Det är tyvärr rätt många som inte verkar ta vara på sin kallelse alls , och det inträffar också att folk blir halvvägs, och liksom tappar taget nånstans på vägen.

Då kan man ju undra vad det beror på – också för egen del, för inte kan jag nu precis komma och påstå att min egen trosvandring alltid går stadigt fram med raska steg!

Det första man kan fundera på är om man alls har förstått vad kallelsen till Guds Rike handlar om.

För ett antal år sedan tyckte jag mig få ett ovanligt klart och tydligt tilltal från Herren: ”Jag är inte den du tror att jag är!”

Osökt kom jag att tänka på en rad ur en sångtext jag hört någon gång: ”You say you´ve found Me, but I´m still looking for you”.

Tror man att nu har jag fattat det här, nu känner jag Herren, nu vet jag allt om Guds Rike, då slutar man ju samtidigt söka sig vidare, närmare Jesus. Och har man det så ställt, då kanske man inte heller har så alldeles lätt att förstå vad kallelsen till Guds Rike handlar om, varför Gud kallar, och vad han vill åstadkomma genom sin kallelse!

Det gamla gudsfolket, Israel, tycks i varje fall inte ha förstått det!

”Ju mer de har blivit kallade, desto mer har de dragit sig undan” säger Herren genom profeten Hosea, och sedan fortsätter han: ”De förstod inte att jag ville hela dem!” (Hos 11:1-4)

Och det är klart, förstår man inte vad Herren har för avsikter, då kan det bli väldigt fel! Då är det lätt hänt att man uppfattar Guds kallelse som ännu en börda i livet, ännu en sak som man ska orka med och hinna med, ännu ett krav till råga på alla andra krav man redan dignar under!

Inte att undra på att folk drar sig undan, om det är så de har (miss)förstått saken!

”Kom till mig, ni som arbetar och bär på tunga bördor, så ska jag ge er vila”. Så sade Jesus, sjuhundra år senare. Vi tror lätt att det var något helt nytt han kommer med när han säger så, att Gud i GT var en krävande och sträng husbonde, en slags kosmisk slavdrivare, som med lagens piska drev sitt folk till utmattningens gräns, men det stämmer inte! Gud har alltid velat hela och bära sitt folk!

Sen kan man ju också ta sig en funderare på hur man lyssnar när kallelsen i alla dess olika skepnader går ut.

Ett säkert sätt att undgå att ta kallelsen på allvar, är att ta det, som händer i kristna möten, som underhållning. Det är inte heller något nytt fenomen, även om det har eskalerat under senare år.

Redan för typ 2500 år sedan säger Herren så här genom profeten Hesekiel: ”Och de kommer till dig som om det gällde en folkförsamling, och sätter sig hos dig som mitt folk, och de lyssnar till det du säger, men gör inte efter det. De talar vackra ord med sina munnar, men deras hjärtan söker bara egen vinning. Och se, du är för dem som när någon som har vacker röst och spelar väl sjunger en kärleksvisa…”

Någon har vid ett tillfälle gett följande definition på hur mycket man har förstått av en predikan, eller av ett Skriftens ord: ”Du har förstått just så mycket av det som du har praktiserat i ditt eget liv. Resten har du bara hört och kan upprepa.”

Man kunde kanske också säga ”Resten tog du bara som underhållning”. Och av underhållning blir man inte helad, inte heller kommer man in i den vila, som Jesus talar om!

Jesus uppmanar vid ett tillfälle sina åhörare att beräkna kostnaden för att följa honom, och visar därmed att man inte kan vända sig till något, utan att samtidigt vända sig bort från något annat. Inte kan man bli helad utan att vända sig bort från det, som har haft sönder en, och inte kan man vila, om man inte vill släppa taget om allt det som tröttar ut en!

Ibland, när jag har läst det stället, har jag frågat jag mig: Hur mycket av Guds Ord orkar, vill, kan, ids, vågar jag förstå på det sättet, att jag faktiskt också omsätter det i handling?

Hur mycket tycker jag mig ha råd att förstå? När tycker jag att det börjar kosta för mycket, ta för mycket av min tid, mina krafter, mina tillgångar, min trygghet, och så vidare?

När jag tänker på det viset, då avslöjar det att jag fortfarande frestas se Gud som den som kräver, inte som den som vill ge…

Det blir för övrigt annorlunda om man vänder på frågan, och istället undrar om man har råd att låta bli!

Har jag råd att låta bli att söka mig närmare den Gud, som vill hela mig? Har jag råd att hålla avstånd till den Gud, som vill leda mig in i vilan, inte den overksamma ”jag ids inte”-vilan, utan den vila, där man är buren i det man gör av en, som är starkare än man själv?

Har jag råd att dra mig undan Honom, som har skapat mig, som alltid vet vad som är bäst för mig?

Vågar jag verkligen grunda mitt liv på min egen närsynta planering, vågar jag låta mig styras av prioriteringar, som kommer mer från köttet än från Anden?

Hela frågeställningen framstår för övrigt som lätt absurd, om man tillåter sig att betänka det faktum, att man ju egentligen inte har något man kan kalla sitt eget! Som kristen är jag ju köpt, och betalning är given, och då är jag inte längre min egen.

Då tillhör både jag, och allt det jag förr kallade mitt, den Herre som har köpt mig! I ljuset av den sanningen är frågan inte längre ”har jag råd”, då är frågan ”har jag rätt?” Har jag överhuvudtaget rätt att dra mig undan, eller att ha reservationer?

Vore det inte bättre att säga till Herren: ”Du har fullständigt fria händer i mitt liv, gör vad du vill och vad som behövs för att jag ska bli den du har tänkt att jag ska vara!”

När Jesus berättar sin liknelse om tornbyggaren, och säger att vi behöver räkna efter om vi har vad som behövs för att ta oss an uppgiften att följa honom, då är den naturliga reaktionen att människan beräknar utifrån sina egna resurser, och då blir mången man och kvinna modfälld.

”Det här klarar jag inte, inte klarar jag en situation med motstånd och förföljelse, inte klarar jag av att lida för Kristus…”

Men varför skulle jag fundera på om jag klarar det eller inte, när Herren har sagt att min kraft ska vara som min dag, om jag följer Honom? Det innebär ju att jag kan förvänta mig att få det jag behöver, då när jag behöver det!

Sen kan man ju förstå det, som Jesus säger på ett annat sätt också: Har jag de resurser, som behövs för att utan Guds hjälp klara av det byggnadsprojekt som mitt eget liv innebär? Eller blir mitt liv här på jorden något annat  än det var tänkt att vara, något halvfärdigt och urspårat, om jag drar mig undan från den väg Herren anvisar?

Slutligen finns det också människor som helt enkelt tycker sig vara totalt ovärdiga att ta emot sin inbjudan. Man kanske tänker att sen, nån gång, när jag har fått ordning på mitt liv och blivit en bättre människa, då kan jag släppa Gud litet mer in på livet, men som det är nu, är det nog säkrast att hålla ett visst säkerhetsavstånd.

Det här är ungefär lika klyftigt som om en sjuk skulle säga: ”Först får jag se till att bli frisk, sen kan jag gå till läkaren”.

Om vi förstår att Gud vill hela oss, då inser vi också att det inte är något hinder fast man är i ganska risigt skick! Inbjudan i Lukas 14:16-24 går ju ut just till dem som är som allra sämst i skick… och den är en kallelse till fest!

Det är Jesus som frågar, och det är de två lärjungar, som går och utbyter desillusionerade tankar och känslor på vägen till Emmaus i Lukasevangeliets sista kapitel, som får frågan.

Det här är ju inte första gången, som Herren ställer den här frågan.

I Mark 9:33, när lärjungarna hade gått och grälat om vem av dem som var den störste, frågar Jesus samma sak. ”Vad var det ni gick och talade om på vägen?”

I båda fallen var deras samtal vad man med en rejäl underdrift skulle kunna kalla ”mindre konstruktivt.”

De sådde i princip ut rena ogräset i varandra, så till den grad att Jesus såg sig föranlåten att ingripa direkt!

Vårt val av samtalsämnen är viktigare än vi tror!

Vad talar vi egentligen med varandra om på väg genom livet?

Det är ju ofta just då, när vi väljer samtalsämnen, som vi väljer vad vi sår ut i varandras tankar och känslor!

Är vi inblandade i dispyter och gräl om vem som är störst, vem som har mest rätt, vem som ska bestämma? Eller går vi  jämt och ständigt och klagar över hur eländigt allt är, och hur synd det är om oss, och hur avfallen kristenheten är? Ogräs, ogräs…

Jag kom att tänka på det här, när jag bevistade ett husmöte för någon tid sedan. Jag satt rätt tyst från början av samlingen, efter att predikanten börjat lägga ut texten är det nämligen sällan någon annan yttrar sig, så jag lät samtalet flyta på ett tag.

Men samtalet på den vägsträckan blev mindre och mindre uppbyggligt. Den ene efter den andre lade ut texten om hur ondskan och avfallet och understödet av all slags ogudaktighet breder ut sig i den finländska kristenheten, och jag riktigt kände hur försagdhetens ande kom invällande, och lade sig som ett grått moln över de församlade…

”Vad är det ni samtalar om?”

En del samtalsämnen tycks ha den effekten på oss, att de gör oss ”oförståndiga och tröga till att tro”, som Herren uttrycker det i Luk 24:13-35. Ogräset vi sår ut i varandra växer sig så högt, blir et sånt blickfång, att det blir rena sikthindren!

Det är Jesus vi ska tala om och tänka på, han ska vara med också när vi talar om svåra och jobbiga saker, han ska vara med också när vi hamnar i konflikt med varandra! Annars blir vi snart, precis som Emmausvandrarna, blinda för Honom, som går med oss på vägen!

När det blev min tur att tala i det ovannämnda mötet, valde jag att vittna i stället för att undervisa, att rätt och slätt berätta om Herrens välgärningar i mitt eget liv, och då specifikt om Herrens godhet mot mig långt innan jag kom till tro!

Jag berättade om när jag gick på andra klass i folkskolan, och ”tant Agneta”, sextiotalets skolevangelist här i trakterna, kom till skolan och berättade om Jesus. Jag var något av hackkyckling då, blev ganska ordentligt retad mellan varven, och berättelsen om Jesus fick mig att på något vis känna igen en olycksbroder, en som också hade råkat illa ut bland de andra, en som också hamnat på sidan om. Inte blev jag frälst, men jag fick en positiv grundinställning till Jesus, i alla fall!

Jag berättade om när jag gick på femman, och läraren på religionstimmen frågade vad vi trodde Jesus menade, när han sade att han var världens ljus. En lustigkurre i klassen förmodade att han ville sälja Philips glödlampor, och jag minns ännu min egen reaktion.

Jag blev arg, och tyckte att det var fel att göra narr av saken på det sättet! På något sätt talade Guds Ande till min pojksjäl, fast jag inte ens visste att han fanns…

Jag berättade om när jag gick i skriftskolan, och en av flickorna frågade prästen om det skulle hända något speciellt vid nattvardsbordet när vi blev konfirmerade, om vi skulle komma att uppleva något konstigt eller övernaturligt. Min reaktion var misstrogen förvåning. Vad skulle där kunna hända, det var ju bara en ceremoni, där vi skulle vara utstyrda i vita kåpor?

Men detta, att någon hade några förväntningar åt det hållet, gjorde ändå uppenbarligen ett avtryck i mig, eftersom det fastnade så tydligt i minnet. Igen var Herren där och gav mig en liten puff åt rätt håll!

Och jag berättade om när jag var sjutton, och satt i en gammal amerikanare och drack öl och skrålade fyllevisor tillsammans med en hop likasinnade på väg till en dansplats i Närpes. Ett par av gänget hade besökt pingstvännernas tältmöte i akt och mening att ställa till med oreda kvällen före, och ett sångblad hade på något vis följt med och hamnat i bilen.

Detta fick vi tag på, och där fanns texten till ”Pärleporten”. Så den tog vi till och började sjunga med friskt mod. Mitt i andra versen fick jag en märklig förnimmelse av att någon till hade kommit in i bilen, och att vi kanske inte borde sjunga den sången som dryckesvisa. En förnimmelse som jag minns än idag, mer än fyrtio år senare!

Sådana här händelser fanns utspridda i min hedniska och gudsfrånvända uppväxttid, så tydligt var det, att Guds kärlek och nåd hade funnits där och sökt mig på vägen, fast jag inte hade sett det och känt igen honom.

Och när jag vittnade om det och berättade om det, då vände stämningen i hela mötet!

”Jag riktigt kände hur en glädje började växa här inne medan du berättade” sade en av de närvarande och klappade sig på bröstet.

”Blev inte våra hjärtan brinnande i oss, när han öppnade Skrifterna för oss”, sade Emmausvandrarna.

Vi behöver berätta för varandra om Jesus, påminna varandra om Jesus. Både i Skrifterna och i det vanliga livet finns han med på vägen, det gäller bara att få syn på honom!

Och där kan vi hjälpa varandra en hel del – eller också stjälpa varandra totalt.

Det är en fråga om vad vi väljer att så ut, vem som får använda våra munnar… till slut finns det bara två såningsmän, vi andra är bara medhjälpare åt den ene eller den andre!

Risken med detta är, att man då lätt förbiser andra, mer försåtliga frestelser.

Edin Lövås är inne på det här i sin bok ”Hänförelse”,  här mycket fritt återgivet av mig:

”I Getsemane fanns det ingen som tänkte på de vanliga katalogsynderna.

Petrus hade ingen tanke på att vara otrogen mot sin hustru, där han satt och kämpade mot sömnen, medan Jesus kämpade i bön.

Johannes hade ingen lust att smita från trädgården, och Jesu uppmaning att vaka, för att i stället gå på krogen och dricka sig full.

Och Jakob satt inte och tänkte ut några  planer på någon skum affärstransaktion, att bedra sina medmänniskor och fylla sin egen pengapung.

Det var en annan frestelse som Jesus varnade för, när han uppmanade dem att vaka med honom! Frestelsen att somna, att ta den lättare vägen, att göra något annat än det man är kallad till, utan att för den skull hänge sig åt några grova synder, den är i långa loppet mer förödande för lärjungaskapet än enskilda syndafall!

Det lättaste i Getsemanes krissituation skulle ha varit att lägga benen på ryggen, fly tillbaka till Galiléen, till familjen, fiskebåten och det invanda, trygga livet!

De flesta kristna är i samma situation. Vår stora frestelse är inte pengar eller sprit eller grannens hustru, utan just önskan att dra oss tillbaka och stanna i vår trygga, skyddade och fina miljö!”

Vi brukar ibland tala om villa-vovve-volvo-livet, just den trygga tillvaro, där allt går sin gilla gång, och man känner sig ha kontroll över sitt liv och sin tillvaro, och handen på hjärtat, visst har det här en dragningskraft på oss, talar till vårt behov av trygghet, även om vi ibland kan klaga på den tråkiga vardagslunken?

Antagligen hade Maria också tänkt sig ett lagom lugnt medelklassliv, med en lagom framgångsrik äkta man, ett lagom välbärgat hem, lagom många barn, och lagom trevliga grannar.

Sen kommer ängeln och vänder upp och ner på hela hennes tillvaro.

”Du ska bli havande, och föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus.

Fram till det här ögonblicket hade hennes liv varit prydligt utstakat: Hon var trolovad, med Josef, de skulle snart gifta sig, sen skulle de få barn, som skulle föra deras släkt vidare i Israel och ta hand om dem på deras ålderdom, och till slut skulle de dö, förhoppningsvis gamla och mätta på att leva. Villa, vovve, volvo….

Och då kommer den. Kallelsen till det största uppdraget.

Det uppdrag, som så småningom skulle leda till att ett svärd gick genom hennes själ.

Och som i förlängningen ledde till att alla släkten efter henne har prisat henne salig – eftersom hon inte tackade nej och backade ur, för att istället leva ett lagom fromt liv.

”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt!”

Man kan undra om hon verkligen tänkt genom alla konsekvenser, när hon så omedelbart gensvarar på ängelns ord. Hade hon verkligen tänkt på allt skvaller, på den mycket verkliga risken att hon helt enkelt skulle bli stenad, när det började synas att hon var gravid utan att vara gift, hade hon tänkt på risken att Josef skulle ge henne skiljebrev och bryta trolovningen, hade hon tänkt på att…

Och man kan undra om någon enda människa, någonsin, någonstans, skulle svara ja till någon Herrens kallelse, om man skulle börja med att kallt skulle tänka genom konsekvenserna och rada upp för sig alla möjliga risker och förluster man kan komma att drabbas av, om man går in i det Gud kallar en till?

Visserligen uppmanar Jesus oss att beräkna kostnaden för efterföljelse, men den texten är rätt dubbeltydig, åtminstone den delen som handlar om krig mot övermäktig motståndare. Man får en aning om att han lika mycket avser kostnaden för att låta bli!

Den sidan brukar det mänskliga förnuftet tendera att glömma bort!

Detta därför att kallelsen  alltid vänder uppochned på ens egna planer för framtiden.

Den är inget medel till vinning, i alla fall inte sådant som den här världen och tiden definierar som vinst.

Det största uppdraget måste få första platsen, och då hamnar allt annat ett pinnhål ner!

Man kan tänka sig att Maria som from judinna helt enkelt inte vågade annat än hålla med, när Guds budbärare talade.

Eller så kan man tänka sig att hon i stundens hänryckning inte tänkte överhuvudtaget.

Men där finns en tredje möjlighet, nämligen att hon själv säger vad som är den verkliga orsaken till att hon kunde svara så snabbt och så korrekt!

”Se, jag är Herrens tjänarinna…”

 Jag tror att Maria helt enkelt kom in i den här situationen med rätt inställning.

Hon såg sig själv som Herrens tjänarinna, och en tjänarinna – eller en tjänare – på den tiden började inte ifrågasätta eller diskutera sin herres befallning, och minst av allt vägrade man att utföra den!

Det största uppdraget, att låta Ordet bli ”kött”, synlig, påtaglig verklighet i den här världen,  söker fortfarande landningsplatser av den sorten, söker tjänare och tjänarinnor, människor som tror Guds Ord och lyder det, utan att tumma på det och ändra det, utan att bortförklara det eller förkasta det.

Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss på ett unikt sätt genom Maria.

Nu är Kristus huvudet, och de som tror på Honom kroppen.

Det är Guds tanke och mening, att vi med den helige Andes hjälp nu ska vara sådana som Han är i världen. Inte ska vi vara Gud inkarnerad på samma sätt som Jesus, förstås, men ändå ett förkroppsligande av Guds tanke och vilja!

”Sådan som Han är, sådana är också vi i denna världen”

 Någon har någon gång sagt, att Gud söker inte de skickliga och begåvade, han söker efter dem som är villiga att lyda. Dem kan han sedan göra skickliga! Och när så sker, då blir Ordet kött igen. Då blir Jesus synlig i den här världen genom sin församling.

”Se, jag är Herrens tjänarinna.”

”Se, jag är Herrens tjänare.”

Den tanken och attityden behöver vi, precis som Maria, välja innan kallelsen till det, som är Guds vilja just för mitt liv här och nu, kommer!

Annars kanske den frestelse, som ligger dold i de egna planerna för framtiden – eller kanske bara just för i dag – väger för tungt i valet…

Jag är en sådan, som alltid har läst kopiöst. Min bror lärde mig läsa när jag var typ fyra år gammal, och jag har läst sedan dess! Under uppväxten läste jag i princip allt jag kom över. I folkskolan läste jag allt som fanns i det lilla biblioteket, tills jag bara hade andra världskrigets historia i fem stora band kvar. Då läste jag den också. Noggrant, och två gånger. Jag är fortfarande rätt bra på andra världskrigets historia…

 Så när jag kom till tro, och upptäckte Bibeln, då började jag läsa den.  Det fanns ju en bok, då var det självklart att läsa!  Den här kvällen efter ungdomssamlingen på Klippan hade jag följaktligen redan de bibelställen i bakhuvudet, som sammantagna blev ett svar på frågan som ställdes.

I samma ögonblick som jag berättade hur jag tänkte, var det som om en glimt mot framtiden hade öppnat sig för mig, och jag visste  inom  mig att detta kommer jag att göra många gånger, och på många ställen än!  Den kvällen gav Gud mig riktningen för mitt liv.

 Först tog jag inte det hela så värst på allvar. Det fanns många saker som talade mot det, som jag hade upplevt inom mig!  Jag stammade så fort jag blev litet nervös, jag avskydde att uppträda inför andra efter att ha varit hackkyckling under skoltiden, och jag hade heller ingen utbildning som på något sätt skulle ha pekat åt det här hållet. Det verkade kort sagt omöjligt att detta skulle kunna bli verklighet!

Men tanken satt kvar som en kardborre. Snart  fick jag också ett alldeles nytt intresse för att börja läsa in mig mer på tyngre kristen litteratur, och när vi strax efter att vi hade gift oss flyttade till Smedsby, och där fick ansvar för en grupp ungdomar, verkade det som om jag ändå hade kommit på spåret med predikandet och undervisandet!

 Någonstans i den vevan började ett tänkesätt, som det skulle ta Herren åratal att plocka ur mig, göra sig påmint inom mig.  ”Gud behöver mig!”

Den tanken, den attityden, kan bli till rena giftet för en kristen människa.

Sanningen är nämligen att Gud inte behöver mig!

Detta har nu varit en självklarhet för de kristna i gamla tider, en insikt som väckt vördnad och tillbedjan inför den Allsmäktiges alltillräcklighet.  I vår tid har läget förändrats drastiskt. Säger man i dag att Gud inte behöver oss, blir i allmänhet någon arg!  Jag har många gånger mött en slags blandning av ilska, förödmjukelse och sårad stolthet, när jag har sagt detta!

Nutidsmänniskan är i alla lägen så beroende av att hennes prestationer uppskattas, vårt värde är i vår föreställning så bundet till det vi kan och gör, att när vi får höra att Gud inte behöver vårt kunnande och vår hjälp, reagerar vi med ett ”Gud bryr sig alltså inte om oss då?”

Vi sätter instinktivt ett  likhetstecken mellan att ”behöva” och att ”bry sig om”, och när vi gör det, då tappar vi bort nåden…

Det händer mig fortfarande någon gång, att människor säger något i stil med ”Gud behöver såna som du!” Jag har ett standardsvar på det: ”Det där har du fått alldeles om bakfoten, käre vän! Det är inte Gud som behöver mig, det är jag som behöver Gud!”

 Jag minns en gång när en medbroder sade; ”Men Gud har ju inga andra händer än våra!”

Ungefär så tänkte jag själv, halvt omedvetet, då i början på åttiotalet. ”Nu ska vi hjälpa Gud, Gud behöver oss!”

Märkligt att jag så helt kunde förbise orden i Jes 45:9 ”Säger leret till den som formar det: ”Vad gör du”? Säger ditt verk: ”Han har inga händer!”

Det förbiseendet ledde till en flera år lång ökenvandring för min del, för Gud var så god, att Han vägrade öppna dörren för mig in till min livsuppgift, till dess Han plockat ur mig detta tänkesätt, som i annat fall hade lagt krokben för mig.

Mer om det i nästa avsnitt!

Så, efter diverse förvecklingar och hinder i vägen blev det bibelskola för oss, och och tiden där var förmodligen de bäst investerade månaderna i mitt liv. Det är onekligen lättare att förstå vad man läser, om man har någon som vägleder en!

Det var sen, när vi kom hem igen, som det började kärva till sig.

Jag kom hem till Finland med den föreställningen, att nu var all förberedelser undanstökade, och nu skulle då Gud öppna dörrarna för mig till arbetet i Hans vingård!

Det gick nu inte riktigt så. I stället för att något skulle ha öppnats, blev det så att alla dörrar småningom stängdes, och själv gick jag en bit i taget in i något jag skulle vilja kalla en andlig depression.

Ingenting blev som jag hade väntat, ingenting fungerade.

Åren gick och jag började alltmer tvivla på att jag verkligen hade en kallelse, att Gud hade någon användning för mig, och till slut var det nästan så jag började undra om jag ens var någon riktig kristen. Var alltsammans bara inbillning och önskedrömmar?

 I fem år var Gud tyst, så när som på en uppmaning att börja gå till församlingsgården i Smedsby och be för församlingen varje fredagkväll 22 – 24, vilket jag också gjorde i ett års tid.

Till slut en natt där i församlingsgården var jag helt desperat, jag ropade och skrek åt Gud och ville ha besked vad Han egentligen menade med mig och mitt liv. Den natten fick jag också svar, genom en stilla tanke som kom till mig: ”Om jag skulle ge dig en förebedjartjänst, du skulle få be för olika människor och sammanhang, och jag skulle ge dig stora bönesvar, och enda villkoret skulle vara att ingen människa någonsin skulle få veta att det är du som ber, skulle du vilja ha den tjänsten då?”

Den enkla frågan klädde av mig totalt. Jag insåg nämligen omedelbart att erbjudandet om att få tjäna Gud helt i det fördolda inte lockade mig ett dugg! I samma ögonblick fick jag också syn på vad jag egentligen hade önskat mig och längtat efter, på samma gång som jag hade velat tjäna Herren.

Jag hade velat ha en plats i solen och talarstolen, där alla skulle kunna se mig och höra mig!

Jag hade velat bli en, som alla skulle tycka var andlig och vis, och klappa på axeln, och ta intryck av och beundra! Jag hade hela min tid som kristen sett till sådant som varit synligt för ögonen.

Alla mina föredömen hade varit personer med offentliga tjänster i Kristi församling!

Så hade jag också blivit sådan jag var på insidan – utan att ens själv ha vetat om det.

 Det tog mig flera dagar innan jag var färdig att lämna över mina egna ambitioner till Gud och säga ja tack till vad Han än ville med mitt liv. Under de dagarna dog jag, det finns inget bättre sätt att beskriva det. Det var som en dödsprocess inom mig, när mina egna planer och önskedrömmar måste falla i jorden och dö. Sedan dröjde det bara några veckor, innan jag fick första inbjudan att komma och tala i ett möte, och på den vägen är jag fortfarande!

 Bibelskolan var bra, men den skulle inte ha räckt. Guds skola var suverän – jobbig, men suverän!

Han visste vad jag mest av allt behövde få lära mig!

 Till detta kom det faktum att Bertel Häger, som alltifrån starten på sextitalet varit Inremissionens anställde förkunnare, och vars yngre kollega jag nu blev, var en man med exceptionell arbetskapacitet – han hade skött predikanttjänsten, varit verksamhetsledare, samt fungerat som redaktör för föreningens tidning, allt på en gång, och gjort det med den äran i tjugofem års tid!

Jag fick alltså  snabbt den uppfattningen,  att som resande förkunnare gäller det att vara beredd att ta sig an vad som än kommer på, utan att tänka på såna ovidkommande saker som arbetstid! Så jag reste och predikade, försökte mig som själasörjare och äktenskapsrådgivare, skrev och författade, arrangerade barn- och ungdomsläger – tog mig före med allt vad tänkas kan i den ”andliga branschen”. Ganska snart började jag både tänka på mig själv och presentera mig själv som ”andlig diversearbetare”!

Jag var till och med litet stolt över denna självtagna titel! Den innehöll mer än en antydan om att jag ansåg mig kapabel att ta mig an vilka utmaningar som helst…och den innehöll också potential för en kommande kraschlandning.

 Varningssignaler fattades inte. En del saker gav mig ångest och vånda flera veckor på förhand, och gav mig både huvudvärk och lös mage under planering och verkställande, samtidigt som jag märkte att det nog också fanns sådana sidor av mitt jobb, som gav mig mer än de tog!

Men istället för att börja dra några vettiga slutsatser av detta, kom jag in i ett slags gungor och karuselltänkande -” jag tar av överskottet på ett håll och försöker täcka upp underskottet på de andra”.

”Vi tar igen på gungorna det vi förlorar på karusellen”, som förra cirkusdirektören sa…

 Efter tio år insåg jag slutligen att jag stod på gränsen till att köra slut på mig.  Ständigt trött och irriterad, minnesluckor, svårt att få associationskedjorna att hålla,  problem i relationer…

Den våren var jag en av dem som hade huvudansvaret för en femveckors lärjungaskola i Nykarleby. Planerandet och genomförandet av denna tog ut det sista ur mig.

Hur jag, i det skick jag då var, klarade av att undervisa femti lektioner under de fem veckorna, plus allt annat som hörde till, det är mig fortfarande en gåta!

 Två månader senare skulle vi ha en outreach på Jakobsdagarna med ett team ungdomar, där stommen bestod av deltagarna i lärjungaskolan. Inför den veckan hade jag beslutat, att detta skulle få vara avskedsföreställning för min del!  Jag skrev brev till Inremissionens ordförande, och bad om arbetsintyg, och meddelade samtidigt att jag säger upp mig, så snart jag hittat en vanligt jobb åt mig.

 Jag bestämde mig också för att avsluta min sejour i predikantskrået med stil, så jag gick in för att fasta och be hela veckan vi var i Jakobstad.  Femte dagen stannade jag kvar i vårt högkvarter i Kyrkostrands församlingshem för att utgöra bönestöd, när de andra gick in till centrum. Och tog under bönen också upp det faktum, att jag var slut, totalt slut, och inte såg mig någon annan utväg än att sluta resa.

 Då försvann rummet runt mig, och jag befann mig mitt i en scen från filmatiseringen av ”Quo Vadis”, den scen där  Petrus är på väg att fly från förföljelsen i Rom, och möter Jesus på vägen.

”Quo vadis, Domine?” frågar Petrus, ”Vart går du, Herre?”

Och får till svar: ”När du överger mitt folk, går jag till Rom för att åter korsfästas!”

Nu var det jag som fick det tilltalet, rakt in i mitt hjärta.

”Du tänker överge mitt folk? Lämna den kallelse jag har gett dig? Gå tillbaka till det jag kallade ut dig från?”

 Det är sällan jag gråter, men den förmiddagen grät jag.

När synen försvann visste jag att jag inte kunde lämna min post, men jag visste också att jag inte orkade stanna på den. Inte utan någon slags förändring! Men Herren gav mig den förändringen, han gav mig både förklaringen till varför jag tagit slut, och anvisningar om hur jag skulle gå vidare!

 Den förmiddagen dog den andliga diversearbetaren. Han som skulle orka och hinna och kunna allt.

Kvar blev en liten människa, som fick frihet att ägna sig åt den lilla bit, som hans begåvning och kallelse räckte för, och som fick lämna allt det andra åt andra, som var bättre lämpade för det.

Och vet ni, det här var ett dödsfall, som inte orsakade mig någon som helst sorg!

Typfallet ser ut så här: En människa får en kallelse, ett uppdrag, från Gud, och det uppdraget innebär att han eller hon kommer att få ändra sina planer för livet, avstå från fördelar, bekvämlighet, hög lön, och välja en tillvaro, som inte ser speciellt glamorös ut.

Uppdraget i sig kanske innebär hög sannolikhet för att drabbas av jobbigheter, hamna i konflikter, bli allmänt missförstådd, och så vidare.

Så berättar då människan för andra om vad hon går och funderar på, och också med viss bävan skulle vara beredd att gå in i. Och då händer det.

Ens vänner vill ju ens bästa, så de börjar avråda en, och peka på lättare vägar, där man ju också kan tjäna Herren, och måla upp vilka svårigheter man kommer att hamna i, om man ger sig i kast med uppdraget!

Alltså helt i samma stil som när Petrus, full av välvilja, i Matt 16 säger till Jesus ”Bevare dig Gud, Herre, inte ska du ge dig in på det där!”, när Jesus börjar tala om vad som ska hända i Jerusalem…

Frågan vi ska ställa är inte huruvida detta, som någon känner sig kallad till, kommer att vara en lätt och bekväm och angenäm och mänskligt sett förståndig och välvald väg!

Vi ska fråga: ”Är detta vad Herren kallar denna människa till?”

Han leder oss minsann inte alltid på lätta vägar!

Börjar vi tänka och svara enbart utifrån vad vi själva tycker skulle vara bäst, då kommer vi att tänka människotankar och ge människosvar.

Precis som Petrus gjorde.

Jag har naturligtvis också råkat ut för detta själv ett antal gånger.

Hade jag lyssnat på alla välmenande råd och avrådanden jag fått, skulle jag t ex aldrig ha kommit mig iväg till någon bibelskola. (”Inte kan man bara sticka iväg från ett bra jobb sådär, och bostadsskulder har ni ju också, vad ska det där tjäna till, kan du inte läsa Bibeln hemma?”)

Jag skulle aldrig ha börjat predika. (”Det där duger du inte till, det där ska du lämna åt prästerna, som har utbildning för det, du gör dig bara löjlig om du ställer dig upp för att tala i kristna möten!”)

Jag skulle aldrig ha börjat jobba för Inremissionen i tiden. (”Du är väl medveten om strukturerna i den där föreningen, de kommer nog inte att klara av att betala lön åt dig i längden!”)

Jag skulle ha börjat studera teologi och blivit präst för tjugofem år sedan, det var nämligen många, som ivrigt rådde mig till att satsa på det i stället för att fortsätta det osäkra kringflackandet som resepredikant. (”Och om du vore präst skulle du inte bara ha ett säkert jobb, dessutom skulle alla lyssna på dig på ett helt annat sätt, du skulle ju få kyrkans auktoritet bakom dig!”)

Jag skulle också ha gått in för att vara politiskt korrekt, och bugat mig för alla nya påhitt och påbud vartefter de har kommit. (”Om du fortsätter att offentligt kritisera kyrkans beslut och biskoparnas uttalanden, kommer du småningom inte att få några predikokallelser längre!”)

Ja, listan kunde göras lång…

Det här är en mördande välvilja. Den kan på nolltid snärja in och kväva en människas beredskap att gensvara på Guds kallelse, om den bara får chansen. Den hakar tag i vår mänskliga lust att ta det säkra före det osäkra, och den får oss att stirra oss blinda på hur omöjligt omöjligt det naturligtvis är att gå på vattnet!

Den tar ifrån oss efterföljelsens frihet, och gör oss till välanpassade kuggar i det religiösa maskineriet.

Därför ska vi akta oss för den!

Därför ska vi inte utsätta varandra för den.

Nu menar jag förstås inte att vi ska ägna oss åt eller heja på vilka galenskaper som helst!

Det är själva frågan vi ställer, då när vi ska ställning till egna eller andras kallelse att ta ett steg av något slag i tro, som jag är ute efter!

Alltså frågan som skulle vara: ”Är detta vad Gud vill?”, men som så ofta blir ett ”Är detta det lämpligaste och förnuftigaste att göra?”

Det finns också många exempel på saker, som människor ”upplevt sig ha fått visshet från Gud om”, som sedan har visat sig vara produkter av deras egen ambitions- eller pliktinspirerade fantasi.

När man själv upplever en kallelse som så att säga går utöver det vanliga, är det därför alltid skäl att lyssna till råd från sådana människor, som själva har en erfarenhet av att ”gå på vattnet”, som själva inte alltid har valt den försiktiga vägen!

Sådana vill sannolikt hjälpa en att finna och gå Guds väg, inte den lätta vägen!

Det är svårt att själv pröva vad man upplever eller får ingivelser om, och brödragemenskapen är till för att vi ska få hjälp att pröva sådana saker.

I allt det jag nämnde här ovan, som jag har blivit avrådd från av en del människor, har jag också blivit uppmuntrad av andra, och ofta har det varit sådana som sätter Guds vilja och Guds ära främst, som har uppmuntrat – men ifråga om en del andra saker har de avrått och varnat!

Och när sådana människor avråder och varnar, då får man lov att tänka en gång till!

Deras råd ger liv och hjälper en att hållas på vägen, de är ingen mördande välvilja!

Det kan vara bra att minnas, för annars kan vi komma på idén att börja försöka göra oss själva och varandra till människofiskare, och det duger vi inte till!

I förra inlägget om kallelse föreslog jag, att begreppet kallelse kanske innefattar mer än vad vi i allmänhet tänker oss – vi kommer ju närmast tvångsmässigt bara att tänka på sådant vi ska göra, när det blir fråga om kallelse!

Men Jesus kallar oss först av allt till sådant, som förändrar oss, och det gör Han både innan och jämsides med att Han kallar oss in i de gärningar han har berett för oss.

Han kallar oss till vila, det var den första kallelsen.

Han kallar oss också till gemenskap! ”Gud är trofast, som har kallat oss till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre” , står det i 1 Kor 1!

Församlingen, Kristi kropp, är tänkt att vara den innerligaste gemenskap som finns på denna jord.

I samma mån som de kristna har gemenskap med varandra, kommer den gemenskapen också att vara ett människofiskeredskap utan like! Kärlek som tar sig uttryck i förståelse, förlåtelse, fördragsamhet och förnöjsamhet är tilldragande!

Men, den som ska inbjuda till gemenskap, måste först själv ha fått uppleva gemenskap. Den som ska älska behöver först få bli älskad! Alltså har vår himmelske Fader själv gett oss kallelsen till gemenskap, gemenskap med Herren Jesus själv!

I Johannesevangeliets sjuttonde kapitel talar Jesus om det här med sådana ord, att min tanke bara svindlar inför det.

”Jag ber att de alla ska vara ett, och att så som du, Fader, är i mig och jag i dig, också de ska vara i oss, för att världen ska tro att du har sänt mig”.

Guds väsen är gemenskap. Gud är tre, och Han är En, för de tre är till i en sådan total harmoni, enhet, kärlek, gemenskap, att de är ett.

När det sägs att Gud är En, är detta inte en matematisk storhet, det är ett uttryck för enheten i Gud. Gud är en evig gemenskap!

När vi kallas till gemenskap med Jesus, då kallas vi in i den gemenskapen!

När Jesus ber att Hans lärjungar ska vara ett, menar Han ju inte att Han bara vill ha en lärjunge, Han vill naturligtvis ha många, men så enade, att de är ett, liksom Han och Fadern är ett!

När Jesus  ber att vi ska vara i Honom, då kallas vi in i Guds egen gemenskap!

Gemenskapen mellan Fadern, Sonen och Anden öppnas för den som är i Kristus…

Och den är lika evig, lika förblivande som Gud själv!

Förbli i Mig, så förblir också jag i er…