vet du också hur det företaget brukar sluta.

”Åt dem som tog emot honom gav han rätt att vara Guds barn, och de har blivit födda av Gud”

De som är födda av Gud är skilda från den gamla skapelsen, och de är inte längre av denna världen. I den är de nog, tillsvidare, men inte av den!

Ibland kan man behöva tänka till och också be över detta, som Jesus har gjort med oss, hur radikalt det är, hur djupgående det är. Det har skett ett åtskiljande i mitt liv, jag är född på nytt, det gamla är förgånget, något nytt har kommit!

Detta nya liv kan inte hällas i den gamla skapelsens vinsäck, nu är det ljuset och sanningen som gäller – även om det ibland innebär konflikt med dem, som valt att stå kvar på andra sidan.

Nådens tid är åtskiljandets tid, så länge mörker finns kvar i världen kommer splittringen att fortgå.

Men, mörkret kommer inte att finnas kvar här för evigt. Splittringen, striden, kommer att få ett slut! Fridsriket kommer, då när Jesus kommer tillbaka och slutgiltigt sopar ut den onde och allt vad han har ställt till med.

Efter det finns det bara ett rike och en Konung, då ska ”herradömet bli stort och friden utan slut!”

Då är det gamla slutgiltigt förgånget, då finns bara den nya skapelse som började i Betlehem för drygt tvåtusen år sedan…

I början av Matteus 16 talar Jesus med fariséerna om deras svårigheter att tolka tidens tecken, och när man skall ta upp ett sådant ämne blir man också lätt motsagd. Orsaken till detta är att det inom kristenheten finns två diametralt motsatta sätt att betrakta ändens tid på.

Dessa två sätt brukar kallas för den uppåtgående, respektive den nedåtgående eskatologin.

Den uppåtgående eskatologin säger (på ett ungefär) att ju längre tiden lider desto bättre kommer det att gå för församlingen.

Guds kraft kommer att flöda i församlingen i allt större mått.

Fler och fler människor kommer att ansluta sig och det hela slutar med den sista tidens stora väckelse! Sedan kommer Jesus.

Den nedåtgående eskatologin är som sagt diametralt motsatt.

Enligt denna kommer världen att bli ett mer och mer ondskefullt, ogudaktigt och otrevligt ställe ju närmare slutet vi kommer.

Kyrkans inflytande på samhället kommer att krympa bort till praktiskt taget ingenting, och först precis när både kyrkan och Israels folk håller på att bli utplånade kommer Jesus tillbaka.

Att man i en sådan miljö lätt blir motsagd är inte så konstigt. Vilketdera alternativet man än väljer, är sannolikheten för att någon kommer att ha motsatt åsikt och opponera sig stor!

Personligen hyser jag inga tvivel om att det är det senare alternativet som stämmer. Tyvärr.

Jag skulle förvisso gärna se att det inte vore så, men såvitt jag kan se har den uppåtgående eskatologin sprungit fram ur fyra tämligen otillförlitliga källflöden:

• Fromma förhoppningar
• Okritiskt accepterande av nutida profetior
• Selektivt bibelläsande
• Mer eller mindre vilda tolkningar av dessa utvalda bibelställen

T.ex. har man tagit Joel 2 och sagt att det handlar om församlingen i ändens tid.

En närmare läsning avslöjar dock att början av kapitlet handlar om en armé, som är på väg att dra upp mot Jerusalem för att förgöra staden.

Slutet av kapitlet säger däremot Petrus att gick i uppfyllelse redan på den första pingstdagen.

Alternativt har man plockat något ställe ur (den annars också mycket kryptiska) Uppenbarelseboken, där en stor skara människor av alla språk och stammar omtalas, och sagt att detta syftar på den sista tidens stora väckelse.

Det har t.o.m. hänt sig att man tagit ställen som handlar om höst- och vårregn ur Gamla Testamentet, och låtit dem syfta på en utgjutelse av Anden!

Då uppstår frågan: Finns det verkligen inga ställen i Bibeln där ändens tid omtalas i klartext?

Svaret är ja, det finns flera. Jag har bara tänkt koncentrera mig på ett av dem: Matt. 24. (Läs gärna hela kapitlet.)

I början av kapitlet får Jesus en klar och entydig fråga av sina lärjungar: ”När skall detta ske och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?”

Jesus ger också ett klart svar och då kan det ju vara av intresse att se vad han säger, och se huruvida Jesu utsaga lutar mer åt den uppåtgående eller den nedåtgående eskatologin!

Vers 4: ”Se till att ingen bedrar er.”

Det allra första och viktigaste Jesus verkar ha att säga om den yttersta tiden är alltså en varning för att bli bedragen.

Varför är det så viktigt, om församlingen skall gå framåt och vi skall få väckelse?

I tider av väckelse brukar ju moralen i ett folk förbättras och risken att bli lurad följaktligen sjunka!

Vers 8: ”Men allt detta är bara början på födslovåndorna.”

Nu är det så att eftersom jag själv är man, har jag aldrig fött och kommer aldrig att föda barn, men enligt uppgift lär detta inte vara någon behaglig sysselsättning. Tvärtom lär det skall vara en smärtsam och obehaglig procedur, som man helst vill ha överstånden så fort som möjligt.

”Födslovåndor” vore alltså en mycket dålig bild för en situation, där allting blir bättre och bättre ända tills det bästa kommer!

Det passar betydligt bättre som beskrivning på något smärtsamt och eländigt, som slutar med lättnad och glädje.

Vers 9-10: ”Då skall man utlämna er till att misshandlas och dödas, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull. Och då skall många komma på fall, och de skall förråda varandra och hata varandra.”

Om detta är en världsomspännande väckelse som beskrivs, så må jag då säga att det är en märklig väckelse.

Nåja, ”alla folk” skall ju vara med på noterna, så världsomspännande kan jag gå med på, men en världsomspännande förföljelse i så fall!

I vers 10 sägs dessutom rent ut åt vilket håll folkströmmen skall gå i kyrkorna: Folk skall inte komma till tro i stor skala, utan tvärtom komma på fall!

Vers 14: ”Och detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma.”

Denna vers brukar ofta plockas ur sitt sammanhang för att förespråka en världsvid väckelse i den sista tiden, men lika viktigt som att se vad som sägs här, är att se vad som inte sägs.

Det sägs nämligen att evangelium skall predikas för alla folk innan slutet kommer, inte att evangelium skall vara framgångsrikt över hela jorden, när slutet kommer!

Vers 21-22: ”Ty då skall det bli en så stor nöd att något liknande inte förekommit sedan världens begynnelse och aldrig mer skall förekomma. Och om den tiden inte förkortades skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas.”

Hur ofta funderar vi egentligen över vad som sägs i dessa verser? En så stor nöd att inte ens något liknande någonsin förekommit!

Trots mina bristande historiekunskaper kan jag snabbt erinra mig ett större antal händelser och perioder, som man är tacksam över att ha sluppit uppleva.

Det kommer enligt Bibeln att bli ojämförligt mycket värre i den yttersta tiden!

Tag det forna Sovjetunionen som exempel. Den staten existerade i ungefär ett trekvarts sekel.

Under så gott som hela denna tid var kyrkan förföljd. Kyrkan överlevde dock. Det fanns hela tiden människor som var och blev frälsta i Sovjet, ­ även människor, som aldrig upplevt något annat system.

Här sägs det att om ”den tiden” – ­ den yttersta tidens nöd – inte förkortades, skulle ingen människa bli frälst.

Personligen kan jag inte ens föreställa mig en så intensiv nöd, att ingen som upplevde den skulle kunna bli frälst om den bara varade tillräckligt länge!

Här kan det vara bra att ta upp en annan teologi som brukar gå hand i hand med den uppåtgående eskatologin, ­ nämligen läran om uppryckandet. Utgångspunkten för den läran hittas i 1 Tess. 4:13-18.

Man brukar läsa dessa verser och säga, att denna uppryckning kommer att inträffa före den stora nöden, som följaktligen inte kommer att drabba oss kristna.

Även om man bortser från det faktum att det låter underligt, att Jesus skulle varna oss för något vi inte kommer att vara med om, håller tyvärr inte heller denna teologi vatten vid en biblisk prövning!

Den enda tidsangivelse som Paulus ger oss finns i vers 16-17: ”först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp”.

När uppstår alltså de som dött i Kristus Jesus? Vet vi det vet ju också när uppryckandet sker!

I Joh. 6:39 säger Jesus: ”jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen.”

Om nu de döda uppstår på den yttersta dagen, och vi som lever och är kvar här skall uppryckas efter de dödas uppståndelse, då kan vi alltså lugnt dra slutsatsen, att om inte du hör till dem som insomnat innan den stora nöden kommer, då kommer du att vara kvar här när den kommer.

Vers 30: ”jordens alla folk skall jämra sig när de ser Människosonen komma”

Om det nu är så att det nyss har varit en stor väckelse och folk går omkring härligt frälsta och väntar på Jesu återkomst på ungefär samma sätt som församlingen i dag väntar på den, varför kommer folk då att jämra sig? Det borde ju då vara en trevlig överraskning att det råkade bli just idag!

Vers 37-39: ”Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. Som människorna levde dagarna före floden: De åt och drack och de visste ingenting förrän floden kom och ryckte bort dem alla ­ så skall Människosonens ankomst vara.”

Igen måste jag ställa frågan: Om detta nu är en beskrivning på en stor skara frälsta människor som väntar Herrens återkomst, varför då använda sig av en så fruktansvärt negativ bild som syndafloden?

Är det kanske inte snarare så att detta är en bild på en värld där synden blivit massiv och människorna förhärdade och ogudaktiga?

En bild på en värld där alla, så när som på en liten, liten minoritet, har avfallit och där Jesu återkomst är en lika obehaglig överraskning som syndafloden var?

Hur är det med tidens tecken då?

Jag började med att konstatera att fariséerna hade svårt att förstå dem. Hur är det med oss?

Vi vet att judarnas återkomst till Israel är ett tecken. Men judarna är mer än ett tecken. De är även en förebild.

Det finns en parallellitet mellan judarnas historia och den kristna församlingens, som det kan vara intressant att ta en titt på i sammanhanget!

Medan judarna ännu var för få för att kallas ett folk, flyttade de till Egypten, och till en början gick det bra.

Medan den kristna församlingen var relativt liten och bara ansågs vara en judisk sekt, fick den leva relativt ostört.

För judarna vände det snabbt, ­ de blev förslavade.

För församlingen vände det också snabbt, ­ den blev förföljd.

Efter en tid fick judarna mirakulöst tåga ut ur Egypten och in i löfteslandet, där de fick världslig makt.

Efter en tid fick också de kristna mirakulöst ta över makten i det välde som förföljt dem.

Makten och de ”infödda” folkens seder och avgudar blev sedan till en stötesten och en snara både för judar och kristna.

Israel splittrades i ett nord- och ett sydrike, och nordriket splittrades ytterligare av uppror och inbördes strider.

Kyrkan splittrades i en Öst- och en Västromersk del,  och Västrom splittrades sedermera i mindre fraktioner, som splittrades i mindre fraktioner, som splittrades i mindre fraktioner.

Vidare fick judarna från första början veta, att en Messias skulle träda fram.

De kristna fick från första början veta, att en antikrist skall träda fram.

När Jesus trädde fram blev han förkastad av (majoriteten av) judarna, eftersom de tydde tidstecknen fel.

När Antikrist kommer att träda fram kommer (majoriteten av) de kristna att acceptera honom av samma orsak!

Det konstiga är att lärjungarna, som borde ha varit de mest förberedda av alla, verkade vara de minst underrättade om vad som höll på att hända!

I Matt. 16:21-23 förklarar Jesus detaljerat och i klartext vad som kommer att hända honom, och i Matt 26:2 får lärjungarna t.o.m. veta exakt när det skall hända!

När Jesus väl blir korsfäst står lärjungarna ändå som slagna av blixten av häpnad och bestörtning.

De hade uppenbarligen ingen aning om att han (och de) måste genomgå en sådan prövning!

Inte ens när kvinnorna återvände från den tomma graven ville de tro dem.

Hade Jesus kanske ändå inte uttryckt sig klart nog?

Det var nog inget fel på Jesu förmåga att undervisa, utan snarast på lärjungarnas vilja att lyssna.

Petrus började till och med. säga emot Jesus när han undervisade om detta!

Att Jesu undervisning var tydlig, det kan man också se av att översteprästerna förstått precis vad Jesus förutsagt om både sin död och uppståndelse. Det var ju därför de bad Pilatus låta vakta graven!

Hur är det alltså med vår förmåga att ta till oss undervisning om tidens tecken? I Matt. 24 har vi redan sett en lång dyster lista som i klartext talar om för oss hur det kommer att bli i den yttersta tiden.

Och vad är det som nuförtiden förkunnas ganska allmänt i kristenheten? JO, DEN SISTA TIDENS STORA VÄCKELSE! Godmorgon yxskaft!

Förvisso kan det kännas tröstande att höra orden ”Gud är nådig mot dig. Detta skall aldrig hända dig.”

Men vi gör klokt i att liksom Jesus avvisa den frestelsen med ett ”Gå bort, Satan! Dina tankar är inte Guds tankar, utan människotankar.”

Nu betyder detta inte att vi,  så fort vi hör någon förkunna eller profetera om att det kommer att bli väckelse, ska förkasta det, det är huruvida utsagan uppfylls eller ej, som avgör sanningshalten!

Under konungatiden i Juda var den moraliska trenden en utförsbacke, ­ precis som det kommer att vara i ändens tid.

Denna trend bröts dock då och då av gudfruktiga kungar som Hiskia eller Josia (m.a.o. blev det väckelse).

Dessa perioder blev dock aldrig mer än tillfälliga avbrott. Efter dessa kungar fortsatte utförsbacken alltid och blev värre än förr.

I dagens läge kan vi inte med säkerhet avgöra huruvida vi sett det sista avbrottet i  kristenhetens utförsbacke eller ej.

Det kan alltså hända att det ännu blir väckelse i vårt land! Det kan också hända att det inte blir det…

Som avslutning på detta skulle jag också vilja påminna om några ord yttrade av profeten Jeremia

”Gamla tiders profeter har profeterat om krig, olycka och pest mot många länder och stora riken. Men om den profet som profeterar välgång verkligen är sänd av Herren, det vet man först när hans ord gått i uppfyllelse.”

Vi får med de orden i minnet se upp så att ingen bedrar oss!

”Jag vet faktiskt inte om jag kommer att se skillnad på Jesus och Antikrist. Antikrist kommer ju att vara så övertygande att han till och med ska bedra de utvalda! Finns det något enkelt sätt att veta vem man egentligen har att göra med?”

Jodå, det finns det, och man behöver inte ens vara så förskräckligt bibelsprängd och lärd för att klara upp det här!

Det är nämligen så, att när Jesus kommer tillbaka, då kommer två saker omedelbart att hända med alla troende, som lever här på jorden i det ögonblicket.

Vi kommer att ryckas upp på skyar, honom till mötes!

När detta sker, kommer vi också att förvandlas, så att vi blir lika honom. Vi får en förhärligad uppståndelsekropp, vi också, lik den som Jesus har efter sin uppståndelse!

Om någon kommer och utger sig för att vara Jesus, och inget av det här har hänt, då har vi alltså att göra med den andre, bedragaren.

Det spelar ingen roll hur många underverk som händer, hur väl förklädd till en ljusets ängel den onde än är, eller hur många som i det skedet tror på honom och följer honom.

Här gäller enklast möjliga matematik:

Inget uppryckande + ingen förvandling = ingen Jesus.

Vad det gäller den sorts människor, som kommer före Antikrist, och bereder marken för honom, så ger första Johannesbrevet en hel del information.

Vi får veta att de förnekar Fadern och Sonen, alltså att Jesus är Guds Son. 2:22

De förnekar att Människan Jesus är Guds Son, ”Kristus som har kommit i köttet”. 4:1-3

De ”älskar världen”, det som är köttets begär och ögonens begär och högfärd över livets goda. 2:15-16

Detta tar sig uttryck i att de ”gör synd”, alltså inte bara syndar som tillfälliga syndafall, som de sedan ångrar, utan öppet och trotsigt framhärdar i sin synd, och försöker få andra med på samma olycksväg. 2:26

Den som på detta sätt ”gör synd”, han är av Djävulen. 3:8

Många, som det här signalementet passar in på helt eller delvis, har inte en aning om vems kärra de låtit sig spännas för.

De är så förblindade av det humanistiska toleranstänkandet, att de är ärligt övertygade om de går Guds ärenden och på riktigt följer Jesus, när de i själva verket både syndar, och ger sitt bifall och uppmuntran till andra, som också gör det.

Detta ändrar dock inte på faktum.

Enligt Skriften församlar de inte med Jesus, de bereder i verkligheten väg för Antikrist. 2:18-19

Guds Ord blir inte om intet!

Denne Spong, och det sällskap han tillhör, Westarinstitutet, kan behöva synas litet närmare. Institutet ifråga bedriver nämligen en verksamhet som förefaller vara inriktad på att bereda väg för Antikrist snarare än för Kristus!

Westarinstitutet säger sig arbeta för en reform av den kristna kyrkan, och för det ändamålet har man grundat något som kallas ”Jesusseminariet” – vilket väl vid närmare granskning torde falla under rubriken  brott mot budet om att inte missbruka Herrens namn.

Jesusseminariets grundare och ledare, R W Funk, har som grund för seminariets arbete, och den kommande ”reformation” man arbetar för, lagt fram tjugoen teser. De teserna ligger alltså som grund också för Spongs sätt att se på Kristus och kristendomen, och därför tar jag mig tid att granska några av dem här idag.

Det gjorde för övrigt Kyrkpressen också för något år sedan, heder åt KP för det!

Funk: ”Den metafysiska ålderns Gud är död, och det finns ingen personlig gud därute utanför människorna och den materiella världen! Läran om att Gud skapade arterna dog i och med med darwinismens intåg.”

Kristen tro: ”Vi tror på Gud Fader, den Allsmäktige, himmelens och jordens Skapare.

Funk och hans lärjungar förnekar alltså i princip existensen av en personlig Gud i den mening, som den kristna kyrkan tror på och bekänner Honom. De förnekar också skapelsen, och bekänner sig i stället till slumpen.

Funk: ”Föreställningen om att Gud griper in i naturens ordning för att hjälpa eller straffa är inte trovärdig.”

Kristen tro: Läs Ps 53 i Psaltaren! Samt alla berättelser om Jesu underverk i evangelierna. Samt allt annat övernaturligt Bibeln berättar om – med uppståndelsen, som vi bekänner i trosbekännelsen, som det största undret av alla. Hela den kristna trons grund vilar på tron på en Gud, som ingriper aktivt i sin skapelse!

Allt detta vill Funk och hans meningsfränder – Spong och övriga – ha bort ur sin nyreformerade kyrka.

Funk: ”Bön riktad till en Gud utanför oss själva är meningslös, utom i betydelsen meditation.”

Kristen tro: ”Be så ska ni få!” ”Ni har inget därför att ni inte ber!” ”Låt i allt era önskningar bli kunniga inför Gud!” I Jesusseminariets nya kyrka är alltså bönen avskaffad och ersatt med meditation – kanske transcendental sådan, vad vet jag? Efter att bön till Gud är avskaffad, kan man ju införa vilken meditationsinriktning som helst.

Funk: ”Det är inte längre trovärdigt att tänka på Jesus som gudomlig!”

Kristen tro: ”Vi tror på Jesus Kristus, Guds ende Son, vår Herre.”

Funk förnekar alltså Fadern och Sonen. Därmed är han, och Spong, och alla som tänker som de, enligt 1 Joh 4 att betrakta som antikristprofeter.

Funk: ”En Jesus, som faller ner från himlen, uppstår från de döda, och sägs komma igen vid tidens slut för att döma, är en komplott som de första kristna hittade på”

Kristen tro: Jämför det Funk & co säger med andra trosartikeln. Det blir inte mycket kvar. ”Led under Pontius Pilatus, korsfästes, dog och begravdes” är den enda rad som inte blir direkt förnekad!

Funk: ”Jungfrufödelsen är en förolämpning mot modern intelligens!”

Kristen tro: ”Talet om korset är en dårskap för grekerna – de intelligenta – och en stötesten för judarna. Det behagade Gud att genom den dårskap Han lät predikas frälsa dem som tror!”

Funk, Spong och de andra vill inte veta av något som inte kan vetenskapligt förklaras. och väljer därmed bort Guds frälsning. Som också av följande tes framgår.

Funk: ”Det är irrationellt och oetiskt att Gud skulle döda sin egen son för att tillfredsställa sin törst efter tillfredsställelse. Detta är en monstruös lära!”

Kristen tro: ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.”

Jesusseminariet och dess medlemmar förnekar alltså försoningen, och förkastar den Frälsare som dog för dem. Därmed kommer det inte heller att finnas någon frälsning i deras nya kyrka.

Funk: ”Jesus uppstod inte från de döda i någon annan än kanske en metaforisk mening!”

Kristen tro: ”Om Kristus inte har uppstått, då är er tro förgäves, och ni är kvar i era synder!”

Den hopplösheten vill alltså Funk, Spong & co leda oss ut i, när de förnekar uppståndelsen.

Detta är alltså vad biskop Wille Riekkinen bjuder in hit till landet, när han tar hit Spong för att föreläsa. Detta är vad som försvaras och bortförklaras, när troende människor undrar vad det ska vara bra för att släpa hit en känd villolärare.

Detta är vad som omfattas av i tjänst varande präster i vårt land!

I den artikel, som Kyrkpressen hade om det här, presenterade stiftssekreteraren i Kuopio stift, (Riekkinens stift) Sakari Häkkinen, sig som medlem i Westarinstitutet, och meddelade öppet att han inte tror på vare sig det ena eller det andra i trosbekännelsen.

Är det någon som tror att Riekkinen gav honom någon skriftlig anmärkning för det? Sånt går nog minsann för sig i dagens evangelisk-lutherska kyrka. Dags att byta namn? Det här är ju varken evangeliskt eller lutherskt längre!

Den som försvarar Westarinstitutet och Jessusseminariet, och deras tankar och läror, må vara medveten om vem han tar i båten. Den som tar en viss potentat i båten, brukar nämligen få så lov att ro honom iland. Var det landet kan tänkas befinna sig, det är inte så trevligt att tänka på. ..