Jesus har, som jag skrev om den tidigare artikeln ”Vad är jag kallad till?” lovat att göra dem som följer Honom till människofiskare.
Det kan vara bra att minnas, för annars kan vi komma på idén att börja försöka göra oss själva och varandra till människofiskare, och det duger vi inte till!
I förra inlägget om kallelse föreslog jag, att begreppet kallelse kanske innefattar mer än vad vi i allmänhet tänker oss – vi kommer ju närmast tvångsmässigt bara att tänka på sådant vi ska göra, när det blir fråga om kallelse!
Men Jesus kallar oss först av allt till sådant, som förändrar oss, och det gör Han både innan och jämsides med att Han kallar oss in i de gärningar han har berett för oss.
Han kallar oss till vila, det var den första kallelsen.
Han kallar oss också till gemenskap! ”Gud är trofast, som har kallat oss till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre” , står det i 1 Kor 1!
Församlingen, Kristi kropp, är tänkt att vara den innerligaste gemenskap som finns på denna jord.
I samma mån som de kristna har gemenskap med varandra, kommer den gemenskapen också att vara ett människofiskeredskap utan like! Kärlek som tar sig uttryck i förståelse, förlåtelse, fördragsamhet och förnöjsamhet är tilldragande!
Men, den som ska inbjuda till gemenskap, måste först själv ha fått uppleva gemenskap. Den som ska älska behöver först få bli älskad! Alltså har vår himmelske Fader själv gett oss kallelsen till gemenskap, gemenskap med Herren Jesus själv!
I Johannesevangeliets sjuttonde kapitel talar Jesus om det här med sådana ord, att min tanke bara svindlar inför det.
”Jag ber att de alla ska vara ett, och att så som du, Fader, är i mig och jag i dig, också de ska vara i oss, för att världen ska tro att du har sänt mig”.
Guds väsen är gemenskap. Gud är tre, och Han är En, för de tre är till i en sådan total harmoni, enhet, kärlek, gemenskap, att de är ett.
När det sägs att Gud är En, är detta inte en matematisk storhet, det är ett uttryck för enheten i Gud. Gud är en evig gemenskap!
När vi kallas till gemenskap med Jesus, då kallas vi in i den gemenskapen!
När Jesus ber att Hans lärjungar ska vara ett, menar Han ju inte att Han bara vill ha en lärjunge, Han vill naturligtvis ha många, men så enade, att de är ett, liksom Han och Fadern är ett!
När Jesus ber att vi ska vara i Honom, då kallas vi in i Guds egen gemenskap!
Gemenskapen mellan Fadern, Sonen och Anden öppnas för den som är i Kristus…
Och den är lika evig, lika förblivande som Gud själv!
Förbli i Mig, så förblir också jag i er…