För några år sedan var jag på en samling där Daniel Suni talade över det här ämnet. Jag tyckte hans framställning var så klar och genomtänkt, att jag bad om hans tillåtelse att publicera ett sammandrag av talet här på min hemsida. Det här är inte precis någon karismatisk mainstream-framställning, men nog så tänkvärd!
I början av Matteus 16 talar Jesus med fariséerna om deras svårigheter att tolka tidens tecken, och när man skall ta upp ett sådant ämne blir man också lätt motsagd. Orsaken till detta är att det inom kristenheten finns två diametralt motsatta sätt att betrakta ändens tid på.
Dessa två sätt brukar kallas för den uppåtgående, respektive den nedåtgående eskatologin.
Den uppåtgående eskatologin säger (på ett ungefär) att ju längre tiden lider desto bättre kommer det att gå för församlingen.
Guds kraft kommer att flöda i församlingen i allt större mått.
Fler och fler människor kommer att ansluta sig och det hela slutar med den sista tidens stora väckelse! Sedan kommer Jesus.
Den nedåtgående eskatologin är som sagt diametralt motsatt.
Enligt denna kommer världen att bli ett mer och mer ondskefullt, ogudaktigt och otrevligt ställe ju närmare slutet vi kommer.
Kyrkans inflytande på samhället kommer att krympa bort till praktiskt taget ingenting, och först precis när både kyrkan och Israels folk håller på att bli utplånade kommer Jesus tillbaka.
Att man i en sådan miljö lätt blir motsagd är inte så konstigt. Vilketdera alternativet man än väljer, är sannolikheten för att någon kommer att ha motsatt åsikt och opponera sig stor!
Personligen hyser jag inga tvivel om att det är det senare alternativet som stämmer. Tyvärr.
Jag skulle förvisso gärna se att det inte vore så, men såvitt jag kan se har den uppåtgående eskatologin sprungit fram ur fyra tämligen otillförlitliga källflöden:
- Fromma förhoppningar
- Okritiskt accepterande av nutida profetior
- Selektivt bibelläsande
- Mer eller mindre vilda tolkningar av dessa utvalda bibelställen
T.ex. har man tagit Joel 2 och sagt att det handlar om församlingen i ändens tid.
En närmare läsning avslöjar dock att början av kapitlet handlar om en armé, som är på väg att dra upp mot Jerusalem för att förgöra staden.
Slutet av kapitlet säger däremot Petrus att gick i uppfyllelse redan på den första pingstdagen.
Alternativt har man plockat något ställe ur (den annars också mycket kryptiska) Uppenbarelseboken, där en stor skara människor av alla språk och stammar omtalas, och sagt att detta syftar på den sista tidens stora väckelse.
Det har t.o.m. hänt sig att man tagit ställen som handlar om höst- och vårregn ur Gamla Testamentet, och låtit dem syfta på en utgjutelse av Anden!
Då uppstår frågan: Finns det verkligen inga ställen i Bibeln där ändens tid omtalas i klartext?
Svaret är ja, det finns flera. Jag har bara tänkt koncentrera mig på ett av dem: Matt. 24. (Läs gärna hela kapitlet.)
I början av kapitlet får Jesus en klar och entydig fråga av sina lärjungar: ”När skall detta ske och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?”
Jesus ger också ett klart svar och då kan det ju vara av intresse att se vad han säger, och se huruvida Jesu utsaga lutar mer åt den uppåtgående eller den nedåtgående eskatologin!
Vers 4: ”Se till att ingen bedrar er.”
Det allra första och viktigaste Jesus verkar ha att säga om den yttersta tiden är alltså en varning för att bli bedragen.
Varför är det så viktigt, om församlingen skall gå framåt och vi skall få väckelse?
I tider av väckelse brukar ju moralen i ett folk förbättras och risken att bli lurad följaktligen sjunka!
Vers 8: ”Men allt detta är bara början på födslovåndorna.”
Nu är det så att eftersom jag själv är man, har jag aldrig fött och kommer aldrig att föda barn, men enligt uppgift lär detta inte vara någon behaglig sysselsättning. Tvärtom lär det skall vara en smärtsam och obehaglig procedur, som man helst vill ha överstånden så fort som möjligt.
”Födslovåndor” vore alltså en mycket dålig bild för en situation, där allting blir bättre och bättre ända tills det bästa kommer!
Det passar betydligt bättre som beskrivning på något smärtsamt och eländigt, som slutar med lättnad och glädje.
Vers 9-10: ”Då skall man utlämna er till att misshandlas och dödas, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull. Och då skall många komma på fall, och de skall förråda varandra och hata varandra.”
Om detta är en världsomspännande väckelse som beskrivs, så må jag då säga att det är en märklig väckelse.
Nåja, ”alla folk” skall ju vara med på noterna, så världsomspännande kan jag gå med på, men en världsomspännande förföljelse i så fall!
I vers 10 sägs dessutom rent ut åt vilket håll folkströmmen skall gå i kyrkorna: Folk skall inte komma till tro i stor skala, utan tvärtom komma på fall!
Vers 14: ”Och detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma.”
Denna vers brukar ofta plockas ur sitt sammanhang för att förespråka en världsvid väckelse i den sista tiden, men lika viktigt som att se vad som sägs här, är att se vad som inte sägs.
Det sägs nämligen att evangelium skall predikas för alla folk innan slutet kommer, inte att evangelium skall vara framgångsrikt över hela jorden, när slutet kommer!
Vers 21-22: ”Ty då skall det bli en så stor nöd att något liknande inte förekommit sedan världens begynnelse och aldrig mer skall förekomma. Och om den tiden inte förkortades skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas.”
Hur ofta funderar vi egentligen över vad som sägs i dessa verser? En så stor nöd att inte ens något liknande någonsin förekommit!
Trots mina bristande historiekunskaper kan jag snabbt erinra mig ett större antal händelser och perioder, som man är tacksam över att ha sluppit uppleva.
Det kommer enligt Bibeln att bli ojämförligt mycket värre i den yttersta tiden!
Tag det forna Sovjetunionen som exempel. Den staten existerade i ungefär ett trekvarts sekel.
Under så gott som hela denna tid var kyrkan förföljd. Kyrkan överlevde dock. Det fanns hela tiden människor som var och blev frälsta i Sovjet, även människor, som aldrig upplevt något annat system.
Här sägs det att om ”den tiden” – den yttersta tidens nöd – inte förkortades, skulle ingen människa bli frälst.
Personligen kan jag inte ens föreställa mig en så intensiv nöd, att ingen som upplevde den skulle kunna bli frälst om den bara varade tillräckligt länge!
Här kan det vara bra att ta upp en annan teologi som brukar gå hand i hand med den uppåtgående eskatologin, nämligen läran om uppryckandet. Utgångspunkten för den läran hittas i 1 Tess. 4:13-18.
Man brukar läsa dessa verser och säga, att denna uppryckning kommer att inträffa före den stora nöden, som följaktligen inte kommer att drabba oss kristna.
Även om man bortser från det faktum att det låter underligt, att Jesus skulle varna oss för något vi inte kommer att vara med om, håller tyvärr inte heller denna teologi vatten vid en biblisk prövning!
Den enda tidsangivelse som Paulus ger oss finns i vers 16-17: ”först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp”.
När uppstår alltså de som dött i Kristus Jesus? Vet vi det vet ju också när uppryckandet sker!
I Joh. 6:39 säger Jesus: ”jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen.”
Om nu de döda uppstår på den yttersta dagen, och vi som lever och är kvar här skall uppryckas efter de dödas uppståndelse, då kan vi alltså lugnt dra slutsatsen, att om inte du hör till dem som insomnat innan den stora nöden kommer, då kommer du att vara kvar här när den kommer.
Vers 30: ”jordens alla folk skall jämra sig när de ser Människosonen komma”
Om det nu är så att det nyss har varit en stor väckelse och folk går omkring härligt frälsta och väntar på Jesu återkomst på ungefär samma sätt som församlingen i dag väntar på den, varför kommer folk då att jämra sig? Det borde ju då vara en trevlig överraskning att det råkade bli just idag!
Vers 37-39: ”Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. Som människorna levde dagarna före floden: De åt och drack och de visste ingenting förrän floden kom och ryckte bort dem alla så skall Människosonens ankomst vara.”
Igen måste jag ställa frågan: Om detta nu är en beskrivning på en stor skara frälsta människor som väntar Herrens återkomst, varför då använda sig av en så fruktansvärt negativ bild som syndafloden?
Är det kanske inte snarare så att detta är en bild på en värld där synden blivit massiv och människorna förhärdade och ogudaktiga?
En bild på en värld där alla, så när som på en liten, liten minoritet, har avfallit och där Jesu återkomst är en lika obehaglig överraskning som syndafloden var?
Hur är det med tidens tecken då?
Jag började med att konstatera att fariséerna hade svårt att förstå dem. Hur är det med oss?
Vi vet att judarnas återkomst till Israel är ett tecken. Men judarna är mer än ett tecken. De är även en förebild.
Det finns en parallellitet mellan judarnas historia och den kristna församlingens, som det kan vara intressant att ta en titt på i sammanhanget!
Medan judarna ännu var för få för att kallas ett folk, flyttade de till Egypten, och till en början gick det bra.
Medan den kristna församlingen var relativt liten och bara ansågs vara en judisk sekt, fick den leva relativt ostört.
För judarna vände det snabbt, de blev förslavade.
För församlingen vände det också snabbt, den blev förföljd.
Efter en tid fick judarna mirakulöst tåga ut ur Egypten och in i löfteslandet, där de fick världslig makt.
Efter en tid fick också de kristna mirakulöst ta över makten i det välde som förföljt dem.
Makten och de ”infödda” folkens seder och avgudar blev sedan till en stötesten och en snara både för judar och kristna.
Israel splittrades i ett nord- och ett sydrike, och nordriket splittrades ytterligare av uppror och inbördes strider.
Kyrkan splittrades i en Öst- och en Västromersk del, och Västrom splittrades sedermera i mindre fraktioner, som splittrades i mindre fraktioner, som splittrades i mindre fraktioner.
Vidare fick judarna från första början veta, att en Messias skulle träda fram.
De kristna fick från första början veta, att en antikrist skall träda fram.
När Jesus trädde fram blev han förkastad av (majoriteten av) judarna, eftersom de tydde tidstecknen fel.
När Antikrist kommer att träda fram kommer (majoriteten av) de kristna att acceptera honom av samma orsak!
Det konstiga är att lärjungarna, som borde ha varit de mest förberedda av alla, verkade vara de minst underrättade om vad som höll på att hända!
I Matt. 16:21-23 förklarar Jesus detaljerat och i klartext vad som kommer att hända honom, och i Matt 26:2 får lärjungarna t.o.m. veta exakt när det skall hända!
När Jesus väl blir korsfäst står lärjungarna ändå som slagna av blixten av häpnad och bestörtning.
De hade uppenbarligen ingen aning om att han (och de) måste genomgå en sådan prövning!
Inte ens när kvinnorna återvände från den tomma graven ville de tro dem.
Hade Jesus kanske ändå inte uttryckt sig klart nog?
Det var nog inget fel på Jesu förmåga att undervisa, utan snarast på lärjungarnas vilja att lyssna.
Petrus började till och med. säga emot Jesus när han undervisade om detta!
Att Jesu undervisning var tydlig, det kan man också se av att översteprästerna förstått precis vad Jesus förutsagt om både sin död och uppståndelse. Det var ju därför de bad Pilatus låta vakta graven!
Hur är det alltså med vår förmåga att ta till oss undervisning om tidens tecken? I Matt. 24 har vi redan sett en lång dyster lista som i klartext talar om för oss hur det kommer att bli i den yttersta tiden.
Och vad är det som nuförtiden förkunnas ganska allmänt i kristenheten? JO, DEN SISTA TIDENS STORA VÄCKELSE! Godmorgon yxskaft!
Förvisso kan det kännas tröstande att höra orden ”Gud är nådig mot dig. Detta skall aldrig hända dig.”
Men vi gör klokt i att liksom Jesus avvisa den frestelsen med ett ”Gå bort, Satan! Dina tankar är inte Guds tankar, utan människotankar.”
Nu betyder detta inte att vi, så fort vi hör någon förkunna eller profetera om att det kommer att bli väckelse, ska förkasta det, det är huruvida utsagan uppfylls eller ej, som avgör sanningshalten!
Under konungatiden i Juda var den moraliska trenden en utförsbacke, precis som det kommer att vara i ändens tid.
Denna trend bröts dock då och då av gudfruktiga kungar som Hiskia eller Josia (m.a.o. blev det väckelse).
Dessa perioder blev dock aldrig mer än tillfälliga avbrott. Efter dessa kungar fortsatte utförsbacken alltid och blev värre än förr.
I dagens läge kan vi inte med säkerhet avgöra huruvida vi sett det sista avbrottet i kristenhetens utförsbacke eller ej.
Det kan alltså hända att det ännu blir väckelse i vårt land! Det kan också hända att det inte blir det…
Som avslutning på detta skulle jag också vilja påminna om några ord yttrade av profeten Jeremia
”Gamla tiders profeter har profeterat om krig, olycka och pest mot många länder och stora riken. Men om den profet som profeterar välgång verkligen är sänd av Herren, det vet man först när hans ord gått i uppfyllelse.”
Vi får med de orden i minnet se upp så att ingen bedrar oss!